Den orimliga förväntan på ryttare

Jag tror inte jag är ensam om att ha känt så här i hela mitt liv. Otillräckligheten, hur svårt kan det vara?!

När vi rider för instruktör förväntas vi kunna följa instruktioner som ”tilta ditt bäcken lite mer bakåt” och ”dra bak din vänstra axel” eller ”följ med hästens rörelse framåt och bakåt också!” eller ” ta fram din högra höft”. Det här är helt orimliga instruktioner. Testa själv, hur många tror du kan följa dessa instruktioner samtidigt som de står på ett platt golv, utan distraktioner och utan att något rör sig under dem? Om du aldrig gjort det kommer det vara svårt! Vi är inte beredda på alla de kedjereaktioner som sker, som är olika person till person beroende på just den personens anatomi och invanda rörelsemönster. Ofta är de motoriska nervbanorna till vårt centrum; bäcken och ryggrad, lika svårorienterade som snåriga stigar i en regnskog. Och vi förväntar oss kunna göra det här sittande till häst, en organism som är i rörelse med just sitt individuella rörelsemönster med ett sensorimotoriskt nervsystem som är långt mer effektivt än vårt eget, som har en reaktionsförmåga utanför vårt förstånd och med egna tankar och känslor. Vad är det för sjuka förväntningar vi ställer på oss själva?! Jag gissar att jag inte är den enda som känt att jag inte är tillräckligt duktig för att rida, att jag kommer ”förstöra” hästen jag sitter på.

Vi ryttare är nästan besatta av att prata om rakriktning och liksidighet. Det vet ju alla hur viktigt det är för att hästen ska kunna bära sig själv och oss på ett hälsosamt och harmoniskt sätt. Flera av oss har också insett att vi som ryttare påverkar hästens liksidighet och att det vore en bra idé om även vi ryttare var liksidiga. Men hur kan vi prata om detta när vi inte ens kan känna var vi själva befinner oss, när vi aldrig övar upp vår egen proprioception? För att veta hur vi ska komma dit vi vill, måste vi först veta vart vi befinner oss. Kroppsmedvetenhet kan vi öva upp på många olika sätt. Ett utomordentligt sätt är genom rörelse, att undersöka vår rörelseförmåga i oss själva och med hjälp av andra, känna våra avgränsningar. Möjligheterna är oändliga.

Denna princip gäller även för hästarna. Vad händer om vi börjar fundera på hur vi kan ge förutsättningar för hästen att förbättra sin egen proprioception istället för att enträget försöka motverka hästens snedhet? Jag tror möjligheterna är oändliga! Men ämnet kräver ett helt eget inlägg 🙂

Jag är alltid för att utmana i komplexitet. Det är en del av tjusningen att sitta till häst, den oändliga komplexiteten. Men vi kanske någon gång kan göra det lite enklare för oss, för att ge oss en chans att ens förstå vilka frågor vi ska ställa överhuvudtaget. Vi vill så gärna hoppa till slutresultat, men glömmer att det viktigaste alltid är att fundera på vilka frågor som behöver ställas. Det är där utveckling sker.

Som instruktör möter jag ständigt ryttare som är osäkra på sin egen förmåga, som inte vet vilka frågor de vill ställa, som känner sig oerhört otillräckliga för sin häst. Det här ett enormt utbrett problem! Många problem vi upplever att vi har kan lösas om vi give ourselves some slack. Slutprodukten vi vill nå ska vara en nudge, inte ett monster som äter upp oss inifrån. Vi har så otroligt mycket kapacitet inom oss, vi kan börja upptäcka den genom att först ta reda på vart vi är. Och låta frågorna komma till oss under processens gång. Det kommer. Le och se din häst för hur fantastisk den är, le och se dig själv för hur fantastisk du är!

Jag skulle säga att jag är en tänkare. Jag älskar att formulera mig i ord. Men har själv saknat konkreta, praktiska utvecklingsvägar. Det är det jag försöker skapa, för mig själv och för andra ryttare. Rörelsepass för ryttare är mer än bara träning, mer än undersökning av kroppen, mer än diskussion om ridning och hästar, mer än biomekanik. Mer än allt det där. För mig är det ett sätt att hitta tilltro till min förmåga, hitta en plattform där jag med självförtroende kan bygga upp min egen kapacitet. En plats där jag kan vara tillräcklig och lära mig att mina hästar tycker att jag är tillräcklig. En plattform som hjälper mig att ställa frågor. En plats där jag kan utvecklas, där slutprodukten blir just en nudge, där processen står i centrum. Där glädjen får plats, där jag kan stanna upp i min utveckling och njuta av utsikten ibland. En plats att inspireras av rörelse och av andra människor. Där jag får idéer för vad jag kan experimentera med med mina hästar. En plats att få nya perspektiv. En plats där destruktivitet inte får plats.

Vi är inte otillräckliga. Vi är bara dåliga på att ge oss själva möjlighet och förutsättningar att utvecklas. Njut av de stunder du är med din häst, det är det som är meningen ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: