18 dygn

Mamma och pappa var äntligen i Karibien. Äntligen hade de kommit iväg på Semester med stort S. I och med att jag har lite grejer för mig redan så fick ruljansen på gården outsourcas till andra än mig själv. Jag skulle ta hand om deras hus och se till hästarna. Och vara den där man ringer om kris och katastrof skulle inträffa med Active Stable, hästarna etc.

Det är kväll den 22 februari. Jag sitter och äter middag, är helt slut efter en heldag med föreläsningar borta i Huddinge. Ska bara äta klart, se till hästarna och sedan äntligen få gå och lägga mig och soooova. Får ett sms med bild, Sirius har ett sår på bogen om jag inte visste det. Tack så mycket, det visste jag inte. Av rutin vet jag att man äter upp maten innan man går ut.

Jag ska inte gå in på detalj hur såret såg ut, för jag vet att vissa är känsliga. Och det är egentligen inte viktigt i sammanhanget. Det som är värt att nämna är väl att det var ca 15 cm långt, och gick att dra isär till ca 5 cm bredd. Över bogspets fram över pectoralerna. Så inget ställe veterinären gärna syr på, det är så mycket rörelse där så fort hästen rör sig, så det spricker lätt upp.

Väntar i stallet. Klockan blir mitt i natten, men till slut kommer distriktarn. Hon syr åtta stygn ändå. Tar beslutet att ställa honom i sjukboxen över natten i alla fall, nu är han i alla fall sydd, har förband, fått stelkramp och penicillin, och jag letar upp ett bogskydd att sätta över så han inte råkar dra upp förbandet.

När jag äntligen kom i säng hade jag varit vaken i 24 timmar. Det positiva var att jag var liksom inte förkyld längre! Skrev snabbt ned lite anteckningar på telefonen innan jag somnade: ”Stygn tas bort om 12-14 dagar. Förbandet bytes om 3 dagar. Penicillin t o m söndag. Köp fler bogskydd. Ej rörelse. Mocka. Täcke? Tempen. Köp godisboll (hundleksak). Köp förbandsmaterial.”

Sov några timmar, men vaknade med ett ryck. Måste göra höpåsar, åka och handla grejer och ta ut penicillin, sprutor och kanyler på apoteket. Första dygnet hade han feber, men den gick snabbt ned. Puh!

Dagarna går in i varandra. Penicillin ger man i muskel på häst, med spruta. Tyvärr har jag fått möjligheten i mitt liv att utveckla fobi för sprutor. Och tyvärr är Sirius inte en sådan häst som tittar olyckligt på en och biter ihop när man gör något obehagligt. Han reagerar med panik, gör allt han kan komma på för att komma undan, för att fly. Kasta med huvud, springa, mosa upp dig mot väggen. Tänk er dag två: jag är så trött så jag kräks. Jag står där med kanyler och sprutor. Skakar. Det lilla motstånd jag brukar kunna uppbringa mot ångestreaktionen mot sprutor existerar inte. Men vi gör det.

Jag insåg att om jag ska kunna göra detta i tre dagar till måste vi ha terapi, Sirius och jag. För det finns inte en chans att jag lite nonchalant skulle kunna spruta honom i halsmuskeln en gång om dagen utan att han ”märker”. Det kommer ta tid. Jag kommer skaka. Jag kommer ha maxpuls. Så med hjälp har vi terapi, säkert över en timme per dag med sprutorna. Tyvärr var jag ju tvungen att faktiskt spruta honom varje dag, så terapin fungerade inte optimalt. Men sista dagen med penicillinspruta var otroligt nog den mest lyckade. Vi gjorde det!!

Men det var inte bara hemskheter dessa dagar. Vi mös. Jisses vad vi gosade. Den där godisbollen fylld av mineraler och fiberpellets var en hit, han fick stilla sitt födosök åtminstone lite grann. Han hade inte ont och inte feber. Det höll mig glad och hoppfull. Förstärkte förbandet några gånger om dagen, mockade och mockade, gjorde höpåsar, jobbade som vanligt och gick på de föreläsningarna jag kunde. Men så blev jag ordentligt förkyld. Skippade föreläsningarna, jag hade ju mejl och bok. Och vänner ❤

Tog ett beslut. Sirius skulle få stå kvar i sin isoleringscell tills såret hade läkt ihop helt. För allt i världen undvika komplikationer och bakslag. Jag visste att jag var tvungen att tänka till, Sirius är inte som andra. Inte jag heller för den delen. Bestämde mig att det där vi pratar om i skolan hela tiden, om personcentrerad vård och delaktighet. Det skulle gälla även här.

Sedan tidigare har jag och Sirius ett kommando för när jag vill be honom att vända sig och sin uppmärksamhet mot mig och komma till mig, nämligen ”kom”. Jag sträckte fram handen, fokuserade på såret och sa ”kom”. Det tog inte många sekunder förrän han flyttade sin sårade bog mot min hand. Jag hade kommit på ett sätt att se till att det var hans val när jag fick ta vid såret. 

https://vimeo.com/208017761 

När det var dags för byte av förband tänkte jag mig inte för. Mycket av limmet på ”snöggen” hade lossnat, men en del satt kvar. Utan att tänka drog jag loss en bit. Sirius fick panik. Toppen. Mer terapi. Men videon ovan visar att vi tog oss förbi det misstaget också. Detta är filmat några dagar senare. Att sätta på nytt förband gjorde han i princip själv hädanefter. Det enda jag behövde göra var att fästa en sorbact-kompress på en bit snögg. Sedan tryckte han på den själv.

Jag upptäckte väldigt snart att Sirius behov av att ta hand om en annan individ var långt större än att själv bli omhändertagen. Han pysslade och tog hand om mig i oändlighet. Här är ett exempel på Sirius i ett nötskal, närgånget ska det vara!

 

Då jag väldigt snart ska ut på praktik igen, på geriatrik denna gång, kan jag inte låta bli att reflektera. Vad säger detta behov Sirius uttryckte om hur vi behandlar patienter? Särskilt de som befinner sig på sjukhuset under en längre period. Vårt behov av att känna oss behövda. Vem stillar det behovet? Behandlas patienter som personer med individuella behov eller som en diagnos? (Btw, bara för att jag är fysioterapeutstudent måste jag ju nämna detta, visste du att det som är avgörande för din hälsa och livslängd är din grad av funktion (klara av vardagliga aktiviteter och beyond), och inte din/-a diagnoser…)

Anywho. Sirius höll sig lugn inom sina fyra väggar. Han som alltid varit hyperaktiv, aldrig klarat att stå på box utan att stå och studsa varje morgon när det var dags för utsläpp. Nu har vi det ju så bra att våra sjukboxar står i direkt anslutning till flockens ligghall, så det finns alltid en kompis där. De sover ofta vägg i vägg. Men för att inte riskera att någon skulle dra i hans förband stängde jag gallret helt. Det kändes som tortyr. Jag försökte ersätta hans behov av fysisk närhet så gott jag kunde. Jag anser att hästar trivs bäst med hästar och skulle aldrig försöka ersätta hästkompisar med mig själv. Göra en häst beroende av mig. Men nu hade jag inget val.

Stygnen togs bort för några dagar sedan. Veterinären var glatt överraskad att det inte hade spruckit upp. All min ansträngning för att hålla honom så nöjd och lugn jag kunnat hade burit frukt. Det hade läkt fint.

Idag på förmiddagen släppte vi ut honom i flocken igen. Med bogskydd på för att ge ett litet motstånd mot smuts. Det tog inte lång tid förrän Juppe gjort strimlor av den, vad gör man inte för brorsan liksom. Han såg ju ut som Nalle Puh! Alla var så lyckliga, allra mest Sirius. Han var sitt gamla jag igen.

Planen var att låta honom gå kvar med flocken, kolla till ärret i hagen bara. Men på eftermiddagen när jag släppte ut GaiJin så såg han mig, han kikade ut från foderstationen där han stod och åt sitt älskade hösilage. Utan att tveka gick han ut från maten och fram till mig. Vi skulle ut från hagen. Jag blev lite förvånad, han hade ju precis kommit ut i flocken och nu ville han med mig in! Så vi gick in och sanerade honom från lera. Ut till flocken igen tänkte jag, men inte Sirius. Vi skulle till ridbanan. Detta är alltså en häst som stått stilla i 18 dygn. Som fått tillbringa bara några timmar med sina saknade vänner. Men väljer att gå med mig till ridbanan. Han travade dit. Sedan lekte vi tillsammans, som att dessa 18 dygn inte existerat. Som att det var precis som vanligt. Fast något är inte som vanligt.

Inget ont som inte har något gott med sig. Kriser för oss närmare varandra. Missförstå mig inte, jag önskar för allt i världen att denna skada inte hade hänt. Att Sirius sluppit stå i isoleringscell, att vi sluppit kanyler, att vi fått sova, fått leka som vanligt. Att jag sluppit göra tenta i medicinska ämnen helt slutkörd och utan att ha varit på föreläsningar, vilket är min största källa för lärande. Men jag är stolt. Vi genomförde varenda sekund med bravur. Vi fokuserade på det som var viktigt, att ta hand om varandra. Vi använde oss av konstruktiva taktiker för saker som skrämde oss. Vi gick aldrig mot destruktivitet. Vi kom ut på andra sidan med vetskapen att vi klarat av även detta.  Nu hoppas jag att inget nytt inträffar, att vi slipper bakslag. Att han får vara ute med sina flockmedlemmar, leka, hångla, nypas och springa. Att jag får återgå till att vara ett roligt avbrott i hans vardag då och då.

Jag hittade en gammal film på Sirius och mig, från sommaren 2015 när jag varit borta i 3,5 månader. Detta är första träningspasset med Sirius efter uppehållet som bestått av att vara på bete i princip, för Sirius del. Vi testar bara vad som sitter kvar och vad som kanske behövs kommas ikapp med. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var över hur mycket han försökte. Han var snedare än när jag lämnat honom några månader tidigare, men med tanke på hans bakgrund är det inte så konstigt. För dig som orkar titta på ett längre klipp så lägger jag upp det här: https://www.youtube.com/watch?v=QJV1eHlQgTo&t=143s

Sirius är en väldigt egen häst, som nästan aldrig reagerar som man tror, som en ”vanlig” häst. Men när jag tittar tillbaka, tänk vad vi åstadkommit tillsammans och vilken vän för livet jag har fått! Han lär mig så otroligt mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: