Från 0 till 3. Mod, nyfikenhet och ödmjukhet. 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ännu mer sällan har man extra tur.

Min sista dag på praktiken på Norrtälje sjukhus. Dagen var planerad som en lugn avslutningsdag, lite mys så där. Under slutbedömningen frågar de om det är något jag inte är nöjd med under praktikperioden. ”Jag är mycket nöjd, det enda är väl att det hade varit intressant att vara med på en operation. Men det kan man ju inte kräva, så allt bra!”

Efter samtalet går jag och skriver lite journal, för att sedan ta en fika (gratis kaffe, hur lyxigt som helst). Jag ser ortopederna sitta i fikarummet och tänker att det är ju sista dagen, så jag passar på att fråga när de ändå sitter där. För det här med när man beslutar att inte återuppliva någon är ju en intressant fråga ändå.

Min fråga blir väl bemött, särskilt av en av dem. Ortopeden börjar genast resonera om hur frågan är intressant och ger sedan mer än ett uttömmande svar. Det blir en liten diskussion, jag står där och bara suger åt mig och ställer följdfrågor. Resonemang ❤

Inte helt förvånande är den mest intresserade ortopeden också den som brukar ta mest plats på röntgenronderna, den som läst och gjort massor av spännande studier. Som struntar i respekt eller inte respekt, som fokuserar på fakta, resonemang och nyfikenhet. Ännu en förebild helt enkelt.

I alla fall. Jag har tappat bort min handledare, men ser att ronden har börjat och befinner sig vid ”min” patient, så jag går dit. Precis när vi diskuterat färdigt om patienten, kommer den fantastiska ortopeden farande (tajming…), ”vill du assistera vid en knäplastik?!” Frågar han andfådd stirrandes i mina ögon. ”Ja!”. Vi småspringer genom korridoren, han ringer till operation samtidigt. Min puls stiger, vad menar han egentligen med att assistera vid operation?!

Jag hör på honom, det är försent, de hade hittat en annan som kunde assistera och dörrarna har stängts. Han argumenterar med andra änden av telefonen, ”men nej! Hon vill ju verkligen vara med! ”. Han låter nästan förtvivlad. Jag hinner knappt bli besviken förrän jag hör att det är en annan operation på gång ”hon kommer!”.

Vi springer, det är en artroskopi i skuldra igång. Byter om till snygga papperskläder fort som fasen och kastas in i op-salen. De behövde ingen assistans. Men jag fick se. Fick allt förklarat för mig. Alltså wow. När det är över får jag se uppvaket. Men måste ju upp till min handledare och patient!

När jag kommer tillbaka är det precis dags för sista mobiliseringen med min patient (tajmingen är nästan äckligt bra). Den går helt fantastiskt bra, både jag och patienten är glada och nöjda. Skriver lite journal igen, går ut i korridoren och ser min hjälteortoped igen. ”Tack!!”. ”Har du frågor?” säger han leendes med gnistrande ögon. Så klart jag har. Sedan måste jag ju också fråga ”det finns möjligtvis inte fler operationer i eftermiddag jag kan vara med på?”. Så klart det gör!

Under eftermiddagen är jag med på två knäartroskopier. Ortopeden där frågar om jag är intresserad av knän. Vi står där i full mundering med masker och allt. Han hinner knappt avsluta frågan då han möter min blick, ”du är förresten intresserad av allt va?”. Jag har inget pokerface, inte ens med munskydd. Han verkar tycka att det är kul att jag är där och frågar om jag vill att han ska förklara allt han gör och vad vi ser. Äh. Ja tack. En artros och en meniskskada. Jag har nu fått lära mig hur både en axelled, acromioclavicularled och knäled ser ut inifrån live med allt de innehåller. Skelett, brosk, ligament, bursor, korsband, menisker, slemhinnor, ledvätska. Sista operationen kunde jag till och med särskilja allt själv. Jag har fått uppleva nedsövning och uppvak, med allt vad det innebär.

Mod, nyfikenhet, ödmjukhet och att se människor och snabbt kunna avgöra vad den här personen vill och kanske behöver. Det kan göra stordåd. Bättre avslut på en intressant praktikperiod kunde jag inte fått.

Det är inte sämre av att jag igår kunde vara med på Movement för första gången på över två veckor. Mitt nervsystem hade både rätt ut sig lite sen sist, men också vant sig av lite av den fullständiga förvirringen. Jag var ännu mer svag och stel än tidigare. Förutom squaten då 🙂 Efter passet var jag sådär skönt slut i hjärnan och kroppen. I morse vaknade jag knappt för jag sov så djupt. Men när jag väl vaknade kände jag ändå att det här kommer bli en bra dag. Nu ska jag ut till hästarna. De kanske kan ta ned mig lite på jorden, eller så tar de mig mot stjärnorna!

//hög på exaltation och förundrad över vilka fantastiska människor det finns i världen. Som såg lilla mig. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: