Awareness is basic
Jag ligger i feber, igen. Mitt i jobbet med C-uppsatsen som ska vara klar om några veckor. Nästa vecka ska jag på KUA, Klinisk Utbildningsavdelning, en ortopedisk avdelning på KI Huddinge som drivs av studenter; läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Jag hoppas verkligen att jag är frisk till dess, annars blir det tufft. Det verkar som att det team jag kommer ingå i består av tre läkarstudenter och så jag ensam som fysioterapeutstudent. Det kommer bli superspännande och intressant, inte för att jag vill jobba på en ortopedavdelning i framtiden, men att få testa att jobba med andra professioner, ta ansvar och lära.
Det värsta med feber tycker jag är att jag inte kan röra på mig. Det bästa är att jag lär mig – igen – att jag kan ta paus utan att allt faller isär. Självklart hade jag varit glad att vara utan det, men nu är det bara att acceptera. Min hjärna springer hela tiden iväg till tiden efter examen, efter 1 juni. Jag har länge funderat över hur jag ska göra, ett livsval nalkas vilket alltid är spännande och så fullt med möjligheter som det bara går. Det är ju som upplagt för att kunna göra medvetna val, på riktigt. Och jag har gjort ett val.
Jag kommer inte arbeta som renodlad fysioterapeut, men jag kommer använda min kompetens i högsta grad. Jag vill använda min kompetens i högsta grad, för den kompetens jag har är samlad med autentisk nyfikenhet, intresse, engagemang och medvetenhet. Den är samlad på ren magkänsla (en förmån med att ha varit sjuk av olika anledningar från 15 års ålder är att jag tidigt lärde mig att jag inte har råd att göra saker bara för att jag borde eller för att någon annan tycker att jag ska göra det, jag fick tidigt lära mig att lita på magkänslan, också för att överleva).
Jag vill arbeta med Rörelse – för människor och hästar – tillsammans. Jag har mina 28 års erfarenhet av hästar och människor, jag har mina 15 års erfarenhet av att undervisa. Jag har min erfarenhet av hur ett dysreglerat nervsystem kan yttra sig, hur påfrestningar påverkar människor – och djur – på olika sätt och på olika plan. Jag har min kunskap om kognitionsvetenskap och inlärningsteori. Jag har erfarenheter av många discipliner inom hästvärlden, fördjupat mig i Akademisk Ridkonst som working student. Jag har erfarenhet av att umgåtts med många människor och hästar med olika personligheter och styrkor. Jag har fått enormt mycket kunskap inom anatomi, fysiologi, psykologi, biomekanik, sjukdomar, hälsa, praktiskt handlag, rörelselära, och inte minst om mig själv och hur jag hanterar tuffa situationer under fysioterapeututbildningen. Jag har kompetens från massageutbildningen i Svensk Klassisk massage och masserat mååånga sedan dess vilket utvecklat min, bokstavligen talat, fingertoppskänsla och förmåga att “ta” olika människor. Jag har genom Movement fått träna på att möta utmaningar där jag känner mig SÄMST och RÄDD, men hittat hur jag kan vända dessa känslor till nyfikenhet och utmaningssuktande. Jag har fått känna på hur det är att lära känna sig själv genom rörelse och hur mycket mer än biomekanik (som så många talar om och som fått så stor plats i vetenskapen om rörelse och träning) som rörelse består av. Jag tänker inte gå in på alla aspekter inom rörelse, men som ni förstår så är det många. Om inte typ allt. Allt är i rörelse. Jag börjar få kompetens hur jag kan överföra all denna förvärvade kunskap om rörelse till umgänget med hästarna genom onlinekursen Project Proprius av Intrinzen. En kurs som kommer att utveckla hur jag umgås med hästar något enormt, men också fördjupa den kunskap jag redan har om människor.
Det står ännu en onlinekurs på tur, en kurs jag väntat länge på att den ska starta. En kurs om Nervsystemet, hur vi kan läka och optimera vårt nervsystem från trauma, alla sorters trauma. Denna kurs betyder mycket för mig personligen, men kommer också utöka min kompetens i mitt arbetsfält. Nervsystemet är modersystemet till alla våra system och består av vår hjärna och hela vår kropp.
Hur ska jag få ihop det här till en sammankopplad, konkret verklighet? Jag tror på kontinuerlig undervisning/upplevelse, för att få en plattform över tid att utvecklas genom. Att få en kort stund av inspiration och kunskap kan absolut vara positivt och vi behöver alltid tid att smälta nya upplevelser. Men det är viktigt att ha möjligheten att få komma tillbaka, prova igen, prova ur ett nytt perspektiv. Att arbeta med nervsystemet är ingen quick fix, det är en resa som pågår hela livet. Det är det här jag försöker komma åt med mina Rörelsepass för ryttare. Men för att hålla det på en icke-pressande nivå håller jag passen varannan söndag, egentligen för lång tid emellan för att få en riktig kontinuitet, men samtidigt tillräckligt lång för att människor ska känna sig inspirerade och inte pressade och stressade. Vi lever i en sjuk värld där det mesta vi gör verkar kännas som en stressfaktor. Att göra saker borde inte vara stress, det borde vara frihet. Det är det jag söker efter.
Svagheterna med dessa kontinuerliga Rörelsepass för ryttare är att de kräver att du bor någonstans i närheten av Åkersberga och har möjlighet att boka upp varannan söndag. Därför vill jag också ha dem i ett annat format, att en grupp hästmänniskor var som helst (i världen typ) ska kunna boka ett Rörelsepass för ryttare. Det bästa vore ju om det också skulle kunna utveckla sig till att vara på en kontinuerlig basis, för att få möjligheten att smälta, utveckla och se innehållet i flera olika perspektiv för att få en djupare förståelse.
En annan svaghet med Rörelsepass för ryttare är att kopplingen till hästarna måste pratas om på passen, istället för att upplevas praktiskt. Därför är min drömsituation att jag kan hålla kurs, som består av ett förmiddagspass med rörelse för alla deltagare och att det passet direkt följs upp av enskilda lektioner med häst. Då får vi alla perspektiv på en gång och alla deltagare får individanpassat för hur just deras rörelse hänger ihop med just sin egen häst. För mitt mål är fortfarande: Rörelse – för människor och hästar – tillsammans. För att uppnå alla mina drömkriterier skulle även dessa kurser hållas på kontinuerlig basis.
Men alla är inte redo för allt det här. Eller vet om att de ens har intresse för det. Eller tycker att det kostar för mycket, prioriterar mat till sig själv och hästen först. Det ska alla göra. Därför vill jag också, som jag “alltid gjort” erbjuda enskilda lektioner till människor med sin häst. Ni vet sådär som en vanlig träning, 30 min eller 1 h. Helt ärligt så älskar jag dessa lektioner, de är mer än nog för mig. Jag kan skriva en hel uppsats om allt det fantastiska med att undervisa en människa med sin häst, men det får inte plats här. Men scrollar man igenom lite i mina gamla blogginlägg så hittar man en hel del om det.
Sedan hösten 2016 har jag erbjudit massage, vilket jag tror att jag kommer fortsätta göra. Massage är ett komplement, både för mig och för människor generellt. Det kan hjälpa till att öka medvetenheten om sin egen kropp och ge hjälp på traven för att själv lösa sina spänningar och problem. Men det är just det: ett komplement.
En del i varför jag känner mig så exalterad över framtiden är för att jag börjar känna mer och mer trygghet vilket gör att jag vågar ta hand om mig själv. Jag ska inte sticka under stol med att jag rent ekonomiskt har jag gjort ett katastrofalt val. Jag kommer vara ekonomiskt fattig vilket kommer betyda att jag kommer få pussla i min vardag. För jag kommer se till att jag går på Movementklasser varje dag och umgås med hästarna varje dag (förutom om jag är iväg och håller kurs då 😀 ). Men jag vet vad alternativet är, jag har testat det så många gånger förr. Nu känner jag mig tillräckligt trygg att våga testa det andra alternativet. Med det inte sagt att jag vet att det kommer fungera, det vet man aldrig. Det kanske blir pannkaka av alltihop, men det spelar ingen roll. För ingen mår bättre av att oroa sig för framtiden. Vi kan bara fatta beslut utifrån det vi vet och det vi känner i magen, just nu. Jag har lärt mig att följa min magkänsla och skapat mig tryggheten att våga göra det, fullt ut.
Awereness is basic. För om vi inte vet vart vi är, hur ska vi då veta vart vi ska? Eller hur vi ska komma dit vi vill? Awareness, medvetenhet, är att veta vart jag är, i hela mig själv och i förhållande till min omvärld. Det är basic. Det borde vara basic. Att inte vara medveten om sig själv är som att titta på en väldigt lågupplöst, pixlig film; man undrar vad fasen det är man ser och vad man ska med det till. Får vi det lite mer högupplöst så börjar vi ana konturer, vi börjar se våra gränser och framför allt: vi börjar ana våra möjligheter.