Post-examen, vad gör jag egentligen?

Den 1 juni tog jag examen i fysioterapi! Nu väntar jag bara på att kunna få mitt examensbevis för att sedan kunna ansöka om legitimation, sen kan jag kalla mig fysioterapeut. Äntligen är jag klar!

Jag har försökt att vara ledig sen examen. Det har gått ganska bra ändå. Nu försöker jag strukturera upp vardagen mer, har lite lektioner och massager i veckan och så har jag ju min efterlängtade workshop: rörelse för ryttare på söndag! Annars fyller jag dagarna väldigt snabbt ändå.

Det känns som att jag är under någon slags stress-detox, vilket är helt med meningen. Jag pendlar mellan ett totalt avslaget nervsystem där jag känner mig som en däckad geléboll, till att jag plötsligt är supertriggad av minsta lilla stressfaktor och nervsystemet går helt crazy bananaz. Jag läser på och testar övningar för autonoma nervsystemet varje dag, det är ju ett av mina specialintressen. För jag tänker att det kan ju inte vara så att man ska behöva bli sjuk av stress. Vi lever i en tid där saker går snabbt och där målet är att vara normal eller för den delen jäkligt speciell. Jag tror mig börja närma mig att upptäcka hur jag kan öka mitt nervsystems kapacitet och ha någon slags vettig (funktionell) aktiveringsreglering. Som många vet fick jag diagnosen utmattningssyndrom när jag var 17 år gammal. Tror själv att det hänger ihop med att jag var nära att dö på grund av brusten blindtarm när jag var 15 år. Sådana trauman kan hända alla och alla är med om stressorer mer eller mindre. Men hur hanterar vi dem? Det är inte vettigt att vi ska gå runt och vara sjuka, att vi måste stå ut med våra dysreglerade nervsystem som inte hittat någon annan väg än att vara kvar i survival mode/förberedelse-för-att-dö-mode (”avstängd”). DET ÄR INTE VETTIGT.  Samtidigt är det också superspännande att hitta nycklar till hur jag kan optimera nervsystemet, för tänk vilken utvecklingskapacitet som finns där inne!

Jag läser samtidigt en annan kurs som syftar till att överföra det vi vet om motivation och rörelse till träning av hästar. Kursen startade tidigt i våras så jag har låtit kursinnehållet marineras i bakhuvudet eftersom jag inte haft så mycket resurser till att gå in helhjärtat tankemässigt och i praktiken med hästarna. Det ser jag inte alls som något negativt, snarare tvärt om. Det finns tid. Och mina hästar är bra precis som de är, precis som jag. Risken för förhastade beslut minimeras ju också. Den kursen är guld eftersom jag får repetera mycket av det jag lärt mig under fysioterapeututbildningen, men i en annan kontext och modifierat till hur vi kan använda kunskapen som finns till träningen med hästarna. Att se sin kunskap från olika perspektiv är för mig alltid ett sätt att fördjupa och bredda. Just nu är jag i den delen av processen där jag ska börja sätta saker i praktiken och fundera på vad som passar just mig och den specifika hästen bäst. Det är svårt och fantastiskt roligt att ha en sådan plattform som ger struktur till att kunna ifrågasätta och uppskatta det jag gör och har gjort med hästarna sedan innan.

Sen blandar jag ju in det här med nervsystemsreglering in i hur jag tänker kring träning och umgänge med hästar. Att läsa dessa kurser samtidigt kan jag verkligen rekommendera alla hästmänniskor, om man har lust att djuploda och ha det lite jobbigt ett tag vill säga 😉 Det är oerhört spännande! Det är otroligt utmanande, både intellektuellt och emotionellt. Att undersöka sig själv med lupp är jobbigt nog, att dessutom undersöka sina hästar (nästan) lika noga och kanske framför allt undersöka sig själv i förhållande till hästarna; där har vi nåt att bita i!

Min Movement practice har fått stå åt sidan pga sjukdom, generell överbelastning och benbeklädda höftleder som skriker AJ. Jag håller nu långsamt på att jobba mig tillbaka. Bara att jag kan börja umgås mer med hästarna ger mig otroligt mycket, men jag har inte lyckats ta mig till Movementklass än. Jag måste ha kapacitet till det. Min motoriska färdighet har ju under livet varit väldigt låg, jag får kämpa hårt med den, min självbild och att helt enkelt möta utmaningar där jag känner mig sämst (solklart att man blev fysio och refererar till sin ”movement practice”, eller hur?! Haha!). Men jag längtar efter att vara med på klass igen, den där känslan av att byta rädsla till nyfikenhet. Att utmanas tillsammans med andra.

Här blandas det också hej vilt. Är det bara jag som ser hur allt hänger ihop, helt solklart? Reglering av nervsystem, hästar, motivation och rörelse. Med en fysioterapeututbildning i botten. Det leder in mig på jobbet som finns där kontinuerligt; att utveckla mitt företag. Nu har jag kommit över den där ”lilla knölen” att bli fysioterapeut, nu ska jag fortsätta därifrån. Hur spännande är inte det! Vilka är mina kunder? Vad kan jag hjälpa till med? (Om du läser det här och kan komma på lite svar på de frågorna, går det alldeles utmärkt att kommentera. Eller skicka mejl: serena_jongren@hotmail.com. Vad som. Jag har ju mina tankar och idéer, men all input är bra input och alla perspektiv är värdefulla. Snälla hjälp ❤ )

Läxan just nu: allt tar tid, och det är så. Punkt.

 

Rörelse – för människor och hästar – tillsammans ❤ 

Foto Sanna Lindegren
img_1183-e1528636700403.jpg
Foto Sanna Lindegren
Foto Sanna Lindegren
Foto Sanna Lindegren
Foto Sanna Lindegren
Foto Eleonora Jöngren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: