“Det är inge roligt och göra det man inte kan”

Ett citat av mig själv från när jag var liten och skulle lära mig cykla. Alla andra kunde cykla, så då kändes det bara dumt att vara den som inte kunde. Så jag sprang istället (man undrar ju på vilket sätt jag resonerade att det skulle vara lättare än att bara lära sig cykla…).

Vad jag förstått efter lite träning och youtubegluttande på Ido Portal så är tanken att vi ska lära oss flera nya rörelser varje dag. Främst för att det utvecklar våra hjärnor och nervsystem, ett plus i kanten är ju också att vi lär undvika överbelastningsskador. Varför är vi så rädda för att göra saker vi inte kan? Varför är vi så förblindade av tanken på perfektion? Alltså, tro inte att jag inte älskar att vara bra på något, det är riktigt gött! Att försöka utveckla något till perfektion är fantastiskt roligt ibland också. Men varför ser vi inte fascinationen i det nya mer? Varför får vi istället känslan av skam att vi inte kan.

Detta har jag funderat på när det gäller akademiska studier. Många av oss sitter på en föreläsning , läser en bok eller vad vi nu gör för att ta till oss kunskap, och har någon slags förutfattad mening om att vi från början ska förstå vad som sägs eller står i boken. Det är ju befängt. Snacka om stressande, vi tror att vi ska kunna någonting som vi studerar för att lära oss. Vi vill som hoppa över det där förvirrade mellanläget mellan att inte veta alls och förstå exakt, det blir frustration. Varför kan vi inte njuta av detta mellanläge? Det är ju då vi formas, det är ju där det coola händer. Det är i det där mellanläget vi är fria att associera fritt till vad sjutton som helst. Hitta på. När jag går in i gamla vanor reagerar jag på detta mellanläge genom att antingen stänga av; jag kan ju ändå inte. Eller så blir jag jättestressad, skriver 22 sidor av någonting som föreläsaren skrivit tio sidor om. Helt i onödan. Att slappna av i ett förvirrat mellanläge, att våga öppna hjärnan och släppa tankarna fria. Utan att värdera sig själv, hur mycket jag kom ihåg eller inte kom ihåg, om associationen jag gjorde var totalt felaktig eller bara konstig. Ett lärande utan att värdera vore fräckt.

Tanken att vi kan förstå något exakt är också befängd btw. Förr eller senare kastas vi ändå tillbaka till det där mellanläget, det är bara att gilla läget! Om än kanske vi kan nå en något mer avancerad nivå, en nivå av kvalificerade gissningar.

Så jag hoppas att jag har utvecklats något från tiden då jag inte tyckte det var roligt att göra något jag inte kan. Hur mycket jag än försöker, hänger det ständiga värderandet kvar. Men jag har ju ett tag på mig att träna. Å, härliga mellanläge.