Det är jag som varit blind

Har du någonsin drabbats av en insikt om något som du egentligen vetat under lång tid, men din hjärna gjort ett så bra jobb att kamouflera, att du inte vetat om det du egentligen vet? Plötsligt misslyckas hjärnan att skydda sig själv mot det där du egentligen inte vill veta, och insikten sköljer över dig som en havsvåg slår mot stranden.

Jag drabbades av detta för ett par veckor sedan. Det kan låta absurt och befängt, men insikten som drabbade mig var att min häst är blind.

Varför har jag inte velat erkänna detta? För att Jupiter är min älskade älskade häst sen jag var 8 år gammal. Det spelar egentligen ingen roll att han är blind, det är ju bara ett öga. Han bryr sig inte, han anpassar sig ju bara sådär som fantastiska hästar gör. Han har anpassat sig successivt under tidens och blindhetens gång.

Allt började en aprildag 2003. Jag var 13 år och skulle ta in min femåriga häst från hagen. Men han stod inte vid grinden; han skenade i panik med huvudet upp i vädret. När jag till slut lyckades få tag på honom, såg jag det. En pinne hade penetrerat hans vänstra öga. Den pinnen skulle inte sitta där, inte i min häst. Så jag tog tag i pinnen och drog den rakt ut, samtidigt som ögonglobens innanmäte forsade ut som ett litet vattenfall med den. Jag sulade iväg pinnen så hårt jag kunde.

Detta ledde till lång tid på Ultuna djursjukhus, med operation där de lyckades sy ihop hans hornhinna och därmed rädda ögat. Hans öga återhämtade sig så till den grad att han såg ljus, mörker och rörelse. Under årens lopp har hans öga varit ett konstverk i förändring, pupillen är tudelad med ett blått skimmer, cystor har vuxit för att till slut implodera.

Hans nedsatta syn har inte hindrat oss från att vinna KM i hoppning och dressyr, träna fälttävlan eller köra vagn och släpa däck. Men tyvärr har hans nedsatta syn gjort att han lätt fått in smuts i ögat, rispa på hornhinnan har jag nog behandlat mer än både en och två gånger. Jag tror att det är det som tillslut har gjort att hans syn har försvunnit helt.

Tillbaka till insikten. Jag insåg plötsligt varför Juppe inte gillat arbete vid hand lika mycket som ridning. Varför han tyckt att jag varit i vägen för honom på marken. Varför han inte har haft samma framåtbjudning som i ridningen. Det är ju jag som har varit blind.

Med denna nyvunna insikt gick jag en dag med Juppe till ridbanan, i kapson och ledtygel. Jag hade hela tiden med mig att han inte ser på sitt vänstra öga. Detta ändrade hela vår kommunikation. Tänk hur oförstående jag varit. Det kändes som en bomb som utlöstes i bröstet på mig. Men då visade Juppe mig något. Han fick energi, han bjöd framåt. Vi lekte med skolorna i skritt och trav, i båda varv. Så utan att tänka mig för frågade jag om galopp vid hand. Javisst, sa Juppe. Jag var i upplösningstillstånd, fast av glädje och förvåning. Vi skulle väl aldrig galoppera vid hand, Juppe behövde ju massor av utrymme för att galoppera, dessutom är ju galoppen vår sämsta gångart. Ett under hade skett! Vi kunde till och med ta några språng i vänster varv med mig på insidan där han inte såg mig. Så länge jag hela tiden visade honom vart jag var och var noga med att vara tydlig med vad jag gjorde, med röst och beröring.

För någon vecka sedan testade vi igen. Juppe visste direkt, vi hade förbättrat oss och finslipat vår kommunikation med 100 % sedan sist. Jag var så glad att jag log så att ansiktet knappt räckte till.

Sedan dess har Juppe fått komma ut på bete och jag har suttit i pluggbubbla. Idag fick jag äntligen tid att ta upp honom till stallet för att pyssla och mysa. Hade tänkt att han skulle ut till betet igen efteråt, men det hade inte Juppe tänkt. Vi skulle upp till ridbanan. Eftersom vi inte hade någon utrustning så blev det som det blev. Vi testade idag galopp vid hand för tredje gången i våra liv, som pricken över i utan varken kapson, ledtygel eller pekspö. Bara Juppe och jag. Första försöket i höger varv:

Så här såg andra försöket för dagen ut i vänster varv. Han visar så tydligt när han inte uppfattar mig tillräckligt bra, vänder in huvudet för att se mig med höger öga när han blir osäker. Men sedan vågar han. Det här gör att jag får rysningar ut i fingertopparna, älskade älskade häst!

Det finns så mycket som vi inte vågar se. Men om vi vågar ta steget att titta efter, öppnar hästarna en värld som inte går att beskriva med ord. Tack snälla snälla Jupiter och förlåt mig för att jag varit så blind. Förlåt mig för det jag fortfarande inte ser och tack för att du hjälper mig att visa vägen! Jag älskar dig!