Galopp, hopp och kärlek!

Nu när våren typ är i antågande (va fan april, sluta snöa!) och jag fick en stund över, kunde action-kameran äntligen börja användas! Juppe och jag tog några skutt tidigt på morgonen, andra hopptillfället sedan i höstas. Juppe älskar att hoppa, planen är väl att under sommaren träna upp hoppningsmusklerna lite mer så vi kanske kan komma upp på lite höjder och “hoppa ordentligt”, så där som Juppe vill ha det.

I filmklippet ser man först ett väldigt dåligt hoppsprång, vi är alldeles för långt ifrån vilket gör att vi tar hindret “på fart”, hoppkurvan är inte som den borde och landningen blir därför därefter… Det intressanta är dock vad som händer efteråt. Nu ser man inte jättebra de första galoppsprången efter hindret, men man hör om man höjer volymen lite grann, vad som händer med hans galopp (nu inser jag att alla inte vet hur dålig galopp vi har haft. För att ge lite perspektiv så att alla förstår vad jag menar: den har varit omöjlig och katastrofal under många år, utan ett uns av tvekan vår sämsta gångart). Vi lyckas trots ett katastrofalt språng, landa i balans. Det är det som är grejen, hela grejen faktiskt. För mig som inte kommer tävla, hoppa på tid, massor av enorma hinder efter varandra, så är det perfekta språnget inte lika intressant. Det intressanta är hur vi klarar av balansen och krafterna, oavsett hur språnget blir. Jag vill att vi ska kunna hoppa av alldeles för nära, för långt bort, hoppa flackt, hoppa brant, och kunna göra allt detta med bibehållen balans.

Det är där vi utmanar oss och leker. Det är där vi tränar våra kroppar att klara av olika belastningar och rörelser, i samspel och i balans med varandra. Den där utmaningen som triggar mig och gör mig hänförd.

För mig handlar det inte om att göra allt perfekt, varken övningar med häst eller utan häst. Det handlar om att kunna känna vad jag gör, kontrollerat och i balans. Då blir det ointressant om knät går över foten eller inte 😉

Efter språnget utmanar vi oss igen, med att galoppera i så små cirklar att vi precis tappar balans och därmed rytm och takt (av någon anledning har vi tappat galoppiruetterna, vår dagsform klarade inte mindre volter än som på filmen, så där som livet är!). Vi utsätter oss för en större centrifugalkraft vilket ger en större utmaning för vår balans; nervsystem och strukturer. För att vi ska klara av de tilltagande krafterna måste Juppe hålla ihop sig och minska sina ledvinklar som ett dragspel, vi måste också bli kvickare. När vi kommer ur de små volterna känns livet plötsligt lättare, därmed får vi också en bättre galopp (och jag sitter mest och försöker vara den mest följsamma och stabila ryggsäcken i världen).

På Juppe, barbacka i solsken, bättre kan det knappast bli <3