2018, vad glad jag är att du är här!

2017 bjöd på stora överraskningar, båda fantastiska och utmanande. När tolvslaget slog och 2018 började, kände jag en lättnad, hopp, förväntan.

Om 134 dagar kan jag kalla mig fysioterapeut. Drygt 19 veckor. Ungefär 4 ½ månader. Innehållet under dessa dagar är C-uppsatsskrivning, Fördjupningspraktik inom neurologi/nervsystemet, s k KUA i två veckor där studenter driver en vårdavdelning tillsammans (läkarstudenter, sjuksköterskestudenter osv), samt fortsättning av kursen där vi gör en portfolio av våra kompetenser och resonerar över fysioterapeutyrket generellt och vad det betyder för oss personligen. Sen är det liksom klart.

Vad händer sen då? Sen ska jag ta det lite lugnt. Umgås med mina hästar. Gå på movementklasser. Hålla kurser. Kanske får jag jobb på en fysioterapeutmottagning. Jag ska gå lite strökurser, åka på helgkurser. Upptäcka nya platser.

Det finns också ett ”projekt” som pågår samtidigt med allt det här. I november förra året fick en utomstående person som jag ser upp till väldigt mycket, men nyss hade träffat, mig att inse en sak om mig själv. Nånting jag har förnekat för mig själv i många år. Det träffade mig som en stor smäll på käften.

En insikt som påverkar hur jag ser på mig själv, som påverkar det jag byggt upp hela min verksamhet kring, som påverkar mina stora intressen och passioner i livet. En insikt som tvingade mig att reflektera, att ta ansvar, att vara ärlig. Som fick mig att förstå vad jag tycker är viktigt i livet. Vad som är värt att jobba för.

Liten ryttare

”Rör dig inte så mycket och sluta rida”.

Mina höftleder har benpålagringar som begränsar min rörlighet och klämmer omkringliggande vävnader när jag rör mig. Detta gör att jag har kronisk inflammation i båda höftleder. Det ger också kompensatoriska slitningar på knän, SI-led och lumbalrygg.

Jag visste på en gång att sluta rida och sluta utforska rörelse inte var ett alternativ för mig. Det är inte heller ett särskilt hälsosamt alternativ. Det är ingen dödsstöt för varken min passion eller min verksamhet. Det är en utvecklingspotential. Begränsningar är bästa grogrunden för kreativitet. En plattform för att utforska.

Jag angriper utmaningen från alla håll jag kan. Dessa strategier passar för mig, resonerande som jag är har jag noga tänkt igenom dem. Och jag är öppen för fler strategier och utforskningsområden. Med hjälp av input från min omgivning, kunskap från andra och mig själv har jag hittills kommit fram till ett antal olika tillvägagångssätt. De kommer modifieras under resans gång, tänkas om och tänkas rätt, tänkas om och tänkas rätt.

Varje dag, flera gånger om dagen, ”smörjer” jag mina höftleder. Jag står på ett ben, håller mig till mittendelen av mitt range of motion (som inte är särskilt stor…) och rör höftleden i alla möjliga riktningar. Länge. Många repetitioner blir det. Detta gör jag för att skapa en så bra miljö för mina höftleder som möjligt, hålla mitt ledbrosk så välmående som möjligt, få cirkulation till läkning osv. Än så länge jobbar jag med myrsteg, rörelserna är väldigt små och kontrollerade. För att säkerställa att rörelsen sker just i höftleden och inte i knä eller lumbalrygg isolerar jag rörelsen; stabiliserar alla andra kroppsdelar så att de är stilla. Min medvetenhet om mina höftleder har ökat markant, jag blir bättre och bättre på att hålla resten av kroppen stilla utan att spänna mig onödigt mycket. Balansen mellan spänning och avslappning, att tillåta rörelse och låta gravitationen sköta en del av jobbet.

Mitt fokus i utforskande av rörelse har, redan innan detta kom upp till ytan, varit min ryggrad. Men nu har det fått en ännu viktigare betydelse. Bålen är otroligt viktig för att avlasta höftlederna, många muskler är det som sammanbinder dem och de är nära till varandra kan man ju lugnt säga. Jag jobbar på att öka min styrkeutveckling, förmåga att stabilisera och transportera rörelse genom hela ryggraden. Alltså även mobilitet, i alla ryggsegment (särskilt de som inte är så rörliga). Men mest handlar det också om att förstå förhållandet mellan mina höftleder och min ryggrad. Öka min medvetenhet hur jag kan använda min bål/ryggrad för att kunna använda mina höftleder på bästa sätt.

Tiden på hästryggen har dragits ned markant. Jag rider bara när både jag och hästen känner ett oerhört sug efter en ridtur. Det finns alltså ingen ”slentrianridning”. Eftersom jag inte har någon inåtrotation i mina höftleder så har jag blivit mycket mer öppen för hur min sits kan utformas på ett så funktionellt sätt som möjligt. Jag har aldrig varit ett fan av att ha en sits som ”ser snygg ut”, funktionalitet har alltid varit det viktigaste. Men nu när jag har större förståelse för hur min rörlighet är och hur mina höftleder vill vara placerade, så har jag blivit mycket mer tillåtande mot mig själv. Insikten om mina sjuka höftleder har på ett sätt befriat mig när jag väl sitter på hästryggen. De korta stunder jag sitter till häst består nu mest av att njuta. På utforskarsidan av ridningen experimenterar jag med vad som händer om jag ändrar muskeltonus i olika delar av bålen och hur jag kan släppa igenom rörelse på bästa och mest skonsamma sätt. Ridningen leder som vanligt till att jag får extra ont i höftlederna, det abducerade läget är det sämsta för dem. Men jag lär mig. Och jag tänker; tänk om några veckor, några månader och några år; då kommer jag kunna enormt mycket om hur vi kan rida på ett så skonsamt sätt som möjligt för våra höftleder. Det kommer vara supervärdefull kunskap, inte bara för mig utan säkert för många andra. Jag är ju inte ensam om att ha problem med höftlederna i ridning…

Lite skämtsamt tänkte jag för mig själv att mina hästar måste vara så sjukt bra utbildade ridhästar, så att jag när jag väl rider bara mjukt kan åka med. Samtidigt är jag ett stort fan av att uppmuntra mina hästar till egna initiativ och vara badass med stora kraftfulla rörelser när helst de vill. Men det är nog ingen motsägelse däremellan.

Tro’t eller ej så hänger det nu även en sadel(!) i mitt skåp. En sadel med midja minskar abduktionen vilket jag tänker är mindre sämst för mina höftleder. Att kunna lägga vikt i stigbyglar är ju också bra om hästen jag sitter på just för dagen råkar vara lite mer stötig. Jag vet inte hur många år jag ridit barbacka nu, hur många år jag tyckt att bara att lägga ett schabrak mellan mig och hästen har varit pesten. Jag vill vara nära, vara ett med min häst. Det tog mig ett tag att processa tanken att behöva tänka om lite grann. Sadeln är mest till GaiJin, då det är till henne den passar bäst. Hon kan dessutom vara väldigt explosiv och badass i sina rörelser, så sadeln kan ha ett syfte bara där, haha! Jag vet inte än hur mycket jag kommer använda den. Jag har använt den lite på Juppe, men han är lite som jag. Pesten. Men vi får se, jag ska fortsätta att utforska saken.

Min kost har lagts om till att vara så anti-inflammatorisk som möjligt. Jag äter inget socker, gluten eller mejeri. Jag äter otroliga mängder grönsaker. Och annan mat såklart. Att sätta restriktioner på min kost var ett otroligt jobbigt steg för mig i början, då jag inte vill sätta restriktioner för mig. Jag älskar mat. Men just det, att jag älskar mat, gjorde faktiskt övergången till min nya kosthållning lättare. Lyckan att laga maträtter jag aldrig tidigare ätit, testa nya ingredienser, så fantastiskt! Än en gång, restriktioner och begränsningar är en fantastisk grogrund till kreativitet och utforskande.

Nu har jag börjat vara med på Movementklasserna igen, efter lång tid av feber och annat dumt. Där får jag verkligen tillfälle att utforska vad mina höftleder klarar av och hur jag kan jobba runt dem. Vilka andra delar av kroppen jag måste utveckla för att kompensera för höfterna. Kanske lär jag mig framför allt att det är okej att vara begränsad. Just nu kan jag inte vara med på all locomotion till exempel. Att inte klara av saker är oerhört känsligt för mig. Nu får jag träna på det, vilket är en otrolig viktig läxa för mig. Tänk, man tror att Movement ”bara”ska handla om rörelse. Men vet ni vad, rörelse är kopplat till allt. Det utvecklar oss som organismer; fysiskt, mentalt, emotionellt, socialt, självkännedom.

Det handlar inte om att kunna göra allt. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Integritet. Utveckling, processen. Intelligens. Ödmjukhet. Tacksamhet. 

Fysioterapeuter brukar skämtsamt säga att det inte finns en enda människa som inte har problem någonstans, de är bara inte tillräckligt väl undersökta. Vi har alla begränsningar, saker som sätter käppar i hjulet för oss. Det hjälper oss att utvecklas. Det tvingar oss att våga fråga om hjälp. Kanske var en anledning att jag sökte till fysioterapeututbildningen, att jag började med Movement, att jag utvecklar mitt företag; att söka och hitta mina begränsningar och lära mig att hantera dem.

Jag definieras inte av mina höftleder, vad de klarar eller inte klarar. Jag definieras av otroligt många saker. Det jag kan välja är hur jag hanterar mina utmaningar. Låta mig fråga om hjälp när jag behöver. Våga ta beslut och ta ansvar för dem. Välja min inställning till utmaningar.

Just nu står jag inför beslutet om jag vill opereras eller ej. Fortsättning följer.

Jag är trött nu, och det är helt okej. Varenda människa blir trött ibland. Men mitt i all trötthet känner jag en försiktig nyfikenhet spira igen. 2018, här kommer jag.

Foton: Cia Davidson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: