Ridning och anatomi blandat med idrottsspecialist från Hongkong

Som enveten (medveten?) barbackaryttare med minst sagt intresse för anatomi kunde jag inte låta bli att klicka vidare på den här artikeln och läsa: http://murdochmethod.com/anatomy-of-bareback-riding/

”The shape of the horse’s ribcage determines how you will sit when riding bareback.” – det är inte bara formen av hästens bröstkorg som bestämmer hur du kommer sitta barbacka på hästen. Det är också din kroppsform, vinkeln mellan din lårbenshals och resten av lårbenet, hur din höftled ser ut och är vinklad, hur mycket ditt bäcken tippar framåt respektive bakåt, hur mycket all denna massiva muskulatur (rotatorer (roterar höftleden), abduktorer (för benet rakt ut åt sidan relativt mot bäckenet), adduktorer (motsats mot abduktorer), flexorer (böjer i höftleden) och extensorer (sträcker ut din höftled)) tillåter rörelse och stabilitet. Och inte nog med alla dessa muskler, de är ju också sammankopplade med din bålmuskulatur, rygg, skuldror, nacke, armar och händer. Men också ned till muskulatur i ben och fötter! Alla dessa påverkar hur du kommer sitta på hästen! Och med allt detta kommer ju leder och ledvinklar!

Inte nog med det. Ditt nervsystems förmåga till feedback och feed forward; reagerar du tillräckligt snabbt på rörelsen från hästens bröstkorg för att kunna följa med i dessa, utan att tappa din stabilitet (utan att fladdra omkring/glida av)?

Visst vill benen gärna glida fram mot hästens smalare del av bröstkorgen, det är ju helt logiskt. Särskilt med tanke på korta höftböjare och adduktorer som klamrar oss fast på hästen. Samtidigt som bäckenet verkar tro att vi sitter på en stol, så där som vi gör hela dagarna, och därför tippar bak vilket drar fram benen ännu mer (eller ‘låser’ sig i framåttippat läge). Tro mig, jag vet. Min häst är av den bredare sorten om man säger så.

Men om jag lyckas länga mina höftböjare, ha en tonus som tillåter utsträckning men samtidigt flexibilitet för att dynamiskt kunna påverka hästen, samtidigt som jag lyckas länga och slappna av i mina adduktorer, sätta mitt bäcken i en mer neutral position (nej jag rider inte runt i en fåtölj!), samtidigt som jag kan använda mina abduktorer för att stabilisera mitt bäcken (dynamisk kontroll egentligen), tillsammans med mina extensorer, då har jag plötsligt inte så framdragna ben!

Men varför vill jag undvika att benen åker fram då? Det är väl skönt att sitta fåtölj? Jo, för att ge mig rörelsefrihet och balans! Om jag har min tyngdpunkt i mitten, bäckenet i en mer neutral utgångsposition, så har jag mer frihet att röra mig, att följa med hästen och också påverka den! Sitter jag i balans där jag möjliggjort bästa möjliga följsamhet kommer jag samtidigt att reducera brus i min kommunikation med hästen, vilket kommer göra att jag kan finjustera kommunikationen, öva mig i less is more. Allt detta kommer leda till en mer balanserad häst som får större möjlighet att röra sig. Vi rider med minimala signaler, vi rider med tanken! För allt vi tänker avspeglas i vår kropp.

Vi vinner också på att inte lägga all vår vikt på våra sittben. Den sista bilden i artikeln visar hur smalt utrymmet faktiskt är mellan våra sittben, om vi ser det i relation till hästens ryggrad. Punkttryck är obekvämt i sig, den mer upprätta positionen jag beskrivit ovan gör att vi kan ha en större anläggningsyta då vi plötsligt kan lägga mer vikt på insidan av våra lår. Om adduktorerna där dessutom inte krampar, ger de oss en viktig informationskälla om hur hästen rör sig, musklernas tonus m.m. Den fysiska, direkta, kontakten mellan insida lår och hästens bröstkorg är en helt oumbärlig kommunikationsväg!

”Most people don’t have the ability to comfortably straddle this shape due to the narrowness of the human pelvis and hips”. Exakt. Vi måste jobba på att bli medvetna om vår egen kroppsform och konstruktion. Var är våra begränsningar? Är dessa begränsningar psykologiska, beror de på ren ovana i våra nervsystem, stram muskulatur, skelettets konstruktion? Bäckenet är det mest centrala, inte bara när vi rider egentligen. Det är en oerhört stor, tung och central del av vår kropp. Men får väldigt liten plats i vår homonculus (kroppens representation i hjärnan). Särskilt om vi aldrig tränar på att känna och påverka vårt bäcken (t ex fotbollsspelare har större representation av sina fötter än någon som inte spelar fotboll, representationen blir större för de kroppsdelar vi tänker på och använder). Därför måste vi utforska, tänka, träna vårt bäcken. Ofta är det dessutom vanligt att vi har problem som urspringer från vårt bäcken och dess leder, som ger problem i allt från knän till rygg och skuldror.

Jag själv har utsatt min vänstra höftled för inte bara en, utan två operationer genom livet. Det har skruvats skruv igenom leden, som sedan skruvats ut igen några år senare. Dessa trauman har självklart påverkat mig; min rörlighet är inskränkt, jag har en obalans och asymmetri mellan min högra och vänstra sida som gör att jag lätt får ont i mitt vänstra knä. Dessutom gör det att jag rider rätt illa!  Jag jobbar dagligen för att öka min medvetenhet runt mina höftleder, min proprioception och self-efficacy (kroppsmedvetenhet och -kontroll typ, samt tilltro till min egen höftled!). Detta genom att utsätta höften för nya positioner och situationer (hej Movement ❤ ).

Genom att titta på bilden i artikeln ser man vilket oerhört konstigt ställe vi lägger belastning på hästens kropp när vi sitter på den, och därför hur otroligt viktigt det blir att vi förbereder hästen mentalt och fysiskt för att klara av denna belastning. Men det får bli ett annat blogginlägg!

Ikväll har jag varit på föreläsning, som egentligen bara skulle vara tillgänglig för legitimerade idrottsspecialister, men som tur var öppnades upp även för studenter. Föreläsaren var Ella Yeung från Hong Kong Polytechnic University. Hon jobbar och forskar med idrottare (hon var t ex fysioterapeut under OS i Beijing!). Hon hade väldigt mycket intressant att säga, främst hennes oändliga glädje och brinnande nyfikenhet inför sitt arbete. Men något jag fastnade för var hennes beskrivningar av kreativa rehabiliteringar av hennes patienter. En fråga som växte inom mig var; varför blir vi inte kreativa förrän efteråt? Tänk om vi kunde prehabilitera istället! Att prehabilitera är för mig så mycket roligare; du slipper börja från minus och du blir bättre på det du gör och ökar dina möjligheter. Inom hästvärlden är vi exceptionellt dåliga. Men så är det inte längre! Visst?! Vi inser hur extremt mottaglig hästen är och ser därför värdet i att ta hand om oss själva. Förhoppningsvis leder det till att vi ser egenvärdet av att utforska våra egna möjligheter, förutom att det får vår häst att må bättre tillsammans med oss…

Jag tränade för Cecilia i lördags för första gången på evigheter! Den här gången fick Juppe vara med också (jag tränade även Gai-Jin och Laddok, de var fantastiska ❤ ). Juppe och jag har inte tränat för instruktör sen vi tränade för Monika för typ två år sedan. Cicci satte oss på pottkanten direkt, vi fick göra det som vi har svårast för. Skritt. I skritten åker min sits åt helskotta, reglagen är rostiga och vi kämpar. Det är ju dessutom roligare att galoppera med fartvinden. Reflektionen var bland annat att min sits var mycket bättre i galoppen än i skritten, trots att det är galoppen jag fått kämpa mest med. Men då slog det mig, det är ju just precis därför!! I galoppen har jag övat medvetet på min sits, i skritten har det fått bli lite som det vill. Rörelsen i Juppes bröstkorg i skritten gör det inte lättare heller… Så där har vi verkligen att jobba på! Men självklart kommer vi fortsätta med galoppträningen (och lite trav också kanske haha), men skritten var verkligen en ögonöppnare för mig. Sluta fuska Serena!

Tyvärr har jag inga exempel på fin sits, men jag har praktexemplar på fulsits ala Serena! Dessa är tagna av bästa Andrea för två år sedan snart(!). Jag ser fram emot när jag har foton på en funktionell, fri sits! 😀

IMG_7850
Jag har glidit bak på stackars Juppes ländrygg, kniper mig fast vilket ger att höftböjarna och adduktorerna drar låret framåt och uppåt. Min ”baksida” är i princip urkopplad –> obalans. Huvudets position är inte heller optimalt, vill gärna att huvudet balanserar på ryggraden!

IMG_7905
Här har jag exakt samma problem, plus att jag hukar mig framåt. Och stackars Juppe spänner sin ländrygg för allt han är värd! 

IMG_7929
På denna bild är jag något mer avslappnad, lite för avslappnad. Jag har ingen som helst bål- eller bäckenkontroll. Och vad gör mina händer?! All over the place :’D 
 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: