Begränsningarnas möjligheter

Gai-Jin har lite problem med hovarna. Det här underlaget är bajs. Eller nej, det är stenhårt och is. Ridbanan består av fläckar med blankis, större delen frusen sand med is och en liten fläck som är hård, platt och isfri. Så vi gick dit. Hon gick helt okej, men varför öva på något som bara kommer bli okej. Så vi övade gymnastiserande stillastående; sträcka, böja, flytta tyngdpunkt. Vanligtvis har jag en slags inneboende spärr i mig med stillastående träning. Kanske är det för att Juppe tycker det är tråkigt och Sirius blir manisk, om jag gör det för mycket. Det har spillt över på Gai-Jin, jag har aldrig vågat vara kvar och testa. Stå en stund till. Men dagens begränsningar och Gai-Jins humör ledde till att vi gjorde det. Vi stod länge, böjde och båda håll, lekte med att kunna flytta tyngdpunkten till ett ben i taget, böja mer, böja mindre. Hon tyckte det var toppen, vi gjorde den mest skolade halten jag någonsin gjort (det där inre frambenet lyftes till och med några gånger, det kändes fräsigt!). Trots att vi inte tränar på det, så kan vi ändå massor. Jag har aldrig utbildat en häst till det här, ändå kan hon det. Vi hade faktiskt till och med roligt när vi stod där, stilla. På slutet gjorde vi lite skrittarbete ändå. Det var fascinerande och se hur hennes rörelsemönster hade förändrats, stelheten och motståndet från dåliga hovar och halka var som bortblåst. Lederna var som mjuka och hon hade fin och mjuk energi.

 

15909778_10210258160563595_798201221_n
Foto: Sanna Lindegren

Kroppsmedvetenhet och kroppskontroll blir mer och mer konkret för mig, både hur jag kan utveckla den i min egen kropp, men också i hästens kropp. Det är fruktansvärt roligt. Kroppsmedvetenhet kan tyckas vara flum. Och ja, det kan bli flum när man inte förstår. Senaste åren har jag fått många synvinklar på vad kroppsmedvetenhet faktiskt kan vara: jag förstår fysiologin bakom det mer och mer, får testa på att delta och leda olika övningar som t ex basal kroppskännedom, avslappningsövningar och mindfulness. Jag utmanar min egen kroppsmedvetenhet i min kommunikation med hästarna, både från hästryggen och från marken. Movement ska vi inte tala om, mer utmanande träning i kroppsmedvetenhet får man leta efter. Speciellt eftersom jag är sämst på det vi gör, haha! Plus en massa saker jag fått prova på och lärt mig. Sakta men säkert går det från att vara flum flum till att faktiskt kunna bygga upp konkreta verktyg. Detta går hand i hand med insikten att min kroppsmedvetenhet är sjukt dålig haha!

Jupiter och jag var också på ridbanan. Han tyckte det var lite för varmt idag. Plötsligt insåg jag att jag hade tappat medvetenhet om min underskänklar. De levde sitt eget liv, och Juppe brydde sig inte ett dugg om att de hängde där och grejade. Då gjorde jag det aktiva valet att rida ett helt pass utan att mina underskänklar skulle nudda honom. Det tog en minut, sedan hade han en helt fantastisk framåtbjudning, vi kunde göra energiska övergångar som aldrig förr. Som vanligt, ger jag honom större ram så ger han mer, sluta driva så får du energi! Det intressanta var också hur detta påverkade hela min sits, min tyngdpunkt kom ”ned i låren” på ett annat sätt, jag fick bättre följsamhet och bättre reglerbarhet. En annan intressant iakttagelse var att jag minskade användningen av pinnarna för att korrigera bogarna. Knappt alls faktiskt. Så jag red endast med mitt centrum, min energi och min uppmuntrande röst. Fräckt!

På den isfria fläcken passade vi på att göra piruetter. När svängen tog av framåtenergin kunde jag lätt och kontrollerat be om aktivering med min underskänkel och PANG. På slutet utmanade vi oss, vi testade galoppiruetten. Han var fantastisk. Den begränsade isfria ytan gav oss ramen, så jag bara red och han satsade. Vi vågade stanna kvar, precis som jag vågade stanna kvar i halten med Gai-Jin. Visst hade piruetterna i alla tre gångarter en del kvar att önska. Men, det spelar ingen roll och jag kunde inte bry mig mindre. För vi utvecklades, idag också.

Sirius lekte med öppnan i skritt och trav. Jag lekte och härmade honom, han härmade tillbaka. Det var fint.

Varje dag med hästarna får jag nya insikter. Det ni. Lite jobbigt är det, för det kräver en konstant öppenhet från min sida. Men den utmaningen tar jag gärna. Skit i vad folk säger, vad de tänker. Våga vara öppen och testa. Våga möta dina vanliga gamla rörelsemönster och försök bryta dem. Bara för att. Det räcker. För det kan också leda till att du kan sitta där på hästryggen en dag och bara vara stilla och njuta. Njuta av utsikten.

Sedan vill jag bara förtydliga en grej. Jag skriver mycket om utveckling och anpassning. Det betyder inte att vi måste ha ett krav på att förändras hela tiden. Det betyder att allting förändras, oavsett. Du kan anpassa dig och utvecklas och njuta av utsikten samtidigt. De är inte varandras motsatser. Jag försöker utvecklas hela tiden, samtidigt som jag flera gånger om dagen stannar upp och njuter av stunden. Även när jag blir förbannad eller ledsen. Men när allt går åt helvete, då njuter man fan inte, men det är inte meningen heller. Då överlever man tills man kommer ut på andra sidan. Så börjar allt om igen, med den skillnaden att du nu är lite visare än innan. Gött ändå.

Att anpassa sig betyder heller inte att man bara anpassar sig till sin omgivning för att passa in eller för någon annans skull. Att anpassa sig innebär att bli mer mångfacetterad, starkare, smidigare, mer uthållig. Ett sätt att undvika skada och destruktivitet och ge möjlighet för att bli friskare, mer konstruktiv och kreativ. För att ljuset ska bli synligt behövs ibland ett mörker som ger kontrast.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: