Öka kroppsmedvetenhet, smidighet, balans och styrka, genom att stå still?

Känna igenom varenda kota, varenda led från topp till tå. Utmana hur långt ut tyngdpunkten kan flyttas utan att behöva öka understödsytan; ta ett steg för att få tillbaka den. Hur mycket går leden att vinkla och belasta? Ett ben i taget, en kota i taget. Göra sig medveten av vart gränser går, var friheten är. Hur tungt går att belasta, vilka leder finns att tillgå. Balans, styrka, smidighet. Stillheten gör att medvetandet hänger med, utkristalliserar var belastning, tyngdpunkt och rörligheten faktiskt sker. Genom att flytta tyngdpunkten, öka belastningen över en led med minimal vinkel, öka rörligheten och styrkan.

Men går det verkligen att föra över till riktig rörelse? Går det att lära sig något av att stå still, till funktionell rörelse?

Om jag dessutom håller dig i handen, kan jag känna ditt nervsystem? Känna dina vävnaders genomsläpplighet?

Gai-Jin har inte haft det lätt i vinter. Små rötangrepp i hovarna i kombination med ömsom blankis, ömsom stenhårt knöggel. Friheten i träningen har varit ytterst begränsad.

Jag har aldrig varit ett fan av att stå och träna stillastående med hästar, skola halten vill säga. Kanske är det för att Juppe tycker det är skittråkigt. Hur funktionellt är det ens att träna i stillastående?! Det har blivit att jag bara använt det som en snabb check före träningens början, går böjningen och ställningen igenom hela hästen? Är hästen typ följsam och kan flytta tyngdpunkten typ lite sådär, öppna, sluta, ja ni vet. Få det överstökat så vi kan börja med det roliga nån gång.

Ja alltså, det där första stycket kunde vara en sammanfattning av skolning av halten. Men också en reflektion över kroppsmedvetenhet över lag. Som vi kan använda för att må lite bättre, minska diskrepans mellan jaget och vår kropp (också jaget?), inkludera kroppen i vårt jag kanske. Som en del av behandling mot psykisk ohälsa som vi lärde oss om i skolan häromdagen. 

Med Gai-Jin har jag ändå chansen. Begränsningarna ledde till att vi har skolat vår halt. Gai-Jin är nöjd, pilla med detaljer, upprepa, prova igen. Hennes glädje har fått mitt intresse för stillastående träning att öka markant. Det har utbildat min hand. Mitt sätt att tänka. Hur jag ser på våra kroppar, hur de arbetar tillsammans. Att i lugn och ro få prova sig fram.

I tisdagskväll var det varmare, jag kände på vägen hem från skolan att det fanns en chans att underlaget på ridbanan hade tinat. Jag tränar nästan aldrig hästar på vardagskvällarna, de är ju fulla av så mycket annat. Men jag kunde inte låta bli. Visst hade magkänslan rätt, ridbanan hade tinat till fantastiskt underlag och Gai-Jins hovar återhämtat sig med råge. Som under en tyst överenskommelse visste vi, nu skulle vi äntligen få prova våra vingar efter allt tragglande med stillastående. Hon rörde som aldrig förr, med energi, spänst och avslappning. Vi fick ihop alla kroppsdelar på ett sätt vi inte upplevt förr. Som avslutning visade Gai-Jin på samlad galopp i båda varv. Vi var löjligt stolta.

img_30911

Som tur var, var det äntligen dags för årets första träning för Cicci igår. Så hon kunde kolla av vad vi faktiskt hade hållit på med. För jag har inte haft någon aning om vad vi gjort, hur skolar man en halt liksom? Det har jag ju aldrig gjort, och inte Gai-Jin heller! Så det var skönt att få en check att vi inte gör något helt galet.

Det positiva med att skola halten är att min kropp kan känna hästens kropp, genom handen som håller i linan som sitter på hästens huvud. Hur häftigt är inte det. Två nervsystem med öppen kommunikation, kopplas lätt ihop. Det finns oändligt med utbildning kvar av min hand, men dörren har åtminstone ställts på glänt. Jag känner när det finns motstånd, jag känner när min hand släpps igenom. Det är nästan så jag tappar andan vad det är fantastiskt.

Det svåra med att skola halten är att det är svårt med att få igenom böjning i vissa leder. För Gai-Jin typ knä och has, men bäckenet tiltas väldigt snyggt. Du får inte allt genom ett sätt att träna. Vi behöver komplettera, variera. I olika tempon, riktningar, takter och former. Olika terräng (finns inget som slår att träna levad framför en liten bergsbank!). Övergångar däremellan. Det är alltid i övergångar magin sker, oavsett om det är rörelsemönster, tempo, riktning. Det är i övergångarna nervsystemet utmanas.

Hur kommer det sig då att Gai-Jin rörde sig så pass mycket bättre, efter att ha tränat på att stå still? Det är ju inte logiskt, du blir ju bra på det du tränar på. Jag tänker mig flera anledningar:

  •  Vi har förfinat vår kommunikation och hon kan generalisera, kommunikation i stillastående förs över till kommunikation i rörelse.
  • Hon har fått tid att känna efter. Ökat sin kroppsmedvetenhet genom att medvetet fundera på alla de där sakerna jag skrev i början av inlägget. Hur sjutton hon har fattat det är för mig ett litet mirakel. På något sätt lyckades jag lära henne att försöka stå kvar med hovarna i marken och bara röra sig inom kroppen, utan att ändra understödsytan. Följa, leda, följa. Testat hennes komfortzon för att utöka den, för att bli medveten om den. Ett mysterium hur hon gått med på det och dessutom till synes tyckt att det varit väldigt intressant och givande.
  • Vi har förbättrat balans, styrka och smidighet till en viss grad i stillastående. Framför allt balans och kontroll. (Vad är balans btw? Balans är väl egentligen förmågan att kunna anpassa sig till olika situationer utan att ramla omkull. Så balans i stillastående är väl något helt annat än balans i rörelse? Fast ökad medvetenhet om balans som sådan kan ge förutsättningar för bättre balans även i en annan situation? För att om vi vågar utmana den under kontrollerade former, då vågar vi utmana den även under mer rörliga former? Vi kanske helt enkelt inte tränat balans, utan self-efficacy?)
  • Vi tränar rörelser som är pampiga, som gör henne stor och imponerande. Blandat med rörelser som ger mer aktivitet i parasympatikus, som får henne att slappna av och känna sig trygg. Ett rörelsemönster som utger självförtroende, ger också genuint självförtroende i hjärnan. Att bära upp sin kropp på ett medvetet sätt är en belöning i sig, som ett rus. Hon känner sig helt enkelt bäst och jävligt ball.
  • Vi har tidigare tränat i rörelse, vilket gör att vi har en basic kommunikation och relation som fungerar. Detta gör att vi bara kan förfina och förbättra det vi redan har, vilket vi gör med glädje med anledning av vad som står under punkten ovan denna.

 

Att träna sitt nervsystem är något av det roligaste och mest utvecklande som finns. Att göra det tillsammans med en häst är ofattbart och magiskt. Det finns blinda personer som anser sin blindkäpp vara en del av sig själva. Så det är egentligen inte helt otroligt att vi kan koppla ihop våra nervsystem till en viss grad, hästen och jag. Men de finns också de som har kroppsdelar de inte känns vid. Eller de som inte känner att deras kropp är en del av sig själva. Hjärnan och nervsystemet är gåtfullt, plastiskt och sjukt intressant! Att koppla ihop hästar, fysioterapeututbildning, egenträning och att lära ut är extremt givande, ett pussel jag pysslar med, varje dag. Bara för att det är roligt.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: