Don’t be needy, be like Buddha

Det är så lätt att fastna. Att göra om våra egna behov till hästens behov. Ingen häst kommer med en manual på köpet. Särskilt inte Sirius. Alla ”mina” hästar ligger mig väldigt varmt och nära om hjärtat. Sirius har en förmåga att borra in sig i hjärtat på mig; alla hans reaktioner får mitt hjärta att explodera av skratt, stolthet, frustration, osäkerhet, kärlek. Sedan den där dagen han kom in i stallet igen har mitt fokus varit att balansera, få balans mentalt och fysiskt (same, same). Men jag har gjort något jag tänkte var hans behov, till mitt behov. Trots att jag hela tiden vetat i magen att det finns mer i det än så. Jag har kört fast i så många strategier och metoder att jag inte kan räkna dem på mina fingrar. Sökandet har gjort att jag lämnat mig själv på vägen. Var inte needy, var som Buddha. Behöv inte att hästen ska göra massa saker hela tiden, att du ska vara där och påverka hästen, korrigera minsta steg. Låt hästen ta ansvar för sina känslor, sina rörelser, sitt beteende. Var grundad, var som Buddha.

Sirius är en fantastisk häst. Han går in i min innersta kärna och nästan tvingar mig att vara den jag är. Han har sina neuroser, sina upptåg och sin ambition.

Vem är det som fått mig att få lite ont i magen, som öppnat den där kistan som jag egentligen redan visste innehållet i, men inte vågat öppna? Monika såklart.

Monika har varit hos mig hela helgen, äntligen!  Som jag har längtat och nu har det faktiskt skett. Min goda vän, min förebild, min instruktör, min flams- och filosofkompanjon. Jag känner mig alltid väldigt stark när jag har Monika omkring mig.

I lördagskväll, med mörkret och det eviga regnet som sällskap, hade jag en fantastisk ridupplevelse tillsammans med Sirius och Monika, och de som trotsade kvällsburret och satt kvar för att titta. Jag var så stolt att jag grät. Vi öppnade dörrar och klev ibland även igenom dem. Hur har Sirius blivit en trygghet för mig när jag sitter på hans rygg? Genom att jag vågade följa min magkänsla mer och mer under de senaste åren. Jag lät dörrar öppnas på glänt, men jag väntade och njöt av varenda steg vi tog tillsammans. Varenda sekund vi kunde stå stilla och andas tillsammans. Vi har inte bråttom någonstans. Och vi njuter av processen, av vägen vi går tillsammans. Vart vi hamnar tillslut har blivit mer och mer ointressant.

Men från marken har mitt fokus legat utanför mig själv under en längre tid och med en annan intensitet. Att hitta tillbaka kommer ta tid och Sirius kommer se till att jag är sann i det jag gör, hela vägen. 

Jupiter var så nöjd att träffa Monika igen. Han tar hand om mig, liksom Sirius, fast på ett annat sätt. Vi hann bara med en lektion, men ändå fick jag med mig fler insikter. Jag har fastnat i att samlingen börjar i mitt bäcken, vilket lett till att jag krummar ihop: huvud och bröstrygg lägger då mer tyngd över Juppes framdel vilket ju är motsatsen till det jag vill åstadkomma. Resterande tid av kursen när jag inte själv var upptagen med häst, satt/stod jag och lekte med spinal waves och isolerade rörelser för att bli mer medveten om min ”samlingssits”. Så gött att få det att leka med! Samtidigt som jag kan använda min mentala sits. Att blanda de två förhållningssätten är så fantastiskt roligt och spännande! Annars ska jag och Juppe fortsätta med övergångar och igen: fastna inte i att korrigera hästens oliksidighet. Mobilisera mera istället! (Allt Monikas prat om rörelse, vad är rörelse?! Vi behöver rörelseerfarenhet för att uppnå bättre balans! Kan ni förstå att jag var en väldigt lycklig själ på teoripassen…)

GaiJin briljerade även hon. Jag fick många verktyg för att komma ifrån överböjningen i halskotorna. Vi ska bara fortsätta leka hon och jag, min lilla dessyrprinsessa! 

Allt som allt så är jag så oerhört stolt över mina hästar och mig själv. Monika var precis den person vi behövde just nu. Hon har den fantastiska förmågan att lämna en stärkt i sig själv, stärkt i att jag kommer klara de utmaningar och efterforskningar som Monika hjälpt mig att se. De där ömma punkterna där man behöver gräva allra mest. Som en tenderpoint, man behöver trycka ett tag för att den ska släppa. 

Nu ska jag fortsätta att lita på min magkänsla, hitta min tjocka Buddha inom mig och leka med mina hästar. 

Dessutom har jag fått massor av ny input till vad vi kan göra på Rörelsepass för ryttare! Den som kommer på söndag får kanske leka med mina nya idéer och utforskningaområden 😉 Det kommer bli mer och mer intressant framöver! 

Förhoppningsvis kommer vi anordna en till kurs med Monika Sanders i sommar. Jag ser fram emot det redan nu! Denna kurs var vi en rejält blandad skara med människor och hästar som alla bidrog med sina egna personligheter, egenskaper och erfarenheter. Det är så givande att hitta gemensamma nämnare samtidigt som vi ser hur vi skiljer oss åt. Vad bättre kan bidra till en givande inlärning?! Trots att vädret var förjävligt var det ändå en fantastiskt lyckad kurs. Tänk då hur fantastiskt det kommer bli i sommar!! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: