Jupiter 2017-01-12

15910234_10210258159803576_1590900722_n
Foto: Sanna Lindegren

Över jul och nyår har vi nästan bara ridit ut i skogen Juppe och jag, tillsammans med häst- och människovänner. Det har blivit mycket ”långa galoppen” och skog. Vi har hittat en fin energi och okonstlad kommunikation. Juppe älskar att gå ut på äventyr med sina vänner i följe!

Idag var första gången på flera veckor jag hade möjligheten att låta Juppe bestämma allt. Tillsammans med andra har vi ofta en plan om vad vi ska göra och vart vi ska, vilket Juppe vänligt går med på såklart (ibland får han också välja. Och välja gångart. Men vi tar alltid hand om vårt sällskap! 😉 ). Men idag var vi själva och solen sken efter stormen. Han gick raka vägen till uppsittningsrampen, det var ridtur på schemat! Jag satte mig bekvämt på hans varma rygg och han gick raka vägen bort mot bostadsområdet. Han får den ingivelsen ibland, att vi ska dit. Jag misstänker starkt att det är för att det finns människor där. Människor som pysslar i sina trädgårdar, barn som springer runt och leker. Framför allt: de går fram till honom och säger ”åååå vilken fin häst!”. Juppe brukar stanna vid varje trädgård där det finns folk ute, klä sig med sin sötaste min, få tillräckligt med åååå och aaaaa för att sedan gå vidare, till nästa trädgård :’D

Nåja, det första vi mötte idag var två highlandkalvar som lekte för fullt. Juppe ville stanna till och observera så vi gjorde det. Han tyckte de var lite konstiga först, men insåg snabbt att det bara var små kobebisar som rejsade runt. Så fruktansvärt söta!

Sedan fortsatte turen in i bostadsområdet, vi tittade på grejer, hälsade på snickare som stod och ja… snickrade. Jag var rädd att Juppe skulle bli lite besviken att det inte var så mycket folk ute, men han verkade väldigt nöjd med att kolla på allt som hänt sedan sist vi var där, alltid är det någon som byggt till, gjort om, rivit, planterat…

När vi nästan kommit runt hela rundan så möttes vi av en stor sprakande brasa precis bredvid vägen, en sån där brasa som det bara smäller om. Och tre människor som kastade stora grenar och inte verkade se oss alls. Juppe gick förbi som om den enorma brasan av exploderande eld ett par meter ifrån oss inte existerade. Han litar på omvärlden och tar hand om mig.

Vi fortsatte turen hem i strålande sol. Jag satt där i världens mysigaste och varmaste päls och bara njöt. Det är något speciellt att låta ens häst ta med en på tur. Med spetsade öron och målmedvetna steg bestämmer han riktning och tar hand om mig. Nöjd att han får ta alla beslut och visa mig en liten del av världen. Det finns ingen rädsla, ingen oro. Bara nyfikenhet, glädje och lugn. Ibland blir vi lite förvånade när det blir action, det är allt.

För någon kanske det verkar urtråkigt. För de som vet min och Juppes historia, de kanske kan förstå ett uns av hur fantastiskt det här är. Jag kan knappt fatta det själv. Det är därför jag skriver så mycket om det.

Du och jag Juppe. Du och jag. Från 1998 till idag och vidare!

15910191_10210258160043582_570706208_n
Foto: Sanna Lindegren
15870997_10210258160163585_1697788905_n
Foto: Sanna Lindegren

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: