Hur tränar vi hästar och vad är egentligen inlärningsmekanismerna?

Tryck-eftergift och bestraffning är de vanligaste metoderna vi använt oss av traditionellt i hästvärlden. I inlärningsteoritermer kallar vi det negativ förstärkning och positiv försvagning. Vi har alltså tagit bort något för att förstärka ett beteende och lagt till något för att försvaga ett annat beteende.

Ofta använder vi argument som ”hästar gör så mot varandra, därför är det de sätten de förstår bäst”. Vissa anser att detta är relevant, andra inte med argumentet att vi inte är hästar. Men å andra sidan har vi gemensamt att vi är sociala djur och vi är ofta i en kontext där det är motiverat (åtminstone för hästen) att försöka förstå vad vi är ute efter. Nå väl. Vad gör hästar då? Det beror på kontexten de lever i – mycket konkurrenssituationer kan ofta leda till just negativ förstärkning och positiv försvagning. I kontexter utan så mycket konkurrens och där hästarnas basala behov är tillgodosedda? Där består majoriteten av sociala beteenden av positiv förstärkning! Alltså förenklat; belöningar.

Detta gäller även människor. Människor som inte mår bra har en förmåga att trycka ned varandra istället för att uppmuntra varandra. Så egentligen är det inte så komplicerat.

Förstärkande konsekvenser av beteenden leder till ett sökande mindset. Försvagande konsekvenser av beteenden leder till ett undvikande mindset. Vi vill alltså gärna använda försvagande konsekvenser för farliga saker och förstärkande konsekvenser för utvecklande saker.

So far, so good. Men vad är egentligen förstärkande? Vad är det som gör att beteenden förstärks, rent fysiologiskt i individen? Jo, härliga substanser frisätts i nervsystemet. Dopamin som gör oss sökande och fokuserade, opioider som gör oss glädjefyllda och smärtlindrade, oxytocin som gör oss fyllda av välbehag etc etc. Det vi behöver förstå är inte alla substanser, utan att vår kropp och hästarnas kroppar har förmågan att droga sig själva med härliga grejer. När vi gör något som är välgörande för oss (eller som i alla fall kroppen anser välgörande för oss, vilket inte betyder att det faktiskt är det i denna konstiga värld vi lever i, t ex äta upp alla kakor i kakburken osv), så ser kroppen till att vi förstärker det beteendet, genom att få oss att må bra. Vilka saker vill kroppen förstärka?

Positiv respons från individer som är viktiga för oss

Flockdjurs överlevnadsidé är att leva nära tillsammans med andra för att hjälpas åt att överleva, vi delar på bördan. Att då få positiv respons som t ex glädje eller uppmärksamhet som svar på ett beteende från en annan individ är därför viktigt eftersom det stärker sociala band. Chansen att individen vill vara med mig ökar om individen blir glad av att vara med mig; kroppen frisätter gosigheter så vi fortsätter med såna beteenden, hejja!

Fysisk beröring

Handlar också om att stärka sociala band. Men fysisk beröring är ett vitt begrepp, det måste vara önskad fysisk beröring. Tänk dig själv att det kliar på ryggen, på ett ställe du inte når. Om någon annan kliar dig precis där du vill bli kliad frisätts gosigheter och du känner ett välbehag. Tänk dig nu istället att någon tar på dig när du inte har lust, kanske kliar för löst eller för hårt, då sker det motsatta! Du känner obehag och vill bli av med beröringen. Då blir beröringen plötsligt till positiv försvagning, eller negativ förstärkning för det beteende du gör när du blir av med den oönskade beröringen.

Det tar inte slut där med beröringskomplexiteten. Så här: har du någon gång varit med om att du blivit kliad på ryggen på det där stället som kliar men som du själv inte når, men så slutar individen att klia dig fast det fortfarande kliar? Där har vi ett krux igen, för nu har plötsligt behaglig beröring blivit negativ försvagning; något behagligt tas bort vilket försvagar det beteendet du gjorde innan individen slutade klia.

Det finns ännu en variabel. Fysisk beröring ger ökad proprioception. Med andra ord; fysisk beröring aktiverar nerver som ger oss upplevelsen av att vår hud blir berörd på den kroppsdelen. Det här ger oss mer information om vår egen kropp; kort och gott vi får bättre kroppsuppfattning. Att ha en bra kroppsuppfattning är välgörande på många sätt eftersom det gör att kroppen kan ta bättre beslut i sin miljö och kan därför slippa skada sig i onödan. Beröring av områden med sämre proprioception kan vara obehagligt eftersom det kan upplevas som otydligt och därför läskigt. Men beröring ökar också proprioception som sagt. Bättre uttryckt; områden med sämre proprioception är mer kinkiga för att beröringen måste vara på ett specifikt sätt. Det är komplicerat det här.

Härmning/spegling

Sociala djur härmar varandra, vilket stärker sociala band. Nu bortser jag från den irriterande härmningen och fokuserar mer på den omedvetna härmningen och speglingen. Så när vi blir härmade känner vi oss viktiga och inkluderade; gosigheter frisätts i kroppen! Men så är det så fiffigt att det även frisätts gosigheter för den som härmar! Det är ju en win-win-situation, eftersom den som härmar blir uppskattad vilket stärker sociala band osv osv.

Att ge plats för process

Att ge en annan individ plats för sin process, oavsett om det innebär att stå still i vila, att gäspa, att hoppa omkring, att gå etc, är förstärkande för individen. Det stärker sociala band och uppfyller behovet, den biologiska impulsen, som individen har i det ögonblicket, vilket gynnar en funktionell reglering av nervsystemet. Om nervsystemet har en funktionell reglering ökar det förutsättningarna för att individen ska överleva och dessutom utvecklas för att klara sig ännu bättre i framtiden.

Mat

Att äta mat är såklart väldigt välgörande för kroppen, därför frisätts massa gosigheter när vi äter, eller faktiskt redan vid förväntan av mat.

Fysisk ansträngning

Vid en fysisk ansträngning frisläpps också gosigheter. Varför är det så? Kanske för att det är viktigt att kunna fortsätta röra på sig för att hitta föda. Att röra på kroppen ger också mer information till nervsystemet, vilket ger bättre proprioception, alltså bättre kroppsuppfattning.

Att klara av en utmaning

Att lyckas med en utmaning frisätter gosigheter i kroppen. Det finns många anledningar till varför detta kan vara välgörande för kroppen, det beror på vad utmaningen går ut på (hitta mat, ta sig från en punkt till en annan osv).

De fyra första av sakerna kroppen vill förstärka är beroende av andra individer, även den fjärde – mat – kan ses som beroende av omgivningen, en yttre förstärkning. De två sista – fysisk ansträngning och att klara av en utmaning – är något som vi kan skapa själva, men de är såklart också avhängiga av att det finns en omgivning att anstränga sig i eller utmanas av. Men oavsett om det är en förstärkning som skapas inifrån eller utifrån så har de gemensamt att de frisätter gosigheter i kroppen. Varför är det här viktigt? Det är bra att veta om jag förstärks och därmed motiveras av mat som jag får efter en fysisk ansträngning eller om jag förstärks och motiveras av ansträngningen i sig. Är det främst maten som är viktig så krävs det att jag alltid får mat. Är det den fysiska ansträngningen som är viktig så är ju sannolikheten att jag anstränger mig fysiskt oftare och mer större, eftersom det inte är avhängigt om jag kommer få mat efteråt eller inte.

Tillbaka till hästarna

Hästarna förstärker varandras beteenden med uppmärksamhet, positiv energi, de kliar på varandra eller bara står nära, de härmar varandra, de äter, de rör sig, de ger plats för varandras processer och förhoppningsvis får de klara av utmaningar i livet. Däremot ger de sällan varandra mat (det finns exempel på hästar som gör det, men det är ovanligt). En förklaring till det här kan vara att hästar är utvecklade för att leva i en miljö där det finns stora volymer av relativt näringsfattig föda. Att ge en annan häst mat har därför inte behövts, eftersom alla redan haft mat. Men det betyder inte att förväntan om mat inte är förstärkande för hästen, de behöver ju fortfarande äta!

Vad vi kan vi göra?

Vi använder som sagt mest tryck-eftergift vilket kan vara både negativ förstärkning och positiv förstärkning. Hur tänker jag nu? Jo så här: om trycket är obehagligt och tas bort när hästen utför önskat beteende så är det negativ förstärkning. Om trycket däremot är behagligt eller neutralt kan det vara en positiv beröring för hästen eftersom det ökar hästens kroppsuppfattning (vilket är positivt för kroppen). Men, vid det senare så förstärks inte ett specifikt beteende, utan hästen förstärks snarare i sin förmåga att t ex klara av en utmaning. För negativ förstärkning i det här fallet är vi alltså fokuserade på ett visst beteende, vilket kräver precision i tajming av eftergiften. I det senare fallet finns inte samma fokus på ett visst beteende, därför finns egentligen heller ingen eftergift att tala om, eftersom det inte finns något obehagligt att ta bort. Krav på tajming är därför relativt låg, så länge beröringen inte är i vägen för hästen på något sätt.

Fallgroparna med tryck-eftergift kan vara att det lätt leder till att vi istället för att förstärka beteenden, går in i motstånd. Vi skapar motstånd mellan varandra vilket i sin tur egentligen skapar en utmaning vi inte vill ha: jag måste överleva ett tryck vilket konkurrerar ut all annan slags kommunikation. En slags konstant positiv försvagning. Med andra ord sätter vi våra nervsystem i försvar mot situationen! Vi vill alltid ha nervsystemen på vår sida, allt blir så mycket lättare då.

Där har jag egentligen svarat på varför vi bör ta till positiv försvagning så sällan det bara går. Vi vill inte sätta nervsystemen i försvar, men vi vill samtidigt använda det när det verkligen behövs; för att rädda liv och undvika skada. Att använda ett spörapp (positiv försvagning) för att få hästen att hoppa ett hinder är därför en väldigt dum idé: det sätter hästen i överlevnadsmode, ökar skaderisken enormt eftersom hästen tvingas ta onödiga risker och kanske hästen inte hoppade för att skydda sig från upplevt hot om skada osv. Ett spörapp förstärker inte beteendet att hoppa hinder, det försvagar beteendet att vara intelligent och stanna framför hindret, om det behövs. Vi försvagar helt enkelt ett beteende som skyddar både häst och ryttare.

Det här med godis

Om hästar nu inte ger godis till varandra, då ska väl inte vi heller göra det? Fast å andra sidan var vi inga hästar nä. Men om hästar inte behöver ge varandra godis och ändå kan ha givande relationer och lära sig saker, varför ska vi då ge dem det? Här kommer vi till en fråga jag tycker är intressant.

Hästar är extremt kompetenta när det gäller rörelse, att känna av stress- och energinivåer, känslolägen och kroppsspråk. Människor har en prefrontalcortex som älskar att verbalisera och tänka hit och dit, då och sen. Människans komplexitet och förmåga till så många olika kognitiva funktioner gör att vi liksom inte tränar på rörelse, känslighet för stress, energinivå och känslolägen i nuet lika mycket som hästar gör. Nervsystemet prioriterar alltid. Detta handikapp tänker jag att jag kan kompensera för genom att förenkla kommunikationen mellan mig och hästen, genom att jag använder mat som förstärkare! För att förenkla ännu mer kan jag använda en brygga i form av klicker (förväntan om mat ger stark förstärkning, som jag skrev i början av artikeln) för att min tajming inte ska bli så enormt försenad (bara lite försenad haha). Godis kan helt enkelt fungera som en kompensation för mina tillkortakommanden i min icke-verbala kommunikation.

Riskerna med att använda godis är för hög

Argument till att inte använda godis är ofta att fallgroparna är för stora och många; hästen blir tiggig, hästen blir för närgången, det är opraktiskt osv. Men varför är vi inte lika försiktiga med negativ förstärkning, som så lätt kan leda till konstant positiv försvagning (motstånd)? Det svar jag har hittat på den här frågan är kort och gott: tradition.

Jag tycker att godisproblemen ofta är lättare att lösa än tryck-eftergift-problemen. Godisproblem som närgångenhet och att hästen tigger kan lösas genom att se till att hästen är mätt, att alltid ha en klicker (inget klick betyder inget godis, vilket sänker motivationen till att tigga), att skapa vanor kring hur godis ges, att ge mindre gott godis osv. Att lösa problem med tryck-eftergift gör jag genom att ta bort tryck helt. Jag ser ingen annan väg om hästen (och ryttaren!) endast möter tryck med motstånd. Då är det så väldigt lätt att hamna i den stora tomheten, man gör liksom ingenting istället. Då krävs stor kreativitet, användning av andra mekanismer osv tills hästen och ryttaren blivit tillräckligt stabila att tryck-eftergift går att implementera igen på ett sätt som inte skapar motstånd.

Godis = fusk?

Det argumentet älskar jag. När metoden erkänns som att den fungerar för bra, då är det fusk. Å ja, så kanske det är. Det finns en utmaning i att utvecklas tillsammans genom endast negativ förstärkning, klarar du den är du väldigt skillad och på en väldigt hög nivå. Det finns en tjusning i det, men varför vi ska starta på den nivån när risken är så hög att vi hamnar i motstånd vet jag inte. Just det, tradition.

Klapp och kli funkar också bra!

Läste du under rubriken fysisk beröring? Vi avhandlar klapp och kli som att det är något enkelt, som att det vore enklare än godis. Jag vill hävda det motsatta! För att vi ska kunna använda klapp och kli som positiv förstärkning är det många parametrar som måste stämma. Hästen måste vilja bli kliad på just det stället, i just det ögonblicket. Lyckas du pricka in det så måste du också klia tillräckligt länge för att du inte ska råka försvaga beteenden genom att ta bort något behagligt. Det är en konst! En konst som är intressant att utforska, men jag aktar mig för att säga att det är enklare än godis i alla fall.

Varför pratar vi inte om de andra aspekterna?

Nu har vi ju bara avhandlat tryck-eftergift, godis och kli. Men vi har ju andra förstärkningar också. Att spegla, ge uppmärksamhet, känna glädje, anstränga sig fysiskt, få klara av en utmaning och ge plats för processer! Mina hästar speglar mig och jag dem. Vi ger varandra uppmärksamhet. Vi känner glädje med varandra, vi anstränger oss fysiskt tillsammans och jag låter mina hästar ta tid på sig att lösa utmaningar!(!). Det är sällan jag ser människor som på riktigt ger tid till sina hästar att lösa utmaningar, på det sätt som hästen själv väljer att lösa det på. Antingen är vi där och gör micro-shaping, ger hästen rätt och fel för varje litet steg så det blir precis som vi har tänkt oss. Eller så utgår vi ifrån att hästen ska förstå vad den ska göra och blir besvikna, irriterade och frustrerade när hästen inte förstår. Kanske vågar vi inte ge hästen tid för att vi är rädda att hästen ska känna frustration? Ge hästen ett val att delta och ge plats för processen så märker man att hästen till och med kan motiveras av utmaningen, att frustrationen blir energi till att lösa gåtan och inte energi som ger spänningar och aggressivitet. Att ge plats för process kan vara det svåraste för oss alla. Hästar är fantastiska på att göra det, anledningen till det kan vara att deras förmåga till det inte utkonkurreras av så många andra kognitiva förmågor.

Flow

När vi löser utmaningar tillsammans i grupp med individer som är viktiga för oss, i rörelse – så har vi lättast att hamna i ett stadie som kallas flow. Flow gör oss lugna i aktivitet, ger oss fokus, att vi reglerar alla våra system för nuet. Hur kan hästar springa så nära varandra utan att snubbla? Flow. Flow hypar upp alla gosigheter i nervsystemet och får oss därför att må fantastiskt bra. Det ökar vår prestationsförmåga och lindrar vår smärta. Flow behöver varken godis eller kli. Flow är omöjligt att uppnå med positiv försvagning (bestraffning). Flow är att vara och göra på samma gång.

Vad behöver vi träna på?

Vad är alltså våra utmaningar som människor tillsammans med hästar? Det hästar kan bättre än människor: rörelse, vara i nuet, ge plats åt processer, spegla, ge uppmärksamhet, känna våra autentiska känslor, låta oss själva och våra hästar få lösa utmaningar.

Att använda godis kan vara roligt och ger ofta snabba resultat. Att använda tryck-eftergift är en stor utmaning men kan vara fantastiskt om hästen tycker om det. Men glöm inte att vara du också. Var föredöme för hästen som hästen är föredöme för dig. Hästen speglar din muskeltonus, dina rörelser och känslor. Awareness is basic. Var med din häst här och nu, ge plats för dina egna och hästens processer. Go with the flow. Kanske vill du fundera över vad det är som faktiskt förstärker och motiverar din häst. Vad är mest praktiskt? Behövs mat för att hästen ska upptäcka att fysisk ansträngning är najs? Behövs mat tas bort lite för att inte överskugga effekten av den fysiska ansträngningen? Är målet att hästen ska vilja leka mer i hagen eller är målet att den ska göra ett visst beteende bara när den är med mig?

Om vi ska vara sanningsenliga så är det faktiskt så att vi aldrig bara använder t ex positiv förstärkning eller negativ förstärkning. Eller att vi aldrig använder försvagning. Allt det här händer, hela tiden. För vi är kaos, allihop. Vi är inte linjära system, där ett steg alltid följs av nästa. Allt påverkar allt hela tiden. Utbildningstrappan är superbra, så länge du vet när du behöver göra annorlunda. Att lägga upp en plan är super, så länge du är beredd att ändra dig.

Hoppas vi ses på kursen 21-22 mars 2020, då kommer vi prata mer om inlärning (det här var en liten försmak). Vi kommer framför allt uppleva motorisk inlärning både med och utan häst. Visst var det att vara i upplevelser som vi behövde träna på, eller vad var det nu jag skrev?

Visste du att jag tar emot kunder för friskvård och utbildning?

Vem vill träffa mig?

Den som vill vara kund hos mig söker utbildning och friskvård. Vad betyder det då? Jo, du vill lära dig mer om dig själv och om människan som organism. Du vill öka din rörelseförmåga. Förbättra koordinationen, bli mer funktionell i din vardag. Du vill slippa behöva dra en djup suck av besvikelse över vad du fysiskt klarar av. Du vill slippa stånka för att det känns så jobbigt att göra ”det där”. Eller så tycker du bara att det är roligt att lära dig om dig själv, hur du kan optimera din inlärning och utveckling och ta vara på all den där utvecklingspotentialen du har. Det kan vara så att du dessutom gillar att rida och vill nyttja min kompetens om det, du vill helt enkelt ge dig förutsättningar för en funktionell sits när du sen hoppar upp på hästryggen. (Eller så är du helt ointresserad av hästar men du är välkommen till mig ändå!).

Du kan vara en rörelsenörd som vill få mer input från en annan rörelsenörd. Du kan vara en soffpotatis. Du kan tävla i en superextremsport eller du kan ha svårt att ta dig upp från en stol utan att ta stöd, och kanske inte kan ta dig upp från ett golv överhuvudtaget. Oavsett är du välkommen till mig!

Hur går det till när du kommer som kund till mig?

När du kommer till mig så träffas vi på en hästgård norr om Stockholm. Du går in i en byggnad som förr var ett stall men som nu är ombyggt. Jag håller till i ett rum där, det är inte jättestort men det är varmt och funktionellt. Där finns en spegel, en bänk och en matta på golvet.

Vi pratar lite, kollar läget. Antingen vill du babbla på massor eller inte alls. Oavsett vilket så går det bra. Jag ställer antagligen lite frågor. Under tiden börjar jag per automatik känna av vad du är ute efter, vad vi ska göra och på vilket sätt. Vilka experiment vi ska göra och på vilket sätt jag ska lägga upp dem. Ingen kund är den andra lik!

Ofta börjar jag med en övning som är till för att försätta din hjärna närmare ett flowstadie. Det innebär att vi ändrar lite hur nervsystemet prioriterar sin prestationsförmåga. Från främre cortex där vi resonerar, värderar, analyserar osv till sensomotoriska cortex som optimerar vår rörelseförmåga. När vi närmar oss flow frisätts också substanser som ger smärtlindring, högre prestationsförmåga och som gör oss på gott humör. Fokus ligger utanför oss själva, på uppgiften och omgivningen. Det här kan låta avancerat eller kanske flummigt, men poängen är att det är precis tvärt om: superenkelt och extremt konkret.

Beroende på vad ditt mål är och hur du är som person så fortsätter vi med mer specifika övningar som fokuserar på det du behöver. Vi tar korta pauser där vi går tillbaka till främre cortex för att analysera och reflektera. Jag gör allt i min makt för att du ska vara högst delaktig i det vi gör, individanpassat till det extrema skulle man kunna säga.

Jag brukar säga att vi ska lära oss något av varje repetition. Med det menar jag att vi ska maximera effekten av övningen och se till att det alltid finns en variabilitet (”repetition utan repetition”). Detta pga att nervsystemet lär sig mer när något är annorlunda än när något alltid är likadant (då lär vi oss faktiskt ingenting och kan t o m glömma bort det vi tidigare kunde). Oftast märker jag att vårt problem sällan är för lite styrka eller för lite rörlighet. Problemet sitter ganska sällan i själva vävnaden (även om den är påverkad såklart) utan i vår tilltro till vår egen förmåga, vår koordinationsförmåga och för att vi inte har gjort tillräckligt mycket varierade rörelser, if you don’t use it you’ll loose it helt enkelt. Men det finns också en princip som säger att vi blir bra på det vi gör. Vi kan alltså börja använda rörelsemönster och vävnader igen och på så sätt återfå funktion. Hur snabbt det går beror på hur intelligent vi gör det. Den här ingången gör att du faktiskt förbättrar din prestation för varje repetition och att det t o m kan kännas lättare för varje repetition. Det visar att vi jobbar med neuroplasticitet! Den utvecklingen går ofattbart fort. Ibland behöver vi såklart göra rena styrkeövningar. Och då kan varje repetition bli jobbigare (obviously). Men även där kan det vara så att nästa set känns lättare än det första, eller att när du gör samma övning om ett par dagar så har din prestationsförmåga ökat enormt. Detta beror också på neuroplasticiteten. Vill du veta mer om det här, då ska du boka tid med mig.

Jag har flera olika tekniker för hur vi kan lära oss av varje repetition. Exempel kan vara att ändra position, sensorisk input, att påverka sin andning, att tänka en tanke, att göra en grimas osv osv. Vilken teknik jag väljer i stunden beror på vad jag tror har bäst effekt på dig just där och då.

Jag skriver inte upp något åt dig. Du får skriva själv. Vissa tar pauser under tiden och vill skriva upp på en gång när de inser något konstruktivt eller skriva ned en instruktion. Vissa skriver när de kommer hem. Vissa skriver en plan för när under veckan de ska göra vad, vissa skriver vad de behöver tänka på, vissa skriver instruktioner till sig själva, vissa skriver alltihop. Många skriver sedan till mig för att ställa frågor om det vi gjorde eller för att få en slags validering, du skickar dina anteckningar till mig för att de blir mer verkliga då på något sätt. Som skillnaden mellan att säga något tyst för sig själv och att säga det högt så någon annan hör.

Varför skriver inte jag? Enkelt: för då får du inte ut lika mycket av det. När du själv formulerar så integreras informationen i ditt nervsystem. När jag formulerar är det bara information.

Vissa kunder vill ha teoretiska, fysiologiska förklaringar på allting och då ger jag det. Vissa kunder vill ha upplevelsebaserad inlärning, det garanterar jag att alla får. Det som varierar är alltså hur mycket vi pratar, och det beror på vad du vill och behöver.

Jag jobbar alltså från ett helhetsperspektiv. Vi jobbar med dina vävnader, din fysiologi, dina erfarenheter, din mentala inställning, dina emotionella reaktioner. Det kanske också låter avancerat och flummigt, men det är det inte alls. Det är solklart och konkret. Jag utsätter dig inte för något jag inte tror att du klarar av. Mitt mål är att du ska inse vad du klarar av.

Vill du veta mer? Vill du boka en tid? Skicka ett meddelande, skicka ett sms till 0707486232 eller skicka ett mejl till serena_jongren@hotmail.com.

Välkommen!

Konstnären och ryttaren Lena Oja avslutar sin essäsamling om ridning och ridkonst Allvarets betydelse som konstnärlig förutsättning i en buren situation – essäer om ridning i det utökade fältet med orden;

”Det sägs att det finns de som hör musik i färger. Jag tror att ryttare hör en rörelse, och när människan och hästen lyssnar på samma ton så möts, rör vi oss. Vi rör oss.”

När jag läste orden första gången blev jag så imponerad, inspirerad och förundrad att jag var tvungen att läsa dem många gånger om.

På något vis har vi, en konstnär och en fysioterapeut, kommit till samma slutsats. Vi konkluderar att allvaret har en betydelse, den seriösa leken med livet som insats att sitta till häst. Orkestern av nervimpulser som sprider sig likt en löpeld mellan häst och ryttare. Dessa nervimpulser som i vårt inre bildar toner, det evigt sökande efter att dessa toner ska hamna i samma tonart och harmoniseras med varandra. Vi hamnar i flow och känslan av att vi tillsammans bildat en kentaur.

Dessa toner skapas och formas inte bara av oss, häst och människa, utan också av den omgivning och kontext, de yttre utmaningar och möjligheter som vi möts av, ofta med en slags skräckblandad förtjusning. Detta beskrivs så väldigt bra av Lena i hennes essäer. Vilka dumdristiga äventyr vi kan utsätta oss för och hur det kan skapa en inre resa för oss tillsammans med hästen.

Mitt arbete och mitt sökande går ut på att utbilda vårt musikaliska öra. Göra hörseln mer och mer finkänslig för våra toner, och de toner som skapas utanför oss, hästens toner. Att utöka vår räckvidd av toner, att kunna möta hästens räckvidd som när dem får spela fritt kan vara skrämmande i både kraft, energi, uthållighet och finkänslighet. Att lära oss lyssna och skapa alla dessa toner för att hitta mod att möta hästen i all dess kraftfullhet. Vi skapar hela tiden en orkester med de vi möter, oavsett om vi vill eller inte. Förmågan att stämma sina instrument, att anpassa sig till varandra, kräver träning i lyssnande och utförande.

Ido Portal använder konceptet ”Isolation, Integration, Improvisation”. Det är en sorts systematik som går att applicera genom hela Movementkulturen. Vi gör isolerade rörelser, nästa steg är att integrera flera isolerade rörelser och därefter kan vi improvisera.

I Akademisk Ridkonst av Bent Branderup kan du göra olika prov. De första proven; groundwork, longering och squire speglar hantverket. Klarar du proven bemästrar du hantverket att träna hästen från marken och uppsuttet. Proven därefter som t ex Knight representerar snarare ridKONSTEN.

På fysioterapeutprogrammet fick vi först lära oss olika basfakta, olika isolerade kunskaper och hantverket att kunna undersöka, diagnosticera, behandla och utvärdera. Vi lärde oss dessa olika delar var för sig och sen interagerade vi dem med varandra till en process. När vi sedan träffade riktiga eller påhittade patienter började improvisationen och konsten; ingen människa är den andra lik. Därför är de ramar och regler vi lärt oss bara en riktlinje, konsten är att kunna ta in hela personen du har framför dig.

När vi i Movementklassen pratar om isolation och integrering tänker jag på hantverk. När Bent pratar om konst tänker jag improvisation, en improvisation som bygger på hantverket. Ett annat ord för hantverk kan också vara grunden, ”the basic”. Fortsätter jag följa mitt resonemang är alltså isolation och integration av rörelser, att lära sig nya rörelser, basic. 

Detta blir ännu tydligare i olika kulturella uttryck som konst, musik, teater, dans osv. Du behöver traggla och lära dig hantverket för att kunna uttrycka konsten. Du isolerar, integrerar för att tillslut improvisera.

Hur behåller vi motivationen när vi lär oss hantverket, the basic, isolerade rörelser? Vi kan inspireras av andra som redan kan improvisera och använda hantverket som konst. Vi kan ha ett nyfiket mindset, hela tiden lära oss av det vi gör. Då sker utvecklingen av sig själv. Vi kan ibland gå vidare, till integration och improvisation innan vi egentligen är redo för det. Testa, göra det mer komplext. Inte för att det ska vara någon slags slutprodukt, utan för att kasta oss in i det oförutsägbara. Och för att få nya perspektiv på hantverket och därmed bli bättre på the basic.

Om vi applicerar detta koncept till träning av hästar (eller andra djur) går tankarna till klassisk och operant betingning, vi lär in isolerade beteenden och rörelser. Du kan också lära in kedjor av beteenden, en slags integrering. Du kan sätta ihop två beteenden/rörelser; gör [X] samtidigt som du gör [Y]. Du tar två isolerade rörelser och integrerar dem med varandra. Men hur är det med sista steget, improvisation, konsten? När får hästen improvisera och kan hästen ha ett konstnärligt uttryck?

Nu blir det intressant. Kan jag få mina hästar att kasta sig in i det oförutsägbara, improvisera? Hur gör jag det utan att tappa hantverket? Hur kan jag träna på the basic utan att tappa det konstnärliga? Här inser jag att gränserna behöver vara mer flytande. Se hästen som en kompetent individ, se till att hästens livsvillkor ger förutsättningar för att hästen kan vara den organism i rörelse som den är utvecklad för. När jag kan lita på att hästen är kompetent i sig själv, kan jag också känna mig trygg i att hästen får bibehålla sin autonomi. Vad innebär det? Hästen får säga nej och ett nej respekteras. Det betyder inte att hästen alltid gör som den vill utan att lyssna på mig, för det här innebär också att hästen kan säga ja till mina förslag. Ett autentiskt ja ger den tryggaste hästen du kan få. Det här kan fungera som en slags plattform för trygghet och tillit. Då kan hästen tillåtas att ta initiativ, början till improvisation och konstuttryck? När vi lär oss hantverket kan vi kanske skapa några slags ramar inom vilka integration och improvisation kan ske. Läs nu om det här stycket och byt ut ”hästen” till ”personen”.

När vi lär oss hantverket har vi regler och ramar att förhålla oss till, det är så att säga en del av definitionen av ett hantverk. Det finns ett visst syfte med hantverket, vi lär oss saker av att isolera rörelser. Utan regler och ramar är det svårt att lära oss något nytt eftersom vi i grunden är lata och alltid tar en easy way out, det vill säga gör det vi redan kan. Reglerna har ett tydligt syfte. När vi tagit oss igenom hantverket, när vi har en bred repertoar av isolerade rörelser som vi också kan integrera, då kan vi plötsligt göra något spännande. Vi kan skita i regler och ramar. En av konstens roller är att ifrågasätta regler och ramverk, att vända på perspektiven. I improvisationen är du fri att göra som du vill. Men om du aldrig följt reglerna förstår du inte vad det är du bryter.

Jag aktar mig ofta för att säga att något är rätt eller fel, korrekt eller inkorrekt. Eftersom det är irrelevant. Sysslar jag med basic är det dock rätt och korrekt att följa reglerna. Jag uttrycker mig ofta så här: gör så här, inte för att det är rätt utan för att det fungerar utifrån den här uppgiften. Då håller vi på med hantverk, isolation och ibland integration.

I allt jag lär mig har jag de här koncepten i huvudet. Det ger mig en förståelse för min egen och andras process. Det ger mig inspiration och motivation. Du går alltid tillbaka till basic, hantverk, isolation och integration, oavsett hur avancerad du är. För ju mer avancerad du är, desto mer inser du att det finns att hämta i basic. Du experimenterar med ett nyfiket mindset. Se igenom piff puff, krusiduller och flashighet. Titta på basic så hittar du riktiga mästare.

Det här är ju inget nytt, vi har alla lärt oss det här konceptet när vi gick i skolan. Du börjar uppsatsen med isolerade fakta, därefter integrerar du dem med varandra, hittar samband. Du märker att även den här artikeln följer samma mönster. Men för att det ska bli konst, behöver vi använda hantverket. Konsten har en personlig prägel, först på denna nivå finns plats för det riktigt personliga. I hantverket speglar du dig själv mot redan bestämda ramar, i konsten interagerar du dig för första gången i hantverket. Bara du kan improvisera just som du gör.

Isolation, integration; basic och hantverk, är otroligt spännande och roligt, det tar aldrig slut! Att bara se någon slags slutprodukt är för det första att bedra sig själv, det finns nämligen ingen slutprodukt. Så igen; irrelevant. Däremot ska du leta efter förståelse för hantverket du gör. Vad består helheten av, som ger syfte till detaljerna. Vilka samband finns, vilka olika perspektiv kan jag anta? Vad kan jag lära mig av denna isolerade rörelse? Vad är det som binder samman de isolerade till integrering? I movement kan detta t ex vara squaten som är en enkel brygga mellan olika rörelser. Praktisera basic så förstår du, så upplever du det. I ridningen kan t ex halvhalten (minisquat!) vara bryggan som integrerar. Eller en annan ”default”, en rörelse som hästen har som grund. Men stanna inte heller i en basic där du inte har fler frågor att ställa. Då kan du behöva experimentera med konst och improvisation, för att hitta frågor att ställa till basic igen.

Detta är långt ifrån fördiganalyserat och färdigtänkt, det är en process som ger mig nya idéer och tankeställningar.

Det här blogginlägget fick namn efter ett citat från Anders Hansen: Hjärnan fungerar bättre i rörelse. Jag tänker på alla rörelsegåtor jag utsätter mig själv och andra för, att det finns en anledning till att hjärnan blir så väldigt nöjd av dem.

Anders Hansen är specialistläkare i psykiatri och har skrivit den omtalade boken Hjärnstark som handlar om vad fysisk aktivitet gör med hjärnan. Jag läste boken 2017 och skrev då ett inlägg om den som du hittar här. 

Igår var jag på föreläsning med Anders Hansen och jag tänkte sammanfatta några punkter från den:

• Det finns en korrelation mellan kondition och koncentration; ju bättre kondition desto bättre koncentration, framför allt den sortens koncentration som kallas selektiv uppmärksamhet, förmågan att fokusera på en sak bland andra saker. Mycket av vår koncentrationsförmåga kommer av ökad aktivitet i frontalloberna, konditionsstärkande aktivitet ger just det. Det finns studier som visar att skolelever blir bättre i framför allt svenska och matte av mer skolgymnastik. Därför hävdar Anders Hansen att skolgymnastik inte handlar om att bli bra på sport, utan om att bli bra på matte och svenska!
• Minne. Hippocampus, de där två korvarna vi har i hjärnan som har en viktig roll i vår förmåga att minnas, är som störst vid 25-30 års ålder. Men även här finns en korrelation mellan kondition och minnesförmåga! Hippocampus kan alltså växa om du förbättrar din kondition, särskilt ditt spatiala minne blir bättre. Med spatialt minne menas förmågan att förstå rumsliga förhållanden, att hitta och orientera sig i geografisk mening. Fysisk aktivitet stärker även det som kallas konsolidering, när saker går från korttidsminne (arbetsminne) till långtidsminne, vilket sker under natten när du sover. Men det här händer inte på en kaffekvart, det tar 6-10 veckor för nya hjärnceller att bildas.
• Kreativitet. När försökspersoner fick ta en rask promenad och sedan göra ett kreativitetstest var deras resultat 60 % bättre än när de vilat före testet. Inom en timme efter pulshöjande aktivitet så är din kreativitetsförmåga alltså betydligt bättre, framför allt förmåga till brainstorming.
• Noradrenalin (ökar vår vakenhet), dopamin (motivation, hjärnans söksystem) och serotonin (ger en känsla av inre styrka) ökar alla tre efter fysisk aktivitet. 1/9 svenskar tar antidepressiv medicin, vanligaste preparatet ökar serotoninnivåerna i hjärnan. Fysisk aktivitet ökar det minst lika bra och ökar dessutom massa annat gott också.
• Stress. Vårt stressystem (liksom typ alla ryggradsdjurs) består av något som kallas HPA-axeln. Det består av hypothalamus i hjärnan som berättar för hypofysen som berättar för binjurarna hur mycket stresshormoner som ska produceras och frisättas. En av de vanligaste stresshormonerna är kortisol. Detta system är utvecklat för att hantera akuta hot.
  • Kortisol mobiliserar energi
  • ”System 1”; snabb reaktion, kan inte resonera
  • Fysisk aktivitet är en form av stress. Efter fysisk aktivitet sjunker kortisolet till lägre nivå än den var innan. Kortisolet höjs dessutom mindre under fysisk aktivitet ju bättre kondition man har
  • Regelbunden träning lär alltså kroppen att inte reagera så starkt på stress
• Intelligens. Man har hittat en korrelation mellan bra kondition och hög IQ hos 18åriga svenska män (mönstringen var bra för forskningsunderlag…). Detta kan förklaras genom att hjärnan får 20 % mer blod vid fysisk aktivitet än vid stillasittande. En annan faktor kan vara:
• BDNF: Brain derive neurotrophic factor. Detta protein skyddar våra hjärnceller och underlättar att skapa kopplingar mellan dem. Vid t ex depression och ångest är BDNF-nivån låg. Förekomst av BDNF ökar – surprise – vid fysisk aktivitet, det både bildas och frisätts mer BDNF. Det fantastiska är att även om man inte ökar träningsdosen för varje träningstillfälle, så får man mer BDNF för varje gång man rör sig.
• Alltså: mer blodflöde och mer BDNF tros vara orsaken till de ökade kognitiva förmågor som sker vid fysisk aktivitet.

Varför är det så här?

990 000 år av 1 miljon var vi samlare och jägare. Vi vet alla hur snabbt samhällsutvecklingen har gått det senaste åren, industriella revolutionen 200 år, tekniska revoultionen osv. Vi vet att vi inte har förändrats, men vår miljö har! Hadzafolket i Tanzania som lever som jägare och samlare går ca 15-17 000 steg/dag. Amish i USA går ca 18 000 steg/dag. Dagens svenskar går knappt 5000 steg/dag. Vi har minskat vår rörelse med 50-80 % på 10 000 år, utan att vi egentligen förändrats som biologiska organismer.

Hjärnan tror fortfarande att vi springer för livet: för att hitta mat, fly från rovdjur, hitta nya boplatser osv. Att minnet blir bättre av fysisk aktivitet kan förklaras med att hjärnan förväntar sig mer intryck när vi är i rörelse jämfört med när vi är i stillhet. Koncentrationen förbättras för att det har varit en överlevnadsfördel: ökad koncentration vid fysisk aktivitet som t ex jakt gav bättre jaktlycka. Stresståligheten blir bättre för att ju bättre fysisk form vi är i, desto mindre stress behövs för att ändå kunna komma undan lejonet.

Så då till den eviga frågan: varför är vi så jäkla lata? Varför vill vi inte röra oss om det nu är så himla bra för oss? Förklaringen ligger i att vi större delen av vår existens levt i en värld där kalorier har varit svårtillgängligt. Vi har fått jobba för maten helt enkelt. Så då är det inte så konstigt att hjärnan passar på att äta kaloritätt när den kan! Samma förklaring gäller för fysisk aktivitet, hjärnan säger: spara på kalorierna! Suget efter kalorier är anpassat efter en kalorilåg värld helt enkelt.

Redan Hippokrates (460-370 f.Kr.) sa: ”Walking is man’s best medicine”. Det här är inte något nytt helt enkelt. Vi har bara låtit vår lata, kalorisnåla hjärna härja fritt. Först nu inser vi konsekvenserna. Anders Hansen menar att den oerhörda medicinska utvecklingen, framför allt de senaste 150 åren, har gjort att vi glömt kunskapen om fysisk aktivitet. ”Träning – en återgång till den livsstil vi är utvecklade för”.

Vad är optimal träningsdos för hjärnan?

• Allt räknas. Pyttelite är enormt mycket bättre än ingenting och ger effekt.
• Få upp pulsen 3 ggr/vecka: 70 % av maxpuls (typ 120, typ inte kunna säga hela meningar sammanhängande).
• Effekten på våra kognitiva förmågor klingar av efter 45 min löp 3 ggr/vecka, mer konditionsträning än det gör oss alltså inte ”smartare”.
• De största effekterna finns hos de som går från 0 fysisk aktivitet till mer fysisk aktivitet. Det handlar inte om att få maratonlöparen att springa mer liksom.

Fysisk aktivitet är så mycket mer grundläggande än bara tävling och prestation.

Extramaterial: ungas sömn har minskat med 1 h det senaste decenniet. Vuxnas sömn har minskat med 1 h de senaste seklet.

Intervallträning (maxa typ 30 sek, vila, maxa, osv) är mest effektivt för konditionen. Konditionsträning på maxnivå ”snor” dock blod som annars skulle gått till hjärnan, därför är submaximal träning bättre. Långsiktigt är dock intervallträning bra även för hjärnan.

 

Mina egna reflektioner:

Det Anders Hansen pratar om och studerar handlar om något så osexigt som vardagsmotion. Den forskning han refererar till testar konditionsträning, ofta i form av promenader i hög hastighet (pulshöjande, svettig och andfådd, men inte springa). För mig är rörelse så mycket mer än så. Under föreläsningen påmindes jag av en känsla jag inte känt på ett tag, en känsla jag hade under hela min fysioterapeututbildning: frustration. Frustration över att vi skapar oss en värld där vi gör oss sjuka. Men det är helt logiskt, vi agerar utefter en kalorisnål värld. Vi är inte mer avancerade än så!

Det här blogginlägget fick namn efter ett citat från Anders Hansen: Hjärnan fungerar bättre i rörelse. Jag tänker på alla rörelsegåtor jag utsätter mig själv och andra för, att det finns en anledning till att hjärnan blir så väldigt nöjd av dem, om vi låter oss hänge oss till dem vill säga. Vi är skapta för att lösa problem i rörelse, för under största delen av vår utveckling är det just det som krävts för överlevnad. Och det som krävs för överlevnad blir vi belönade för, eftersom de som blivit belönade för det har överlevt så att säga. Hoppas jag inte snurrade till det nu.

Jag dyker gärna in i rörelsens komplexa värld, i allt från praktik till fysiologi och anatomi. Men det är lätt att glömma att vi ligger så långt efter, att vi först och främst måste skaffa oss nån jävla vardagsmotion (ursäkta språket). Jag vet att det finns otroligt många därute som blir rädda när de känner hur pulsen stiger och när de blir andfådda. Som före detta astmatiker förstår jag känslan fullt ut. Dessa fysiologiska reaktioner har också många likheter med ångest, varför de kan bli lite felassocierade i hjärnan. Vi upplever det som oerhört obehagligt. För att komma runt det här tror jag att det bästa sättet är att vara nyfiken på sin fysiologi. Skaffa oss massa mer erfarenheter som gör oss mer bildade om oss själva och vår förmåga. Öka vår medvetenhet om oss själva. Du behöver inte springa maraton. Du behöver bara vara lite mer nyfiken på din egen fysiologi ❤

(Nu var det här ett referat och det blir därför inte särskilt nyanserat. Att det inte är lätt att röra sig beror inte endast på att vi är lata. Vi kan också ha dysfunktion i centrala nervsystemet, fibromyalgi som ger oss upplevelse av smärta och inte alls massa BDNF. Vi kan ha problem i sköldkörtlar, vi kan ha depression, cancer. Jag tänker inte ta upp allt detta nu, men min sista mening gäller ändå: var nyfiken på din fysiologi ❤ )

Vanligtvis brukar jag inte specificera vad vi gör på rörelsepass för ryttare, många tycker att min generella beskrivning är lång nog! Så vill jag att det specifika innehållet ska vara exklusivt för de som faktiskt deltar, även om jag delar med mig innehållet på andra sätt också. Jag tror det är den fjärde terminen som drar igång nu den 20 januari. För ovanlighetens skull tänkte jag avslöja totalt vad terminens första pass kommer innehålla. Jag kommer använda det exemplet för att också beskriva vad jag faktiskt håller på med, även i stort.

Temat på första rörelsepasset kommer vara Muskeltonus. Spänning respektive avslappning, ”tension and relaxation”. Vad är egentligen skillnaden? Vad innebär muskeltonus? Vad kan vi lära oss av att experimentera med det?

Rörelsepassen ger en teoretisk förståelse. Men tyngden ligger på den upplevelsebaserade förståelsen, förståelsen som skapas genom att själv göra, röra sig och uppleva. Du får den teoretiska biten, den analyserande, intellektualiserande, resonerande. Du får den upplevelsebaserade biten, de fysiologiska sensationerna, känner biomekaniken. Du får den känslobaserade förståelsen, hur påverkar detta mina känslor? Du upptäcker din egen förmåga, i detta exemplet kommer deltagarna t ex få upp ögonen för vart de håller onödigt mycket spänning, vart det är svårt att aktivera spänning och inte att förglömma, vart de har lätt att reglera sin muskeltonus. I alla fall i just den här omgivningen, i utförande av just den uppgiften. En medveten självmedvetenhet, kroppsmedvetenhet utökas. På ett mer specifikt plan – vi är ändå ryttare – får vi verktyg till att experimentera med vår sits, den nya medvetenheten kan sedan användas på hästryggen där hästen och vi själva blir vårt facit. Det skapar självklart också en större förståelse för själva begreppet muskeltonus, vilket ökar vår förståelse för vilken betydelse det har för hästen, hästens rörelsemönster, förmåga att bära ryttare, dess aktivering av autonoma nervsystemet (stressnivå), dess känsloliv.

Vi kommer lära oss om hur avslappning i globala muskler, de stora yttre rörelseskapande musklerna, kan ge förutsättning för att aktivera de stabiliserande inre musklerna. Och på så sätt öka vår rörelseförmåga då de globala musklerna kan användas till dynamiskt arbete, också genom att vi genom de stabiliserande musklerna kan övertala nervsystemet att det är tryggt att tillåta hela rörelseomfånget. Märk dock: spänning i globala muskler är inte dåligt, det är en förutsättning för rörelse. Men genom erfarenhet av rörelse ger vi nervsystemet information, ju mer informationsunderlag, desto bättre kan nervsystemet tajma och optimera muskeltonus.

Tycker du att det känns basic? Det är basic, men ju mer erfarenhet vi får desto mer finns att upptäcka. Jag kan göra det hur komplex som helst om du vill. För det finns oändligt med motsägelser, vilket gör det så spännande! Tycker du det känns komplicerat? Det är lugnt, du kommer lära och ta in det just du behöver just nu, alldeles av dig själv. Kanske är det det teoretiska du kommer ta till dig mest, eller så är det den mekaniska delen av biomekaniken, eller så kommer du ta till dig den ökade kroppsmedvetenheten, eller hur du påverkas känslomässigt, kanske kan du reproducera känslan senare med din häst?

Muskeltonus är bara ett exempel på tema. Vissa teman är mer generella, vissa teman är mer specifika, som t ex ridhästens biomekanik.

Vet jag att det är precis det här det första rörelsepasset för ryttare kommer innehålla? Nej! Men det är en grund, sen tar temat alltid olika riktningar, beroende på deltagarnas upplevelser, erfarenheter, frågor, idéer, reflektioner. Rörelsepassen är konstruerade för alla ryttare, oavsett ridstil, oavsett nivå. Oavsett skogsryttare, grand prix-ryttare, hoppryttare, western, islandshäst, akademisk ridkonst osv osv.

Det jag älskar med kontinuerliga rörelsepass för ryttare är att vi kan djupdyka i olika teman, det finns ingen press att vi ska få ihop alltihop vid ett tillfälle. Det finns möjlighet att reflektera och uppleva mellan tillfällena, vi kan följa utvecklingen hos oss själva och varandra. Det negativa är att alla inte kan binda upp sig varannan vecka. Att vi inte har med den fantastiska hästen som kan ge oss facit och vara kronan på verket. Att det teoretiska inte alltid får plats, för att jag vill prioritera den praktiska upplevelsen. Att det är för lång tid mellan gångerna, så vi missar lite av det vi vunnit från föregående pass.

Det är därför jag också erbjuder lektioner med häst, individuella konsultationer för de som vill djupdyka i sin rörelseförmåga, föreläsningar, och framför allt kurser. Kurser där vi har mycket av allt: teori, rörelse för ryttare, och enskilda lektioner med häst.

Efter rörelsepasset brukar deltagare beskriva att de mår bättre än innan, att de är trötta i nervsystemet, att de är gladare och liksom nöjda. Det är inte så konstigt. Jag lägger mycket fokus på att träna att reglera det autonoma nervsystemet, vara i nuet. Vi ger frontalloberna sitt. Vi ger sensomotoriska nervsystemet sitt. Vi ger cirkulationssystemet och alla vävnader sitt. ”Oljar” och distribuerar näring. Vi är sociala, skapar en trygg social kontext där vi odlar nyfikenhet och öppenhet. Finns det något viktigare än allt det att kunna som ryttare? Jag försöker i alla fall göra så gott jag kan för att lägga upp mina ”träningspass” med hästarna på precis samma sätt!

Det ligger mycket tanke bakom det jag gör. Mycket grundutbildning och vidareutbildning. Jag älskar pedagogik. Och det finns en anledning att jag kallar det för Rörelse och inte Träning. Vi undersöker och utforskar i en bredare och samtidigt mer specifik kontext, Rörelse – för människor och hästar – tillsammans.

Tankar en fredagsmorgon.

Subjekt eller objekt? Dissociation. Känna eller avskärma sig – förtrycka – fysiologiska sensationer, känslor, tankar, rörelser. Tillit till fysisk förmåga.

Att söka avstånd till sig själv, avskärma sig från sig själv. Förtrycka sensationer, känslor, tankar. Leder till sjukdom, allt samlas och förtrycks i vårt system. Det är inte nåt abstrakt och flummigt, det är inte ens rocket science. Det säger sig själv att när ett system inte tillåts fungera som det är skapt för, blir det dysfunktionellt. Det skapar problem. Ju mer som förtrycks och skärmas av, desto större blir konsekvenserna. Ju sämre förutsättningar, desto mindre förtryck klarar systemet av innan det kollapsar.

När kroppen ses som fiende. Inte tillräcklig. Då försvinner tilliten till kroppen, till oss själva. Fiendeskapet leder till avskärmning, vilket leder till mer eller mindre systemkollaps, vilket leder till ännu mindre tillit.

Vi lär oss att kroppen är ett objekt. Vi googlar symtom och gör oss rädda för våra sensationer. Vi blir rädda för pulsen som slår, för muskler som värker, för svetten som rinner, för lungorna som samlar och släpper ut luft. När det ju egentligen är kroppen som visar att den lever. Kroppen som visar att det händer något, att vi förändras. Vi förändras hela tiden. Allt går över om vi låter det. Vi lär oss att vara rädda för känslor och sensationer. Varför ska vi vara rädda för oss själva?

En rädsla för oss själva skapar motstånd till att uppleva oss själva.

Är det detta vi kallar hästträning? Är god hästträning att lära hästen att dissociera? Eller är det att ta motorvägen mot skador och dysfunktion?

Hur kan vi bevisa att det är tryggt att uppleva oss själva som subjekt? Är det en fråga om kontroll? Är det därför vi använder skarp utrustning och skarp träning, för att skapa en falsk kontroll över hästen. Vi ser till att skapa avstånd mellan hästen och hästens upplevelser, lär hästen att förtrycka sig själv. Kontroll. Hur kan vi tro att vi kan ha kontroll när allt, även vi och allt runt omkring oss, ständigt förändras?

Det du upplever just nu, är sant just nu. Men, det är inte sant för alltid! Därför kan vi våga vara i det som är sant just nu. Istället för att förtrycka det och samla på det så att det förtryckta tillslut uttrycker sig. Vi blir sjuka, utmattade. Framför allt gör förtrycket att vi hindrar oss själva från att uppleva hela spektrat av livet. Carpe diem har liksom en poäng.

Jag upplever ständigt nya sensationer i mig själv, som jag tidigare inte tillåtit mig själv att uppleva. Livet blir mer och mer färgrikt. Jag upptäcker att min fysiska förmåga är större än jag trott, än vad jag tillåtit den att vara. Förtrycket av mig själv, min fysiologi, tankar, känslor har hindrat mig från att skaffa mig erfarenheter om min fysiska förmåga. Om alla mina förmågor och egenskaper. Det jag älskar med fysisk förmåga, rörelse, är att den är så konkret. Det säger sig självt, ju mer jag upptäcker om mig själv, desto mer upptäcker jag mina förmågor. Och ger utrymme till mina förmågor att utvecklas.

När vi tror att vår kropp ska se ut på ett visst sätt och fungera på ett visst sätt. Men allt förändras, så vi känner oss ständigt svikna av vår egen kropp. Är det kroppen vi ska försöka förändra eller är det vårt synsätt? Vår fysiologi fungerar som den gör av en anledning. Våra biologiska impulser har ett syfte, när vi lär oss att förtrycka dem är det klart att det får konsekvenser.

Förmåga att höra sin intuition.

Nervsystemet hanterar stora volymer information som inte får plats i vårt medvetande. Information om vår inre miljö och vår yttre miljö. Det finns så stor potential, om vi lär oss lyssna till vår intuition kan vi använda större delar av all den här informationen.

Ta ansvar för sig själv och använda sin autonomi. Du bestämmer över dig själv, och tar också konsekvenserna av det. Det här skapar tillit till varandra. Ge sin häst autonomi blir en förutsättning för att känna tillit till vår häst. Och hästen att känna tillit till dig. För mig är detta att vara autentisk.

Vi har lättare att lyssna på andra utanför oss själva, än att lyssna på oss själva. Att lyssna på sig själv värderas inte lika högt, men egentligen är ju du expert på dig själv. Om du lyssnar. Om vi inte vågar eller tillåter oss att lyssna på vår fysiologi och känslor så tror vi att vi inte har tillräckligt med information, inte tillräckligt med kunskap. Vi jagar efter vishet hos andra, följer dieter, träningsprogram, metoder. Awareness is basic fick jag höra en gång. Om vi inte ens vet vart vi är, hur tänker vi då att vi ska kunna veta vart vi ska? Att lyssna på sig själv borde vara basic, därefter söker vi vishet utifrån. Vi börjar från fel håll, vi börjar med grädden på moset, när vi inte ens har något mos än.

Vi är rädda för mjukhet och sårbarhet. Men det är en del av oss, därför finns det. Att förtrycka det skapar en falsk hårdhet, en falsk osårbarhet. Vi gör oss illa mycket värre än om vi var sårbara från början. Hur umgås vi med hästar? Av ”säkerhetsskäl” ska vi vara hårda och strikta. Jag ifrågasätter den här idén starkt. Hästar lär oss om mjukhet och sårbarhet. Det är en del av vad som gör dem så kraftfulla och imponerande. Det finns kraft i sårbarhet och mjukhet.

Vi har så mycket att slåss mot. Mot vår steriliserade, fyrkantiga miljö. Våra normer och våra förtryck mot varandra, mot oss själva. Därför måste vi medvetandegöra. Vi måste försöka ge oss de bästa förutsättningar vi kan. Vår omgivning och de uppgifter vi ger oss själva har kraft att förändra vårt nervsystem, vår hjärna, våra mönster. Omge dig med tillåtelse att följa dina biologiska impulser. Var den omgivningen för andra. Vi har så mycket rädslor som inte behövs. Vår nyfikenhet kan övervinna den, vår nyfikenhet på oss själva och vår omgivning.

Därför börjar jag varje rörelsepass med världens enklaste övning. Alltid samma. En övning som öppnar upp oss för oss själva och för vår omgivning. Som kalibrerar nervsystemet till vad som faktiskt är, just nu. För att öka vår förmåga att lära, öka vår fysiska förmåga, få tillgång till vår intuition, öka alla våra förmågor.

Förtrycket av oss själva minskar vår tillit till oss själva, vi låter inte systemet fungera så som det är skapat för. Det är inte rocket sience. Förtrycket av hästen minskar tilliten hästen har till sig själv, vi bidrar till dissociation i hästen och oss själva. Dissociation är ett begrepp som beskriver avskärmning av upplevelser. Upplevelser är vad livet består av. Vi försöker överleva genom dissociation. Börja i andra änden, skala bort dissociationen och börja leva.

Det här är fysiologi, kroppens processer. Det är basic.

För mig är det solklart varför forskning visar att vi mår bra av att vara i naturen, vara med djur och rörelse. Det är omgivningar och uppgifter som minskar vår dissociation, om vi tillåter det.

Nervsystemet består av hjärnan, går ned som en trädstam genom ryggraden och förgrenar sig sedan ut i varenda vrå av kroppen till organ, muskler, leder, ligament osv. Vi har en tendens att tänka att allt börjar med hjärnan, top-down, som skickar signaler ut i kroppen. Men det går minst lika mycket signaler åt andra hållet, bottom-up! Som t ex Vagusnerven, vårt största nervkomplex, där 80 % av signalerna går från inre organ, hjärta, lungor, muskulatur osv, upp till hjärnan. Ynka 20 % av alla signaler går alltså från hjärnan och ut.

Nåväl. Nervsystemet skickar alltså information och uppgifter om oss själva och vår omgivning fram och tillbaka. Med all denna information, där långt ifrån allt når vår medvetenhet, kan nervsystemet skydda oss från riskabla situationer. Nerver kan sensitiseras (sänka tröskeln för när de skickar signaler) och hyperaktiveras för att skydda skadade vävnader, vilket sker vid t ex inflammation (läkning av skadad vävnad). Det är ju fantastiskt smart. Nervsystemet kan också skapa stabilitet genom att inte tillåta full range of motion, rörelseomfång. Nervsystemet är till och med så smart att det skapar stelhet på vissa ställen, stabiliserar kroppen, för att skydda andra delar av kroppen. Det kan kännas abstrakt, men det är ungefär samma sak som att du reagerar starkare än andra i en situation där du råkat illa ut på något sätt tidigare i livet. Nervsystemet anpassar sig och skyddar oss utefter de erfarenheter den skaffar sig. Det är också därför nervsystemet fortsätter skydda kroppsdelar där vävnadsskadan läkt ut för länge sen, om vi inte lyckas övertala det om att det är säkert och tryggt igen.

Hur gör vi det då? Hur kan vi övertala nervsystemet att det är tryggt att använda hela rörelseomfånget, eller att det är tryggt att tillåta full muskelkraft? Vi har tre olika infallsvinklar att jobba med: omgivningen, uppgiften och själva individen. I omgivningen kan vi förändra den fysiska omgivningen så att nervsystemet måste anpassa sig, men det kan också handla om den sociala omgivningen; att känna sig trygg eller leka med en annan individ. Socialt samspel är otroligt kraftfullt. Uppgiften kan vi leka med, vi måste hitta ett tillräckligt bra syfte så att det blir meningsfullt för nervsystemet att anpassa sig. En uppgift kan vara att transportera sig från punkt A till B, att manipulera ett föremål, men även här kan också det sociala spela in. För individens del handlar det om att vara aktiv, utöka medvetenhet om sig själv och sin omgivning.

Tro det eller ej, men det här inlägget handlar om hästträning! När vi möter motstånd hos hästen, det kan vara mentalt motstånd, att hästen inte kliver under ordentligt med ett bakben eller vad som helst. Då hör jag ofta: låt aldrig hästen vinna! Det här är för mig en helt absurd idé. Vi är väl inte i krig med våra hästar?! Om jag skulle tänka så som fysioterapeut med en klient så skulle jag få sparken. Om vi går in i motståndet, går vi in i krig mot hästens nervsystem. Det slaget vinner vi aldrig. Och gör vi det, betyder det att vi har skapat motstånd/skador någon annanstans, eller ännu värre, att nervsystemet går in i ett kroniskt freeze-tillstånd, att nervsystemet helt enkelt ger upp och förbereder individen för att dö så smärtfritt som möjligt, bedövar och låter hästen gå in i det som benämns inlärd hjälplöshet. För en nervsystemsnörd som jag är det precis lika dramatiskt och hemskt och otänkbart som det låter. Det skär i hjärtat minst sagt.

Vi måste lita på att nervsystemet säger nej av en anledning. En anledning vi antagligen aldrig kommer få reda på. Går vi in i motståndet ger vi nervsystemet en anledning att slåss, vi vill ju det motsatta! Vi vill att nervsystemet öppnar upp sig och tillåter hästen att utforska sin rörelseförmåga, styrka, uthållighet osv. (Nervsystemet har oändligt många verktyg att skydda individen än jag tagit upp här, som t ex fatigue – utmattning osv). Om jag möter motstånd av någon form hos en häst, försöker jag alltid att gå runt det. Här måste jag använda intelligens och kreativitet, kan jag ändra något i omgivningen, är uppgiften tillräckligt meningsfull, har individen ens förstått, har jag ens förstått? Gör andra övningar, ”feed the mistake”, byt omgivning, se till att hästen inte är hungrig, konstruera helt andra rörelsegåtor och se om det kan hjälpa hästen att t ex lossa på de där spänningarna i länden. Glöm inte, det kanske inte är i länden problemet sitter. Det kanske är ridbanan ni är på som skapar mental stress och som för just den hästen kanske dess genetik gör att mental stress leder till spänningar just i länden. Eller så är det en otydlig kroppsuppfattning av bakdelen, proprioceptionen ger en alldeles för otydlig bild vilket gör att nervsystemet skyddar, bara ifall att. Precis som du kör långsammare när sikten är dålig. Något att tänka på är att vävnadsskada leder till försämrad proprioception. Det är därför smart att lägga en stor del av rehabiliteringen på att ge hästen förutsättningar att öka sin proprioception i det tidigare skadade området.

Det finns så många andra möjligheter än att gå in i motstånd. Möjligheterna är oändliga. Ta det lugnt, lek och njut av varenda sekund. Se till att din häst känner sig bäst i världen. Då har du kommit långt för att bli kompis med hens nervsystem!

Det är inte säkert att det man vill förmedla under en kurs, ett pass eller en lektion tas emot på det sätt man tänkt sig. Att hela tiden utveckla mitt sätt att undervisa är en av de roligaste utmaningarna jag har.

Tidigare i somras höll jag en special-workshop med teori och rörelsepass för ryttare under en heldag. En av deltagarna var den fantastiska Nathalie Béhar. Hon skrev detta som en reflektion efter den dagen:

”Serena är inte bara en glädjespridare och superentusiast – hon är otroligt inspirerande, pedagogisk och proffsig! Mycket givande workshop och upplägg där vi få ta del av spännande och nyttig teori som sedan sätts i praktik i form av rörelsepass. Att som ryttare få lära sig om sin egen fysik och sitt eget rörelsemönster, för att sedan översätta det till hästens, förena det med hästen, upptäcka likheter och skillnader, är så värdefullt och en riktig ögonöppnare. Serena är verkligen något på spåren och många ekipage kommer glädjas av att få ta del av hennes kunskap och upptäcktsresa! Det är just det det handlar om och det Serena uppmanar till: att våga utforska det outforskade och vara öppen och nyfiken inför det vi hittar och inte ännu känner till. Detta må vara en häst/ryttare-orienterad workshop, men det finns lika mycket livsfilosofi att hämta med hem till övrig vardag. Stort tack, Serena, och på återseende!”

Jag blir minst sagt hedrad, tacksam och glad av en sådan beskrivning! Det är också ett kvitto på att det jag vill förmedla faktiskt också når fram! ❤️

Jag är inte min kropp. Jag är min kropp.

Jag är inte mina tankar. Jag är mina tankar.

Jag är inte mina känslor. Jag är mina känslor.

Jag är inte det jag gör. Jag är det jag gör.

Jag är inte mina relationer till andra. Jag är mina relationer till andra.

Jag är inte det jag ser, hör, känner, luktar. Jag är det jag ser, hör, känner, luktar.

Jag är inte mitt jobb. Jag är mitt jobb.

 

Sådana här frågor har jag funderat på ett tag. Inte hela tiden, men tankarna har kommit ibland. Genom samtal, genom studier, genom vardagen.

Att resonera ”jag är inte…” ger oss en distans som i sin tur ger oss förmågan att ändra perspektiv, att inte känna oss fängslade och kan därmed ge oss makt att förändra det vi vill förändra. Men om jag inte är något av det ovan, vad är jag då?

Att resonera ”jag är…” ger oss ett här och nu, ett förkroppsligande av allt. Men vad händer med resonemanget om jag drabbas av cancer, ÄR jag cancer då? Ja jo, om vi ska dra det till sin spets, så ja. Men jag är också så mycket mer, för samtidigt är jag ju också allt det andra. Men det kan vara provocerande.

För att klargöra det självklara, inget av resonemangen är rätt eller fel. Och de är långt ifrån de enda resonemangen man kan ha i frågan om Jaget. Jag ställer två ytterligheter mot varandra för att underlätta tankeverksamheten.

En annan reflektion om påståendena ovan: inget av dem är ju statiska, konstanta. Min kropp förändras ständigt, likaså mina tankar, känslor, vad jag gör, mina relationer till andra, min omgivning och mitt jobb. Det säger inte så mycket för resonemanget ”jag är inte…” förutom att ge en idé om att Jaget då till skillnad mot dessa företeelser kan vara konstant. Men det behöver inte vara så. För resonemanget ”jag är…” betyder det automatiskt att Jaget alltid är i förändring. Precis som dess delar.

 

Som 15-åring ställdes jag inför dessa tankar för första gången, på riktigt. På en sån livsexistentiell nivå. Ännu mer som 17-åring när jag drabbades av en så allvarlig utmattning att jag blev sängliggande och tvingades hoppa av gymnasiet. Att definiera mig med vad jag gjorde kunde jag inte, då hade jag ju inget självvärde kvar. För det enda jag kunde göra var ju att ligga ned och sova. Så jag kämpade med att distansera mitt jag från min förmåga att göra saker. Intellektuellt fungerade det ganska bra, ibland. Men i kritiskt läge, när det intellektuella sattes ur funktion, fungerade det inte alls. Vilken kris. Jag har ändå försökt nu aktivt i över 10 år. Jag är fortfarande inte helt sams med resonemanget.

Sen i våras har jag på djupet försökt att omkoppla mitt autonoma nervsystem, jag skapade många kopplingar under mina tonår och början av 20-årsåldern som var dysfunktionella. Inget fel i det, det handlade om överlevnad, för mig. Denna djupdykning har fått mig att vilja inkludera ännu mer i mitt jag, än distansera mitt jag. För även när jag inte klarar av att göra det jag vill, så har jag kvar mitt självvärde, för jag är så mycket mer än det jag gör. Men jag är också det jag gör; när jag gör fantastiska saker är jag fantastisk, när jag gör saker jag ångrar så är jag även de sakerna och jag lär mig från dem. Jag är mina känslor; min glädje, min sorg, min frustration, min exaltering, min trötthet. Jag är mina tankar, jag är min perception av min omgivning, jag är mina relationer med andra, jag är mitt jobb. Jag är det obehagliga, jag är det behagliga. Det viktigaste för mig att lära mig om mig själv, är att inte behöva vara rädd för något av det.

 

Jag vill gärna ha mer input i resonemangen. Mer erfarenheter. Hjälp mig att öppna mina vyer för vad Jag är och kommentera, skriv, prata!