Gå aldrig in i motstånd

Nervsystemet består av hjärnan, går ned som en trädstam genom ryggraden och förgrenar sig sedan ut i varenda vrå av kroppen till organ, muskler, leder, ligament osv. Vi har en tendens att tänka att allt börjar med hjärnan, top-down, som skickar signaler ut i kroppen. Men det går minst lika mycket signaler åt andra hållet, bottom-up! Som t ex Vagusnerven, vårt största nervkomplex, där 80 % av signalerna går från inre organ, hjärta, lungor, muskulatur osv, upp till hjärnan. Ynka 20 % av alla signaler går alltså från hjärnan och ut.

Nåväl. Nervsystemet skickar alltså information och uppgifter om oss själva och vår omgivning fram och tillbaka. Med all denna information, där långt ifrån allt når vår medvetenhet, kan nervsystemet skydda oss från riskabla situationer. Nerver kan sensitiseras (sänka tröskeln för när de skickar signaler) och hyperaktiveras för att skydda skadade vävnader, vilket sker vid t ex inflammation (läkning av skadad vävnad). Det är ju fantastiskt smart. Nervsystemet kan också skapa stabilitet genom att inte tillåta full range of motion, rörelseomfång. Nervsystemet är till och med så smart att det skapar stelhet på vissa ställen, stabiliserar kroppen, för att skydda andra delar av kroppen. Det kan kännas abstrakt, men det är ungefär samma sak som att du reagerar starkare än andra i en situation där du råkat illa ut på något sätt tidigare i livet. Nervsystemet anpassar sig och skyddar oss utefter de erfarenheter den skaffar sig. Det är också därför nervsystemet fortsätter skydda kroppsdelar där vävnadsskadan läkt ut för länge sen, om vi inte lyckas övertala det om att det är säkert och tryggt igen.

Hur gör vi det då? Hur kan vi övertala nervsystemet att det är tryggt att använda hela rörelseomfånget, eller att det är tryggt att tillåta full muskelkraft? Vi har tre olika infallsvinklar att jobba med: omgivningen, uppgiften och själva individen. I omgivningen kan vi förändra den fysiska omgivningen så att nervsystemet måste anpassa sig, men det kan också handla om den sociala omgivningen; att känna sig trygg eller leka med en annan individ. Socialt samspel är otroligt kraftfullt. Uppgiften kan vi leka med, vi måste hitta ett tillräckligt bra syfte så att det blir meningsfullt för nervsystemet att anpassa sig. En uppgift kan vara att transportera sig från punkt A till B, att manipulera ett föremål, men även här kan också det sociala spela in. För individens del handlar det om att vara aktiv, utöka medvetenhet om sig själv och sin omgivning.

Tro det eller ej, men det här inlägget handlar om hästträning! När vi möter motstånd hos hästen, det kan vara mentalt motstånd, att hästen inte kliver under ordentligt med ett bakben eller vad som helst. Då hör jag ofta: låt aldrig hästen vinna! Det här är för mig en helt absurd idé. Vi är väl inte i krig med våra hästar?! Om jag skulle tänka så som fysioterapeut med en klient så skulle jag få sparken. Om vi går in i motståndet, går vi in i krig mot hästens nervsystem. Det slaget vinner vi aldrig. Och gör vi det, betyder det att vi har skapat motstånd/skador någon annanstans, eller ännu värre, att nervsystemet går in i ett kroniskt freeze-tillstånd, att nervsystemet helt enkelt ger upp och förbereder individen för att dö så smärtfritt som möjligt, bedövar och låter hästen gå in i det som benämns inlärd hjälplöshet. För en nervsystemsnörd som jag är det precis lika dramatiskt och hemskt och otänkbart som det låter. Det skär i hjärtat minst sagt.

Vi måste lita på att nervsystemet säger nej av en anledning. En anledning vi antagligen aldrig kommer få reda på. Går vi in i motståndet ger vi nervsystemet en anledning att slåss, vi vill ju det motsatta! Vi vill att nervsystemet öppnar upp sig och tillåter hästen att utforska sin rörelseförmåga, styrka, uthållighet osv. (Nervsystemet har oändligt många verktyg att skydda individen än jag tagit upp här, som t ex fatigue – utmattning osv). Om jag möter motstånd av någon form hos en häst, försöker jag alltid att gå runt det. Här måste jag använda intelligens och kreativitet, kan jag ändra något i omgivningen, är uppgiften tillräckligt meningsfull, har individen ens förstått, har jag ens förstått? Gör andra övningar, ”feed the mistake”, byt omgivning, se till att hästen inte är hungrig, konstruera helt andra rörelsegåtor och se om det kan hjälpa hästen att t ex lossa på de där spänningarna i länden. Glöm inte, det kanske inte är i länden problemet sitter. Det kanske är ridbanan ni är på som skapar mental stress och som för just den hästen kanske dess genetik gör att mental stress leder till spänningar just i länden. Eller så är det en otydlig kroppsuppfattning av bakdelen, proprioceptionen ger en alldeles för otydlig bild vilket gör att nervsystemet skyddar, bara ifall att. Precis som du kör långsammare när sikten är dålig. Något att tänka på är att vävnadsskada leder till försämrad proprioception. Det är därför smart att lägga en stor del av rehabiliteringen på att ge hästen förutsättningar att öka sin proprioception i det tidigare skadade området.

Det finns så många andra möjligheter än att gå in i motstånd. Möjligheterna är oändliga. Ta det lugnt, lek och njut av varenda sekund. Se till att din häst känner sig bäst i världen. Då har du kommit långt för att bli kompis med hens nervsystem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: