Skillnaden mellan att överleva och att leva

Ett mode, ett läge, ett stadium av överlevnad eller av att leva. När hälsa, känslor, kris gör att du hamnar i överlevnadsmode. Skillnaden när jag lever är att har jag lyxen att fatta medvetna beslut, varje dag. Jag behöver inte stå ut. Det här gör också, om jag har tur, att jag ibland kan ta mig ur överlevnadsmode genom att fatta ett medvetet beslut; börjar leva.

Att leva leder också till ansvar, eftersom jag har ynnesten att välja precis vad jag vill. Senaste veckan har jag gjort valet att vara modig, tre gånger till och med. Jag har gjort medvetna förändringar, stort som smått, för att jag valde att inte ha det som det var. Detta betyder inte att leva innebär att göra förändringar. Vi kan också göra medvetna val att ha det precis som det är. Skillnaden är att det är ett medvetet val, det är där nyckeln är. En del av det, är att kunna argumentera för sig själv, inte nödvändigtvis för någon annan, varför jag väljer att göra som jag gör. En klok vän sa till mig; du har alltid valet att ta en paus. Det rådet var viktigt för mig, även om jag tog beslutet att inte göra det. Men det väckte mig, jag måste inte göra det jag gör just nu, jag gör det för att jag väljer det. Än en gång, det ger mig ansvar över mitt eget liv. Jag låter inte livet fatta besluten åt mig, jag tvingas att aktivt välja. Sedan kan det skita sig, det är ju mänskligt. Då kanske jag får ta beslutet att be om hjälp. För det kan jag också göra. Eller reda ut det själv, om jag har medel till det.

En annan aspekt är att trots att jag gör medvetna val, varje dag, så har jag aldrig kontroll. Att förklara det för mig själv, varje dag, har gett mig en känsla av befrielse. Allting förändras, hela tiden. Är det inte jag som förändras så är det min omgivning, så är det bara. Om jag aldrig känner att jag har kontroll, behöver jag aldrig vara rädd för att tappa den. 

Med allt detta sagt, det betyder inte alltid att jag måste göra val för att se till att jag själv är lycklig. Det kan vara val som gör att jag blir riktigt jävla ledsen, arg till och med. Att låta sig bli det, livet är inte en dans på rosor och ska fan inte vara det heller. Att göra medvetna val handlar snarare om att välja att utvecklas eller vila, vilket kan innebära helt olika saker i olika situationer. Att vila kan innebära att göra något som gör mig glad, eller något som gör mig ledsen, eller inte känna ett piss, beroende på vad som är just då. Då kan tanken att allt alltid förändras vara till hjälp. För jag kommer inte känna så som jag gör just nu för evigt. Då kan det nästan vara skönt att må dåligt, för jag vet att det kommer ta slut. Lika bra att njuta medan det ändå är!

En annan klok vän gav mig rådet att göra mina val utifrån kärlek, inte utifrån rädsla. De beslut jag funderar på som utgår från rädsla är antagligen inget att ha. Sträva mot det som ger dig något, vila eller utveckling. Men inte det som bryter ned dig, låter du dig styras av rädsla når du aldrig det du egentligen vill ha och behöver i alla fall.

Jag valde att bli öppnare för förändringar när jag var 24 år. Det var i samma veva jag friskförklarade mig själv från utmattningssyndrom efter sju år. Under de sju åren hade jag levt med mer eller mindre begränsningar för mig själv, reella eller endast upplevda i mitt huvud (ändock så verkliga). Efter det har förändringarna sköljt över mitt liv som en tsunami, och det verkar inte vilja lugna ned sig än. Det var som att öppna en dörr och ett helt hav sköljde in. Jag jobbar ständigt med att hitta sätt att njuta och anpassa mig till det. Jag tänker ibland att nu vill jag nog att det ska mojna lite, men eftersom jag inte har kontroll kan jag inte bestämma det. Efter en vecka av mod som detta har varit kanske jag ska göra ett medvetet val att lugna mig, att låta saker vara. Att stanna upp och njuta av utsikten. Vi får se, det finns ju så mycket kul och intressant jag inte vet om än.

På tal om att njuta av utsikten. Idag tränade jag med Sirius och Gai-Jin för bästa Cicci. Hon har en förmåga att låta mig vara som jag är, se hästarna precis som de är, men öppna ögonen för det jag inte tänkt på själv eller aldrig ens skulle komma på. Sirius är den mest föränderliga häst jag vet. Han tvingar mig att vara dynamisk, att byta perspektiv. Senaste tiden har allt handlat om att hitta ett ett flyt, ha flow. Låta honom vara att hitta sin balans, inga snabba övergångar eller intensiva berömsessioner (jag kan vara lite väl med sånt ibland, trots att endast ett lite tyst ”bra” kan få honom att bli stoltast i världen). Idag kände jag på mig att det skulle bli annorlunda. Vädret har ändrats sig, han har ändrat sig, jag har ändrat mig. Nu var det mer dynamik som gällde, fortfarande ett flow (men det är nog mest jag som behöver det, inte han…). Jag kände mig som Marius Schneider (haha, ye right) när jag kunde flyta över till ”långa tyglar-position” och hjälperna fungerade lika bra ändå (vissa bättre till och med), trots att vi aldrig provat den positionen förut. Som grädde på moset bjöd han på busiga galoppfattningar när jag gick där bak, den känslan han får vill jag förstärka till månen och tillbaka. Nu önskar jag bara att statisk elektricitet inte fanns, då hade jag ridit idag också. Kanske borde skaffa sadel bara därför…

Gai-Jin var taggad till tänderna. Hon har blivit så stor den lilla prinsessan. Att inte ha henne i balans gör henne nästan bestört och förbannad, hur tänker jag egentligen när jag vill ha en övergång till trav utan att sätta henne i perfekt balans först?! Hur inkompetent får man vara egentligen?! Idag kunde jag dock riktigt se på henne hur hon hela tiden söker i sin kropp var hon är mest balanserad. För är det något Gai-Jin gillar så är det att vara pampig. Galoppanslagen var väl nästan där, jag måste bara tro på dem mer. För hon är på väg, tills jag tvekar en millisekund. Men jisses, det är ju inte så lätt för mig när jag ska göra saker för första gången jämt (varför är alltid hästarna steget före mig?!), jag har väl aldrig haft en samlad galopperande häst vid hand förut! Efteråt ville jag sitta upp (hann liksom inte med det under lektionen) och skritta lite, men Gai-Jin var fortfarande inne på att det här med att samling var ju det vi skulle göra. Så det blev inte mycket skritt på lång tygel, mer trav på stället på en häst som kändes som att sitta på en uppblåst ballong av energi. Men vilken känsla ❤ Trots att det var en blåsig höstdag kunde jag sitta där avslappnad på en energibomb till Gai-Jin, barbacka med min lilla kapson. Det är jäkligt fräckt ändå. Tillit är underskattat, och är ibland en process som tar många år av nedtryckt självförtroende och kämpande.

Juppe och jag lekte lite själva sen. Idag skulle vi tydligen göra karré (alltså, vad är det för jäkla namn på en fyrkant) i alla gångarter och sen övergångar som slutade med ryggning –> galopp. Vi lyckades till och med göra öppna i galopp i båda galopperna, även om vi tappade takten lite i vänster. Men han är så cool, han ska bara göra, tycker att beröm ges bäst när den är tyst och stolt och när jag gör som han säger åt mig. Med Juppe hittar jag alltid hem.

Senare var det dags för mig att instruera. Andra lektionen för mig med denna elev, utvecklingen från första lektionen för en vecka sedan var nästan ofattbar. Människor och hästar är fantastiska djur, och tillsammans kan de skapa magi! Lek, uppskattning, tilltro och ”less is more” kan ta oss långt!

2 reaktioner till “Skillnaden mellan att överleva och att leva

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: