Joy of movement

Hur mycket erfarenhet har vi av rörelse som ryttare? Känner vi rörelseglädje, hos oss själva och hos hästen?

Vi sätter ord på saker som ska vara på ett visst sätt, använder begrepp som beskriver något som är ‘korrekt’, vi diskuterar vad som är ‘inkorrekt’. Vad händer med diskursen när vi saknar egen rörelseerfarenhet? Vi ska lyssna till forskning och mästare, lära av deras erfarenheter, att uppfinna hjulet på nytt är inte det jag vill förmedla. Men basal rörelseerfarenhet öppnar så många dörrar för utökad och fördjupad förståelse. Konkretisering. Det fina med erfarenheter är att de inte behöver vara korrekta eller inkorrekta, de är lika värdefulla oavsett! Vi måste bara ha mod och nyfikenhet nog att skaffa oss dem. Den tydligaste trenden jag uppmärksammat när jag undervisar rörelse för ryttare är hur lite erfarenhet som krävs för att ryttare ska få upp ögonen för sin enorma potential. Hur begränsningar kan sprängas på bara en timme. Hur dörrar öppnas och nyfikenhet väller in. Ur detta växer sen tankar och idéer till diskursen; jaha, min sits kanske har den här inverkan. Eller jaha, min häst kan uppfatta den situationen si eller så. Eller jaha, det är så en böjning av hästen fungerar. Eller jaha, min bröstrygg kan göra det här, och titta min häst faller inte ut längre! För alla de här smartheterna krävs inte att börja med att klargöra vad som är korrekt eller inkorrekt. För erfarenhet är korrekthet ointressant. Jag har inte haft någon deltagare på ett rörelsepass för ryttare som känt sig mer begränsad efter att ha fått rörelseerfarenhet, än vad de gjorde före passet. Alltid utan tvekan tvärt om. Vi upptäcker möjligheter till rörelse, till mentala utmaningar, till ökad självkänsla, nyfikenhet och experimentlusta. Alla säger: å nu vill jag träffa min häst, tänk att umgås/rida med den här erfarenheten och känslan i kroppen!

Korrekthet. Jag tänker att allt i världen är motsägelsefullt. Brukar skämta med att säga att om någon säger att det är på ett visst sätt och att motsatsen inte existerar, så vet jag att det är bullshit. Att tänka så i samvaron med hästar är oerhört befriande för tanken. För om inget är mer korrekt än det andra, så blir allt okej. Så är min häst alltid bra nog, så är jag alltid bra nog. Det ger mig också en oändlig tillgänglighet till att skaffa mig nya erfarenheter. Om jag en dag tränar med min häst med väldigt hög energi och intensitet, så är det minst lika korrekt att nästa dag sitta still med min häst och bara vara. Om vi testar att föra bogen in kan jag också testa att föra den ut. Allt är ändå rörelsegåtor, movement puzzles, där vi kan lita på att vi automatiskt försöker hitta vår balans och sätt att vara energisnåla. Lita på din egen och hästens självbevarelsedrift. Det vi vet håller oss och våra hästar friska är variabilitet och att skaffa bred och djup rörelseerfarenhet. Det finns ingen korrekthet i världen som slår erfarenhet!

Idéen om korrekthet kan göda rädslan, rädslan att göra fel. Rädslan begränsar oss, dödar vår nyfikenhet och förhindrar oss att skaffa oss erfarenhet. Gör att vi slutar leka. Att leka och vara nyfiken vet vi är det som utbildar oss genom livet. Titta på barn av alla arter! Vad vi gör med våra hästar är inte i närheten så viktigt som hur vi gör det. Hur vi ser på våra hästar, hur vi ser på oss själva, vad vi anser vara bra nog osv. Var inte rädd för att det du gör är korrekt eller inte, se till att göra det med nyfikenhet och öppenhet, så kommer möjligheter att öppna sig för er varje dag!

Men å andra sidan… Efter mycket erfarenhet kan vi börja lära oss vad som är mer eller mindre gynnsamt. Vi kan börja argumentera för vad som nog är mer korrekt ändå 🙂 Och det är inget fel med det, så länge vi kan behålla vår nyfikenhet och därmed vår rörelseglädje. För om vi inte tycker det vi gör känns meningsfullt och saknar glädje, så är det mer skadligt, oavsett hur korrekt det anses vara.

I skrivande stund sitter jag och tittar på hästarna i hagen. Min häst Jupiter leker med en av de nya hästarna, som också är en häst jag har äran att träna just nu. Jag inser att Jupiter tränar den hästen hundra gånger bättre än vad jag gör. De använder inga begrepp, vet inte vad korrekt är. De leker; utmanar varandras rörlighet och balans i ren rörelseglädje. Båda känner sig trygga i situationen. Vilken inspiration!

Mellan den 5-8 juli var jag hos Monika Sanders utanför Varberg för att undervisa under sommar-retreatet Joy of Movement. Vi levde utan telefoner och internet tillsammans med hästarna. Vi mediterade under Monikas guidning varje dag, jag höll rörelsepass varje dag och vi hade ridlektioner varje dag. Att få leka och bara vara tillsammans på det sättet var en fantastisk upplevelse. En upplevelse jag bär med mig och inspireras av varje dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: