Jupiter, kungen
Det finns en grej jag och Juppe inte gör. Han ska aldrig behöva åka transport igen. Annars gör vi liksom lite vad som helst. Vi har vuxit upp tillsammans och blir vuxna tillsammans. I början var han yngre än jag, sen var vi jämngamla ett tag, sen blev han äldre än jag. Men nu har jag känslan av att vi är vuxna tillsammans (barnsliga vuxna haha, men ändå). Vi har gått ifrån att uppfostra varandra till att umgås som respektfulla, barnsliga vuxna. Han tar ansvar för sig, jag tar ansvar för mig och vi tar ansvar för oss.
Vi tränar inte så ofta nu för tiden, då jag har så mycket för mig som studier och så. Men kanske tre gånger i veckan i alla fall. Då kan det hända att jag hämtar honom direkt från hans hem, hoppar upp och rider iväg ut i skogen. Antingen tar vi en skrittur och njuter av naturen runt oss, eller så springer vi så fort så ögonen rinner. Hoppar upp för berghällar, snackar med älgar. What ever. 
Det händer också att vi tar oss upp på ridbanan. En slags fri dressyr. Vi köttar faktiskt om jag ska vara ärlig. Vi pillar inte med saker, vi låter fantasin och känslan flöda. Men samtidigt kan vi båda vara ganska tekniska, hur funkar det om jag sitter så här, går så här? Och Juppe testar på sitt sätt, är det bättre flyt om jag sätter det där bakbenet lite mindre åt sidan? Kolla, jag kan rotera fram den här sidan av bäckenet också! Kom igen, vi gör en galoppiruett! I sådana situationer gäller det för mig att inte vara för fast i min tanke, att hänga på och framför allt heja på! Vi turas om att komma med nya idéer och förslag. Det har krävt enormt mycket tankeutveckling från min sida. Att inte fastna i min egen tankegång, att våga låta honom visa och inte avbryta. Avbryta för att visa MITT sätt. Det är lätt att bli egocentrisk och vilja kontrollera. Men, that’s not where the magic happens! Intressant bieffekt är att han hjälper mig att träna på att bryta tankemönster. Även i den vardag när jag inte är med honom. Jag har blivit bättre på att lämna destruktiva tankevurpor, ni vet såna där som går på repeat och som nästan är svåra att veta om att man ens har, man känner sig bara lätt hopplös och deppig. Dem.
Då jag gillar generalisering i inlärningssammanhang så kan jag inte låta bli att lägga märke till att min utmaning jag gett mig själv att pressa mig utanför komfortzonen och lära mig massor av nya rörelser och sätta mig själv i en ny miljö, har utvecklat min ridning förvånansvärt mycket. Jag känner min kropp och vad kroppsdelarna gör på ett annat sätt. Att öka kroppsmedvetenheten på ett sätt, ökar den även på ett annat sätt! Det känns som att mitt nervsystem har anpassat sig lite mer till att lära sig. Att lära sig att lära, en mycket viktig egenskap som borde få större utrymme än den får! Jag fokuserar inte längre på vilka rörelsemönster jag är fast vid och vill bryta. Jag fokuserar på att lära mig nya rörelsemönster, att känna vad som händer och inte bara hänga med. Så självklart egentligen att det hjälper att tänka produktivt. Varför har jag inte kommit på det förut… haha! Men i alla fall, med Juppe har det gjort mig bättre på att låta våra nervsystem kopplas ihop. Som i Avatar ni vet. Det är dock låååång bit kvar innan jag är bra på det. Har varit fast i mina gamla rörelsemönster så länge och dessutom känt mig lite dålig till mods när jag ska lära mig någon ny rörelse. En fantastisk känsla att vara igång och se de stora framsteg det har fört med sig so far!
En favoritsysselsättning vi har är att hoppa hinder. Då vi inte tillbringar så mycket tid ihop längre som vi brukade så blir hoppningen därefter. Jag använder ju ingen sadel eller pad eller så (inget bett heller, men det är inte särskilt relevant). För några år sedan tänkte jag att vi skulle träna på att hoppa så högt som möjligt, i balans. Då kom vi till typ 70 cm. Men det var ju några år sedan. Nu ställer jag mest fram sockerbitarna för att jag är lat, så hindret kommer aldrig över 55 cm. Det klarar vi galant, hur illa vi än kommer an på hindret. (En värdefull kommentar kan ju vara att Juppe kastar av mig om jag inte sköter mig. Så hoppar vi och jag hamnar i obalans som gör att jag gör något dumt, typ drar i huvudet på honom eller så, då åker jag av. Duktig häst).
En annan favoritsyssla Juppe gillar är att köra. Alltså vagn, bildäck, stockar, vad som. Men det gör vi inte längre (impad över mig själv att jag körde in honom ändå för över tio år sedan säkert, med bra hjälp så klart!). Anledningen till att det inte blir av är för att jag inte har för vana att göra det helt enkelt. Plus att det är skönt att vara en extra person. Plus att jag inte gillar att tömköra. Alls. Det är liksom ett mellansteg som är rätt bra att behärska innan man börjar hänga på grejer. Jag vet inte vad det är, men tömmar genom ringar är inte min grej. Jag tror Juppe skulle älska att köra lite igen. Men man kan inte få allt här i livet!
Jag är sällan på marken när vi leker, Juppe och jag. Det finns någon slags föreställning hos mig att det är för att han inte tycker det är kul. Men något säger mig att det är jag som blockerar honom. Jag är klumpig helt enkelt, blockerar energi istället för att släppa fram den. Att gå i “ground work-position” (baklänges framför) är det värsta. Därför jag nästan alltid sitter på hans rygg. Då är jag inte i vägen lika mycket. Men så en dag för ett par veckor sedan så var Juppe så jäkla blöt och skitig att inte ens jag ville hoppa upp och sätta mig. Så vi gick till ridbanan. Plötsligt var motivationen på topp, utan utrustning så slutade det med samlad galopp på världens minsta lilla volt runt mig. I början tog han massor av initiativ, han hade tränat på den där jobbiga högerslutan och vänsteröppnan. Så han skulle fan visa det också. Så det var det vi gjorde haha! Men så frågade jag om galopp. Han skulle tänka på saken. Vi bytte varv. Då kom den. Tack. Jag vet inte vad det är, kanske är det min utvecklade kroppsmedvetenhet, kanske är det mitt ändrade sätt att tänka, kanske kände han för det just den dagen. Säkert lite av allt. När jag säger att jag frågade om galopp så var det det jag gjorde, bokstavligen talat. “Ska vi prova galopp?”. Sen började jag skratta när jag såg att han ändrade energin, funderade. När vi bytte varv så gjorde han ansatsen, jag sa bara skrattandes “ja, varsågod!”. Så galopperade vi. Eller a, han gjorde. Jag skrattade av glädje och var helt fantastiskt imponerad!
Om jag kunde klona mig och ha hur mycket tid som helst att bara lägga på Juppe så skulle jag tillverka en Working Equitation-bana som vi kunde leka med. Och så skulle vi rida jättemånga långritter, gärna med sällskap av hans hästkompisar och deras människor. Vi skulle såklart hoppa mer. Och träna på fräcka grejer som typ piaff och galoppombyten. Nu kan jag inte klona mig själv, så därför försöker jag göra de här grejerna i miniformat när vi väl leker. Lyckas ganska bra i alla fall.
Det finns så mycket att berätta om den här hästen. Han föddes när jag var åtta år. Vi har utvecklats tillsammans sen dess. Jag vågar säga att det inte finns någon, människa, häst eller annan varelse, som lärt mig så mycket om livet och att finnas som Jupiter. Han har deppat ihop, jag har gråtit, han har slagits, jag har slagits. Jag har gett upp. Han har tröstat, jag har vårdat, vi har bråkat. Känt hopplöshet så många gånger. Han har räddat livet på mig. Vi har varit rädda. Men framför allt har vi vågat. Varit modiga. Han lär mig så många saker, stora som små. Han är en subtil individ med en tydlighet som stål.