Det där med Jaget

Jag är inte min kropp. Jag är min kropp.

Jag är inte mina tankar. Jag är mina tankar.

Jag är inte mina känslor. Jag är mina känslor.

Jag är inte det jag gör. Jag är det jag gör.

Jag är inte mina relationer till andra. Jag är mina relationer till andra.

Jag är inte det jag ser, hör, känner, luktar. Jag är det jag ser, hör, känner, luktar.

Jag är inte mitt jobb. Jag är mitt jobb.

 

Sådana här frågor har jag funderat på ett tag. Inte hela tiden, men tankarna har kommit ibland. Genom samtal, genom studier, genom vardagen.

Att resonera ”jag är inte…” ger oss en distans som i sin tur ger oss förmågan att ändra perspektiv, att inte känna oss fängslade och kan därmed ge oss makt att förändra det vi vill förändra. Men om jag inte är något av det ovan, vad är jag då?

Att resonera ”jag är…” ger oss ett här och nu, ett förkroppsligande av allt. Men vad händer med resonemanget om jag drabbas av cancer, ÄR jag cancer då? Ja jo, om vi ska dra det till sin spets, så ja. Men jag är också så mycket mer, för samtidigt är jag ju också allt det andra. Men det kan vara provocerande.

För att klargöra det självklara, inget av resonemangen är rätt eller fel. Och de är långt ifrån de enda resonemangen man kan ha i frågan om Jaget. Jag ställer två ytterligheter mot varandra för att underlätta tankeverksamheten.

En annan reflektion om påståendena ovan: inget av dem är ju statiska, konstanta. Min kropp förändras ständigt, likaså mina tankar, känslor, vad jag gör, mina relationer till andra, min omgivning och mitt jobb. Det säger inte så mycket för resonemanget ”jag är inte…” förutom att ge en idé om att Jaget då till skillnad mot dessa företeelser kan vara konstant. Men det behöver inte vara så. För resonemanget ”jag är…” betyder det automatiskt att Jaget alltid är i förändring. Precis som dess delar.

 

Som 15-åring ställdes jag inför dessa tankar för första gången, på riktigt. På en sån livsexistentiell nivå. Ännu mer som 17-åring när jag drabbades av en så allvarlig utmattning att jag blev sängliggande och tvingades hoppa av gymnasiet. Att definiera mig med vad jag gjorde kunde jag inte, då hade jag ju inget självvärde kvar. För det enda jag kunde göra var ju att ligga ned och sova. Så jag kämpade med att distansera mitt jag från min förmåga att göra saker. Intellektuellt fungerade det ganska bra, ibland. Men i kritiskt läge, när det intellektuella sattes ur funktion, fungerade det inte alls. Vilken kris. Jag har ändå försökt nu aktivt i över 10 år. Jag är fortfarande inte helt sams med resonemanget.

Sen i våras har jag på djupet försökt att omkoppla mitt autonoma nervsystem, jag skapade många kopplingar under mina tonår och början av 20-årsåldern som var dysfunktionella. Inget fel i det, det handlade om överlevnad, för mig. Denna djupdykning har fått mig att vilja inkludera ännu mer i mitt jag, än distansera mitt jag. För även när jag inte klarar av att göra det jag vill, så har jag kvar mitt självvärde, för jag är så mycket mer än det jag gör. Men jag är också det jag gör; när jag gör fantastiska saker är jag fantastisk, när jag gör saker jag ångrar så är jag även de sakerna och jag lär mig från dem. Jag är mina känslor; min glädje, min sorg, min frustration, min exaltering, min trötthet. Jag är mina tankar, jag är min perception av min omgivning, jag är mina relationer med andra, jag är mitt jobb. Jag är det obehagliga, jag är det behagliga. Det viktigaste för mig att lära mig om mig själv, är att inte behöva vara rädd för något av det.

 

Jag vill gärna ha mer input i resonemangen. Mer erfarenheter. Hjälp mig att öppna mina vyer för vad Jag är och kommentera, skriv, prata!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: