En speciell dag
Idag hade jag för första gången en kund som vill ha hjälp att hitta rörelser som är bra och givande för specifikt henne som ryttare. Inte till ryttare rent generellt, utan med hänsyn till just hennes sätt att rida, hennes häst, hennes personlighet, motivation, möjligheter och begränsningar, fysiskt som mentalt. Äntligen får jag göra det intressanta att ta det jag kan om undersökning, rörelse, kroppen, biomekanik, motorisk inlärning osv osv till världen av en annan ryttare än mig själv! Jag kunde säga: se på din egen kropp som du ser på hästens. Lek med din balans, smidighet och styrka, precis som du låter hästen leka. Det handlar inte om att bli supersmidig eller superstark. Det handlar om att hitta muskler och kroppsdelar. Känna vart de är i relation till sig själv och i rummet. För då kommer resten per automatik. Att blanda sin syn på människan med sin syn på hästen är så extremt givande, åt båda håll. Det får en att se både människan och hästen i nya perspektiv.
Precis som att ha en ridlektion blir det extra intressant för att jag inte bara behöver ta personens personlighet, motivation, möjligheter och begränsningar i beaktande, jag måste också ha i huvudet hur hon rider, vad hon vill få ut av det, hur hennes häst är, hur hästar rör sig och vad vi behöver kunna göra för att följa och påverka dem när vi sitter på deras ryggar. Jag måste anpassa det vi gör utefter hennes person, hennes mål, hennes häst. Vad behöver just den här personen för att utveckla sin ridning? Samtidigt, vi behöver må bra i oss själva för att också rida bra. En blandning mellan generellt och specifikt. Att ändå lyckas hitta motivationen och förståelsen i det generella, det stora hela.
Nästa kund var lilla E och shettisen Laddok. E ska lära sig om hästar, att leda, följa och rida. Laddok ska lära sig bli ridhäst. De lär sig tillsammans! På tal om att ta många saker i beaktande; hur mycket kan en sjuåring ta in? Vad är hennes motivation, vad behöver hon träna mer på och vilka egenskaper måste jag akta mig för att inte förstöra? Hur ser jag till att Laddok får den utbildningen som behövs för att bli en glad och trygg ridhäst? Hur kan jag få E och Laddok att hjälpa varandra på bästa sätt? Gör jag det tillräckligt lekfullt för dem båda? Både människa och djur kan lätt tappa naturliga, funktionella rörelsemönster om man fifflar för mycket. De var så fantastiskt duktiga, halterna de gör tillsammans är helt magiska. Där är de redan värsta dressyrekipaget, snyggare halter får man helt enkelt leta efter!
Sista kunden var en massagekund med en specifik skuldersmärta. Än en gång fick jag gå närmare tillbaka till fysioterpikunskaperna och utmana min känsla för strukturer hos mina fingrar. Fundera över anatomi, fysiologi, funktion och aktivitet. Hur är bästa sättet att lösa problematiken? Både rent massagemässigt (hur mycket, vilken teknik, hur länge, vilka punkter etc), men också än en gång, vad behöver personen göra själv, vad är målet, finns motivationen och vart finns den i så fall? Vilka rörelser kan vara bra?
Jag ser så väldigt mycket fram emot att kunna hjälpa fler människor, ryttare eller ej, (och hästar). Att få utveckla min kunskap, undersökning, förståelse, pedagogik, mitt detektivarbete och kanske nya koncept!? En enda stor jättesallad av rörelse, massage, hästar, ridning, som leder till nya upplevelser, sätter ljus på möjligheter, ökad kroppsmedvetenhet, självkänsla, självkännedom, utveckling och uppskattning.
Allt hänger ihop, alla är vi lika och olika. Ett extra tack till er mina kunder idag, tre väldigt olika personer, åldrar, intressen, motivationer. Tack för att ni tror på mig och er själva, det berikar mig något otroligt!
PS. Red ut på Juppe idag. Tänk vad lite fokus på dressyren kan ge, efter bara nåt träningspass på noggrann gas- och bromsträning så har vi fått en helt annan ridbarhet. Nästan så jag skäms lite för att det är så stor skillnad. Han valde att bära sig på ett annat sätt idag i skogen, vilket för mig är det bästa kvittot jag kan få. När han själv väljer att bära sig som en starkare ridhäst utan att jag ber om det, det betyder att han kommer träna av sig själv när han går ute med sin flock 24 h/dygn, att han gillar att röra sig i den hållning som jag föreslagit och att det inte finns alltför stora fysiska eller mentala hinder för honom att ändra sitt rörelsemönster till en hållning som gör att han kommer klara av att bära mig i många fler år framöver och dessutom möjliggöra att vi kommer kunna göra ännu mer coola krumelutter tillsammans. Så fräckt. (Snart är det tillräckligt varmt och ljust att jag kommer kunna börja filma mig och hästarna också tänker jag, det ska bli kul att kunna visa vad jag menar! :D) DS.