Joy of movement

Hur mycket erfarenhet har vi av rörelse som ryttare? Känner vi rörelseglädje, hos oss själva och hos hästen?

Vi sätter ord på saker som ska vara på ett visst sätt, använder begrepp som beskriver något som är ‘korrekt’, vi diskuterar vad som är ‘inkorrekt’. Vad händer med diskursen när vi saknar egen rörelseerfarenhet? Vi ska lyssna till forskning och mästare, lära av deras erfarenheter, att uppfinna hjulet på nytt är inte det jag vill förmedla. Men basal rörelseerfarenhet öppnar så många dörrar för utökad och fördjupad förståelse. Konkretisering. Det fina med erfarenheter är att de inte behöver vara korrekta eller inkorrekta, de är lika värdefulla oavsett! Vi måste bara ha mod och nyfikenhet nog att skaffa oss dem. Den tydligaste trenden jag uppmärksammat när jag undervisar rörelse för ryttare är hur lite erfarenhet som krävs för att ryttare ska få upp ögonen för sin enorma potential. Hur begränsningar kan sprängas på bara en timme. Hur dörrar öppnas och nyfikenhet väller in. Ur detta växer sen tankar och idéer till diskursen; jaha, min sits kanske har den här inverkan. Eller jaha, min häst kan uppfatta den situationen si eller så. Eller jaha, det är så en böjning av hästen fungerar. Eller jaha, min bröstrygg kan göra det här, och titta min häst faller inte ut längre! För alla de här smartheterna krävs inte att börja med att klargöra vad som är korrekt eller inkorrekt. För erfarenhet är korrekthet ointressant. Jag har inte haft någon deltagare på ett rörelsepass för ryttare som känt sig mer begränsad efter att ha fått rörelseerfarenhet, än vad de gjorde före passet. Alltid utan tvekan tvärt om. Vi upptäcker möjligheter till rörelse, till mentala utmaningar, till ökad självkänsla, nyfikenhet och experimentlusta. Alla säger: å nu vill jag träffa min häst, tänk att umgås/rida med den här erfarenheten och känslan i kroppen!

Korrekthet. Jag tänker att allt i världen är motsägelsefullt. Brukar skämta med att säga att om någon säger att det är på ett visst sätt och att motsatsen inte existerar, så vet jag att det är bullshit. Att tänka så i samvaron med hästar är oerhört befriande för tanken. För om inget är mer korrekt än det andra, så blir allt okej. Så är min häst alltid bra nog, så är jag alltid bra nog. Det ger mig också en oändlig tillgänglighet till att skaffa mig nya erfarenheter. Om jag en dag tränar med min häst med väldigt hög energi och intensitet, så är det minst lika korrekt att nästa dag sitta still med min häst och bara vara. Om vi testar att föra bogen in kan jag också testa att föra den ut. Allt är ändå rörelsegåtor, movement puzzles, där vi kan lita på att vi automatiskt försöker hitta vår balans och sätt att vara energisnåla. Lita på din egen och hästens självbevarelsedrift. Det vi vet håller oss och våra hästar friska är variabilitet och att skaffa bred och djup rörelseerfarenhet. Det finns ingen korrekthet i världen som slår erfarenhet!

Idéen om korrekthet kan göda rädslan, rädslan att göra fel. Rädslan begränsar oss, dödar vår nyfikenhet och förhindrar oss att skaffa oss erfarenhet. Gör att vi slutar leka. Att leka och vara nyfiken vet vi är det som utbildar oss genom livet. Titta på barn av alla arter! Vad vi gör med våra hästar är inte i närheten så viktigt som hur vi gör det. Hur vi ser på våra hästar, hur vi ser på oss själva, vad vi anser vara bra nog osv. Var inte rädd för att det du gör är korrekt eller inte, se till att göra det med nyfikenhet och öppenhet, så kommer möjligheter att öppna sig för er varje dag!

Men å andra sidan… Efter mycket erfarenhet kan vi börja lära oss vad som är mer eller mindre gynnsamt. Vi kan börja argumentera för vad som nog är mer korrekt ändå 🙂 Och det är inget fel med det, så länge vi kan behålla vår nyfikenhet och därmed vår rörelseglädje. För om vi inte tycker det vi gör känns meningsfullt och saknar glädje, så är det mer skadligt, oavsett hur korrekt det anses vara.

I skrivande stund sitter jag och tittar på hästarna i hagen. Min häst Jupiter leker med en av de nya hästarna, som också är en häst jag har äran att träna just nu. Jag inser att Jupiter tränar den hästen hundra gånger bättre än vad jag gör. De använder inga begrepp, vet inte vad korrekt är. De leker; utmanar varandras rörlighet och balans i ren rörelseglädje. Båda känner sig trygga i situationen. Vilken inspiration!

Mellan den 5-8 juli var jag hos Monika Sanders utanför Varberg för att undervisa under sommar-retreatet Joy of Movement. Vi levde utan telefoner och internet tillsammans med hästarna. Vi mediterade under Monikas guidning varje dag, jag höll rörelsepass varje dag och vi hade ridlektioner varje dag. Att få leka och bara vara tillsammans på det sättet var en fantastisk upplevelse. En upplevelse jag bär med mig och inspireras av varje dag.

Post-examen, vad gör jag egentligen?

Den 1 juni tog jag examen i fysioterapi! Nu väntar jag bara på att kunna få mitt examensbevis för att sedan kunna ansöka om legitimation, sen kan jag kalla mig fysioterapeut. Äntligen är jag klar!

Jag har försökt att vara ledig sen examen. Det har gått ganska bra ändå. Nu försöker jag strukturera upp vardagen mer, har lite lektioner och massager i veckan och så har jag ju min efterlängtade workshop: rörelse för ryttare på söndag! Annars fyller jag dagarna väldigt snabbt ändå.

Det känns som att jag är under någon slags stress-detox, vilket är helt med meningen. Jag pendlar mellan ett totalt avslaget nervsystem där jag känner mig som en däckad geléboll, till att jag plötsligt är supertriggad av minsta lilla stressfaktor och nervsystemet går helt crazy bananaz. Jag läser på och testar övningar för autonoma nervsystemet varje dag, det är ju ett av mina specialintressen. För jag tänker att det kan ju inte vara så att man ska behöva bli sjuk av stress. Vi lever i en tid där saker går snabbt och där målet är att vara normal eller för den delen jäkligt speciell. Jag tror mig börja närma mig att upptäcka hur jag kan öka mitt nervsystems kapacitet och ha någon slags vettig (funktionell) aktiveringsreglering. Som många vet fick jag diagnosen utmattningssyndrom när jag var 17 år gammal. Tror själv att det hänger ihop med att jag var nära att dö på grund av brusten blindtarm när jag var 15 år. Sådana trauman kan hända alla och alla är med om stressorer mer eller mindre. Men hur hanterar vi dem? Det är inte vettigt att vi ska gå runt och vara sjuka, att vi måste stå ut med våra dysreglerade nervsystem som inte hittat någon annan väg än att vara kvar i survival mode/förberedelse-för-att-dö-mode (”avstängd”). DET ÄR INTE VETTIGT.  Samtidigt är det också superspännande att hitta nycklar till hur jag kan optimera nervsystemet, för tänk vilken utvecklingskapacitet som finns där inne!

Jag läser samtidigt en annan kurs som syftar till att överföra det vi vet om motivation och rörelse till träning av hästar. Kursen startade tidigt i våras så jag har låtit kursinnehållet marineras i bakhuvudet eftersom jag inte haft så mycket resurser till att gå in helhjärtat tankemässigt och i praktiken med hästarna. Det ser jag inte alls som något negativt, snarare tvärt om. Det finns tid. Och mina hästar är bra precis som de är, precis som jag. Risken för förhastade beslut minimeras ju också. Den kursen är guld eftersom jag får repetera mycket av det jag lärt mig under fysioterapeututbildningen, men i en annan kontext och modifierat till hur vi kan använda kunskapen som finns till träningen med hästarna. Att se sin kunskap från olika perspektiv är för mig alltid ett sätt att fördjupa och bredda. Just nu är jag i den delen av processen där jag ska börja sätta saker i praktiken och fundera på vad som passar just mig och den specifika hästen bäst. Det är svårt och fantastiskt roligt att ha en sådan plattform som ger struktur till att kunna ifrågasätta och uppskatta det jag gör och har gjort med hästarna sedan innan.

Sen blandar jag ju in det här med nervsystemsreglering in i hur jag tänker kring träning och umgänge med hästar. Att läsa dessa kurser samtidigt kan jag verkligen rekommendera alla hästmänniskor, om man har lust att djuploda och ha det lite jobbigt ett tag vill säga 😉 Det är oerhört spännande! Det är otroligt utmanande, både intellektuellt och emotionellt. Att undersöka sig själv med lupp är jobbigt nog, att dessutom undersöka sina hästar (nästan) lika noga och kanske framför allt undersöka sig själv i förhållande till hästarna; där har vi nåt att bita i!

Min Movement practice har fått stå åt sidan pga sjukdom, generell överbelastning och benbeklädda höftleder som skriker AJ. Jag håller nu långsamt på att jobba mig tillbaka. Bara att jag kan börja umgås mer med hästarna ger mig otroligt mycket, men jag har inte lyckats ta mig till Movementklass än. Jag måste ha kapacitet till det. Min motoriska färdighet har ju under livet varit väldigt låg, jag får kämpa hårt med den, min självbild och att helt enkelt möta utmaningar där jag känner mig sämst (solklart att man blev fysio och refererar till sin ”movement practice”, eller hur?! Haha!). Men jag längtar efter att vara med på klass igen, den där känslan av att byta rädsla till nyfikenhet. Att utmanas tillsammans med andra.

Här blandas det också hej vilt. Är det bara jag som ser hur allt hänger ihop, helt solklart? Reglering av nervsystem, hästar, motivation och rörelse. Med en fysioterapeututbildning i botten. Det leder in mig på jobbet som finns där kontinuerligt; att utveckla mitt företag. Nu har jag kommit över den där ”lilla knölen” att bli fysioterapeut, nu ska jag fortsätta därifrån. Hur spännande är inte det! Vilka är mina kunder? Vad kan jag hjälpa till med? (Om du läser det här och kan komma på lite svar på de frågorna, går det alldeles utmärkt att kommentera. Eller skicka mejl: serena_jongren@hotmail.com. Vad som. Jag har ju mina tankar och idéer, men all input är bra input och alla perspektiv är värdefulla. Snälla hjälp ❤ )

Läxan just nu: allt tar tid, och det är så. Punkt.

 

Rörelse – för människor och hästar – tillsammans ❤ 

Foto Sanna Lindegren
img_1183-e1528636700403.jpg
Foto Sanna Lindegren
Foto Sanna Lindegren
Foto Sanna Lindegren
Foto Sanna Lindegren
Foto Eleonora Jöngren

Den orimliga förväntan på ryttare

Jag tror inte jag är ensam om att ha känt så här i hela mitt liv. Otillräckligheten, hur svårt kan det vara?!

När vi rider för instruktör förväntas vi kunna följa instruktioner som ”tilta ditt bäcken lite mer bakåt” och ”dra bak din vänstra axel” eller ”följ med hästens rörelse framåt och bakåt också!” eller ” ta fram din högra höft”. Det här är helt orimliga instruktioner. Testa själv, hur många tror du kan följa dessa instruktioner samtidigt som de står på ett platt golv, utan distraktioner och utan att något rör sig under dem? Om du aldrig gjort det kommer det vara svårt! Vi är inte beredda på alla de kedjereaktioner som sker, som är olika person till person beroende på just den personens anatomi och invanda rörelsemönster. Ofta är de motoriska nervbanorna till vårt centrum; bäcken och ryggrad, lika svårorienterade som snåriga stigar i en regnskog. Och vi förväntar oss kunna göra det här sittande till häst, en organism som är i rörelse med just sitt individuella rörelsemönster med ett sensorimotoriskt nervsystem som är långt mer effektivt än vårt eget, som har en reaktionsförmåga utanför vårt förstånd och med egna tankar och känslor. Vad är det för sjuka förväntningar vi ställer på oss själva?! Jag gissar att jag inte är den enda som känt att jag inte är tillräckligt duktig för att rida, att jag kommer ”förstöra” hästen jag sitter på.

Vi ryttare är nästan besatta av att prata om rakriktning och liksidighet. Det vet ju alla hur viktigt det är för att hästen ska kunna bära sig själv och oss på ett hälsosamt och harmoniskt sätt. Flera av oss har också insett att vi som ryttare påverkar hästens liksidighet och att det vore en bra idé om även vi ryttare var liksidiga. Men hur kan vi prata om detta när vi inte ens kan känna var vi själva befinner oss, när vi aldrig övar upp vår egen proprioception? För att veta hur vi ska komma dit vi vill, måste vi först veta vart vi befinner oss. Kroppsmedvetenhet kan vi öva upp på många olika sätt. Ett utomordentligt sätt är genom rörelse, att undersöka vår rörelseförmåga i oss själva och med hjälp av andra, känna våra avgränsningar. Möjligheterna är oändliga.

Denna princip gäller även för hästarna. Vad händer om vi börjar fundera på hur vi kan ge förutsättningar för hästen att förbättra sin egen proprioception istället för att enträget försöka motverka hästens snedhet? Jag tror möjligheterna är oändliga! Men ämnet kräver ett helt eget inlägg 🙂

Jag är alltid för att utmana i komplexitet. Det är en del av tjusningen att sitta till häst, den oändliga komplexiteten. Men vi kanske någon gång kan göra det lite enklare för oss, för att ge oss en chans att ens förstå vilka frågor vi ska ställa överhuvudtaget. Vi vill så gärna hoppa till slutresultat, men glömmer att det viktigaste alltid är att fundera på vilka frågor som behöver ställas. Det är där utveckling sker.

Som instruktör möter jag ständigt ryttare som är osäkra på sin egen förmåga, som inte vet vilka frågor de vill ställa, som känner sig oerhört otillräckliga för sin häst. Det här ett enormt utbrett problem! Många problem vi upplever att vi har kan lösas om vi give ourselves some slack. Slutprodukten vi vill nå ska vara en nudge, inte ett monster som äter upp oss inifrån. Vi har så otroligt mycket kapacitet inom oss, vi kan börja upptäcka den genom att först ta reda på vart vi är. Och låta frågorna komma till oss under processens gång. Det kommer. Le och se din häst för hur fantastisk den är, le och se dig själv för hur fantastisk du är!

Jag skulle säga att jag är en tänkare. Jag älskar att formulera mig i ord. Men har själv saknat konkreta, praktiska utvecklingsvägar. Det är det jag försöker skapa, för mig själv och för andra ryttare. Rörelsepass för ryttare är mer än bara träning, mer än undersökning av kroppen, mer än diskussion om ridning och hästar, mer än biomekanik. Mer än allt det där. För mig är det ett sätt att hitta tilltro till min förmåga, hitta en plattform där jag med självförtroende kan bygga upp min egen kapacitet. En plats där jag kan vara tillräcklig och lära mig att mina hästar tycker att jag är tillräcklig. En plattform som hjälper mig att ställa frågor. En plats där jag kan utvecklas, där slutprodukten blir just en nudge, där processen står i centrum. Där glädjen får plats, där jag kan stanna upp i min utveckling och njuta av utsikten ibland. En plats att inspireras av rörelse och av andra människor. Där jag får idéer för vad jag kan experimentera med med mina hästar. En plats att få nya perspektiv. En plats där destruktivitet inte får plats.

Vi är inte otillräckliga. Vi är bara dåliga på att ge oss själva möjlighet och förutsättningar att utvecklas. Njut av de stunder du är med din häst, det är det som är meningen ❤️

Awareness is basic

Jag ligger i feber, igen. Mitt i jobbet med C-uppsatsen som ska vara klar om några veckor. Nästa vecka ska jag på KUA, Klinisk Utbildningsavdelning, en ortopedisk avdelning på KI Huddinge som drivs av studenter; läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och fysioterapeuter. Jag hoppas verkligen att jag är frisk till dess, annars blir det tufft. Det verkar som att det team jag kommer ingå i består av tre läkarstudenter och så jag ensam som fysioterapeutstudent. Det kommer bli superspännande och intressant, inte för att jag vill jobba på en ortopedavdelning i framtiden, men att få testa att jobba med andra professioner, ta ansvar och lära.

Det värsta med feber tycker jag är att jag inte kan röra på mig. Det bästa är att jag lär mig – igen – att jag kan ta paus utan att allt faller isär. Självklart hade jag varit glad att vara utan det, men nu är det bara att acceptera. Min hjärna springer hela tiden iväg till tiden efter examen, efter 1 juni. Jag har länge funderat över hur jag ska göra, ett livsval nalkas vilket alltid är spännande och så fullt med möjligheter som det bara går. Det är ju som upplagt för att kunna göra medvetna val, på riktigt. Och jag har gjort ett val.

Jag kommer inte arbeta som renodlad fysioterapeut, men jag kommer använda min kompetens i högsta grad. Jag vill använda min kompetens i högsta grad, för den kompetens jag har är samlad med autentisk nyfikenhet, intresse, engagemang och medvetenhet. Den är samlad på ren magkänsla (en förmån med att ha varit sjuk av olika anledningar från 15 års ålder är att jag tidigt lärde mig att jag inte har råd att göra saker bara för att jag borde eller för att någon annan tycker att jag ska göra det, jag fick tidigt lära mig att lita på magkänslan, också för att överleva). 

Jag vill arbeta med Rörelse – för människor och hästar – tillsammans. Jag har mina 28 års erfarenhet av hästar och människor, jag har mina 15 års erfarenhet av att undervisa. Jag har min erfarenhet av hur ett dysreglerat nervsystem kan yttra sig, hur påfrestningar påverkar människor – och djur – på olika sätt och på olika plan. Jag har min kunskap om kognitionsvetenskap och inlärningsteori. Jag har erfarenheter av många discipliner inom hästvärlden, fördjupat mig i Akademisk Ridkonst som working student. Jag har erfarenhet av att umgåtts med många människor och hästar med olika personligheter och styrkor. Jag har fått enormt mycket kunskap inom anatomi, fysiologi, psykologi, biomekanik, sjukdomar, hälsa, praktiskt handlag, rörelselära, och inte minst om mig själv och hur jag hanterar tuffa situationer under fysioterapeututbildningen. Jag har kompetens från massageutbildningen i Svensk Klassisk massage och masserat mååånga sedan dess vilket utvecklat min, bokstavligen talat, fingertoppskänsla och förmåga att ”ta” olika människor. Jag har genom Movement fått träna på att möta utmaningar där jag känner mig SÄMST och RÄDD, men hittat hur jag kan vända dessa känslor till nyfikenhet och utmaningssuktande. Jag har fått känna på hur det är att lära känna sig själv genom rörelse och hur mycket mer än biomekanik (som så många talar om och som fått så stor plats i vetenskapen om rörelse och träning) som rörelse består av. Jag tänker inte gå in på alla aspekter inom rörelse, men som ni förstår så är det många. Om inte typ allt. Allt är i rörelse. Jag börjar få kompetens hur jag kan överföra all denna förvärvade kunskap om rörelse till umgänget med hästarna genom onlinekursen Project Proprius av Intrinzen. En kurs som kommer att utveckla hur jag umgås med hästar något enormt, men också fördjupa den kunskap jag redan har om människor.

Det står ännu en onlinekurs på tur, en kurs jag väntat länge på att den ska starta. En kurs om Nervsystemet, hur vi kan läka och optimera vårt nervsystem från trauma, alla sorters trauma. Denna kurs betyder mycket för mig personligen, men kommer också utöka min kompetens i mitt arbetsfält. Nervsystemet är modersystemet till alla våra system och består av vår hjärna och hela vår kropp.

Hur ska jag få ihop det här till en sammankopplad, konkret verklighet? Jag tror på kontinuerlig undervisning/upplevelse, för att få en plattform över tid att utvecklas genom. Att få en kort stund av inspiration och kunskap kan absolut vara positivt och vi behöver alltid tid att smälta nya upplevelser. Men det är viktigt att ha möjligheten att få komma tillbaka, prova igen, prova ur ett nytt perspektiv. Att arbeta med nervsystemet är ingen quick fix, det är en resa som pågår hela livet. Det är det här jag försöker komma åt med mina Rörelsepass för ryttare. Men för att hålla det på en icke-pressande nivå håller jag passen varannan söndag, egentligen för lång tid emellan för att få en riktig kontinuitet, men samtidigt tillräckligt lång för att människor ska känna sig inspirerade och inte pressade och stressade. Vi lever i en sjuk värld där det mesta vi gör verkar kännas som en stressfaktor. Att göra saker borde inte vara stress, det borde vara frihet. Det är det jag söker efter.

Svagheterna med dessa kontinuerliga Rörelsepass för ryttare är att de kräver att du bor någonstans i närheten av Åkersberga och har möjlighet att boka upp varannan söndag. Därför vill jag också ha dem i ett annat format, att en grupp hästmänniskor var som helst (i världen typ) ska kunna boka ett Rörelsepass för ryttare. Det bästa vore ju om det också skulle kunna utveckla sig till att vara på en kontinuerlig basis, för att få möjligheten att smälta, utveckla och se innehållet i flera olika perspektiv för att få en djupare förståelse.

En annan svaghet med Rörelsepass för ryttare är att kopplingen till hästarna måste pratas om på passen, istället för att upplevas praktiskt. Därför är min drömsituation att jag kan hålla kurs, som består av ett förmiddagspass med rörelse för alla deltagare och att det passet direkt följs upp av enskilda lektioner med häst. Då får vi alla perspektiv på en gång och alla deltagare får individanpassat för hur just deras rörelse hänger ihop med just sin egen häst. För mitt mål är fortfarande: Rörelse – för människor och hästar – tillsammans. För att uppnå alla mina drömkriterier skulle även dessa kurser hållas på kontinuerlig basis.

Men alla är inte redo för allt det här. Eller vet om att de ens har intresse för det. Eller tycker att det kostar för mycket, prioriterar mat till sig själv och hästen först. Det ska alla göra. Därför vill jag också, som jag ”alltid gjort” erbjuda enskilda lektioner till människor med sin häst. Ni vet sådär som en vanlig träning, 30 min eller 1 h. Helt ärligt så älskar jag dessa lektioner, de är mer än nog för mig. Jag kan skriva en hel uppsats om allt det fantastiska med att undervisa en människa med sin häst, men det får inte plats här. Men scrollar man igenom lite i mina gamla blogginlägg så hittar man en hel del om det.

Sedan hösten 2016 har jag erbjudit massage, vilket jag tror att jag kommer fortsätta göra. Massage är ett komplement, både för mig och för människor generellt. Det kan hjälpa till att öka medvetenheten om sin egen kropp och ge hjälp på traven för att själv lösa sina spänningar och problem. Men det är just det: ett komplement.

En del i varför jag känner mig så exalterad över framtiden är för att jag börjar känna mer och mer trygghet vilket gör att jag vågar ta hand om mig själv. Jag ska inte sticka under stol med att jag rent ekonomiskt har jag gjort ett katastrofalt val. Jag kommer vara ekonomiskt fattig vilket kommer betyda att jag kommer få pussla i min vardag. För jag kommer se till att jag går på Movementklasser varje dag och umgås med hästarna varje dag (förutom om jag är iväg och håller kurs då 😀 ). Men jag vet vad alternativet är, jag har testat det så många gånger förr. Nu känner jag mig tillräckligt trygg att våga testa det andra alternativet. Med det inte sagt att jag vet att det kommer fungera, det vet man aldrig. Det kanske blir pannkaka av alltihop, men det spelar ingen roll. För ingen mår bättre av att oroa sig för framtiden. Vi kan bara fatta beslut utifrån det vi vet och det vi känner i magen, just nu. Jag har lärt mig att följa min magkänsla och skapat mig tryggheten att våga göra det, fullt ut.

Awereness is basic. För om vi inte vet vart vi är, hur ska vi då veta vart vi ska? Eller hur vi ska komma dit vi vill? Awareness, medvetenhet, är att veta vart jag är, i hela mig själv och i förhållande till min omvärld. Det är basic. Det borde vara basic. Att inte vara medveten om sig själv är som att titta på en väldigt lågupplöst, pixlig film; man undrar vad fasen det är man ser och vad man ska med det till. Får vi det lite mer högupplöst så börjar vi ana konturer, vi börjar se våra gränser och framför allt: vi börjar ana våra möjligheter.

Creative Movement Tools del 2

Dag två, fortsättning på dag ett som du kan läsa om här.

Idag var som sagt fortsättning på igår. Vi använde vår redan förvärvade kunskap och färdigheter, la till nya sekvenser och integrerade. Vi går igenom en process som egentligen är kanske månader lång, på bara en helg. Men att först mötas av en isolerad rörelsesekvens som känns helt omöjlig att utföra, till att ett par timmar senare ha integrerat denna rörelsesekvens med flera andra och dessutom själv komponera ihop de olika delarna med flödande övergångar. We are all dancers. Att möta sina utmaningar, bli nyfiken på dem och GÖRA kan leda till fantastiska saker. Något jag lär mig om och om igen när jag går på Movementklasser och workshops, en läxa som tål att upprepas och appliceras på allt i livet!

The power of imagination. När vi fastnar i det tekniska och att känna inåt, använd fantasin och se dig själv göra rörelserna, eller lägg till ett fantasiföremål att röra dig runt.

Och igen, restriktioner ger oss frihet, ger oss kreativitet och upptäckt av för oss nya saker. Också en läxa att applicera på mycket i livet och som jag skrivit mycket om i tidigare inlägg.

Shai Faran är en otroligt pedagogisk lärare som får en att känna sig trygg och avslappnad, utan att tappa fokus och fortsätta göra sitt bästa. Hennes sätt att använda musiken var helt perfekt! Hon fick oss att utföra supersvåra rörelsesekvenser – integrerat och improviserat (med regler ofc 😉) samtidigt som musiken gjorde oss exalterade och studsande – varför sära på teknik och rörelseglädje?! Så bra och satan så svårt!

Nu är mitt nervsystem trött och samtidigt har det det liksom levlat upp, jag känner mer. Under två dagar har jag ökat min medvetenhet om min egen kapacitet enormt, det finns så mycket där inne – hos oss alla – som bara inte hittar någon bra väg ut. Movement är en plattform för det 👌🏻🐒

Creative Movement Tools dag 1

Kreativitet: nya perspektiv, ”a state of mind”, a way of living. Inte nödvändigtvis att skapa något nytt.

Shai Faran är i Stockholm för att leda workshop arrangerat av Movement Stockholm: Creative Movement Tools. Och jag är med, för jag kan ju inte hålla mig borta. Reflektioner från första dagen:

Upplev inte saker du ser, hör eller känner som något helt nytt. Det är bara en variation av något du redan kan, gjort eller upplevt. Att återvinna befintlig kunskap är ett ekonomiskt sätt att lära sig nya saker, och framför allt ett framgångsrikt sätt.

Det betyder inte att det ”nya” är fastspikat till din befintliga kunskap, den nya kunskapen blir också befintlig och kan utvecklas på sin egen väg.

När jag började plugga fysioterapi hittade jag som tur var relativt snabbt till den realisationen. Associera. Spelar ingen roll till vad, bara gör det. Det är det som tagit mig igenom utbildningen, trots mina inte så gynnsamma förutsättningar.

När vi ser något som något helt nytt kan vi bli låsta, antingen i förundran eller i total blockering; det där klarar jag aldrig. Ett exempel från idag: jag såg en rörelsesekvens jag aldrig gjort förut. Min hjärna reagerade med: det där kommer jag aldrig klara! (Japp, still does that…). Men snabbt bytte den, numera per automatik, till att leta efter det den känner igen. Rörelsesekvensen börjar sittande på knä. Check. Sen sätter hon fram en hand diagonalt framför sig. Har jag också gjort förut, check. Över med tyngden. Ta fram andra sidans arm och ben för att sen svinga dem bakåt igen och genom ett snabbt extensionmönster komma till huksittande. Got it, let’s do! Vänta en sekund, höftlederna. Try slow. Fasiken vad klumpig jag är, inget fjong. Men jävlar, jag gjorde just en rörelsesekvens jag aldrig gjort tidigare!! Efter det är det ju bara att sätta igång och jobba.

Under den här dagen har jag märkt något viktigt och underbart bra. Sedan tidigare workshops har jag blivit bättre på att ta in, att lära mig. Det är en stor anledning till varför jag håller på, jag vill bli bra på att lära mig. Inte specialiserad på nåt, generaliserad på mycket. Utvecklas. Nya kopplingar.

Hur kan det här överföras på hästarna då? Jag kan ju inte förklara för dem att de ska använda tidigare erfarenheter när de möts av något ”nytt”. Men jag tror inte det är något problem. Faktum är att hästar är mer utvecklade sensomotoriska varelser än vi är. De använder det de redan vet redan. Problemet är att vi inte gör det, vi tänker att nu ska vi lära hästen något ”nytt” och gör det onödigt komplicerat med onödiga glitch. Hästen kan redan allt. Vi måste bara använda kreativitet för att hitta de nya perspektiven på det hästen redan kan. Hästen har potential att göra allt en häst kan göra, det lär de sig på en dag vid födseln. Vi ska bara inte förstöra det genom learned non-use; sätta dem i miljöer där de inte får fortsätta använda sina förmågor. Hästar transporterar sig, har ett socialt samspel och manipulerar objekt utanför sig själva. Det går inte ens att förstå hur många olika sorters rörelser som ingår i de rörelsekategorierna. Fråga dig hur många av de rörelser du uppmuntrar, både genom utformning av hästens fysiska och sociala miljö, men också i er träning. Det finns så mycket kapacitet!

Hur går det med mina inflammerade inklämmande höftleder då? Jag ska vara ärlig, ibland brinner frustrationen i bröstet och gråtklumpen sitter där i halsen. Det kräver otrolig viljestyrka att fortsätta, att låta mig anpassa rörelserna för att respektera och acceptera min kropp. Och jag gör det. För att jag måste, jobba runt det. Jag klarar det tack vare den miljö jag befinner mig i, människor omkring som jag både känner och inte känner. En trygg kultur där det viktigaste är kvaliteten, inte hur det ser ut. Så ibland kommer det rörelsesekvenser som inte påverkar mina höftleder – det glädjeruset! Jag kan fokusera på det nya perspektivet, inkorporera det i min kropp och bara få ruset av att lära mig något nytt och lära känna mig själv och mina kapaciteter lite bättre.

Awareness is basic. Om du inte är medveten om var du är, kan du inte påverka vart du ska. 

Vi gjorde så mycket roligt idag, rullat på golvet (det är sjukt vad tung man blir på golvet, men kul när man börjar hitta sätt att ”göra sig lättare”). Jag har fått fler verktyg att kunna leka med ryggradens mobilitet och ökat min medvetenhet om mina armar och händer så där så att det känns, en aha-upplevelse att ”jaha! är det här du har varit hela tiden armen!”. Det roligaste tycker jag fortfarande ändå är att göra saker i par eller fler, där någon annan påverkar mina rörelser, följsam integritet. Ett ovärderligt sätt att upptäcka sig själv på! Och det hjälper mig så mycket sen när jag åker hem till hästarna. Jag har inte  återuppfunnit något hjul, jag har bara fått andra perspektiv som öppnar till nya frågor, upptäckter och utveckling. Sen har vi skrittat mycket (ja alltså, krupit på alla fyra, i mitt huvud: skritt) med olika isättning av händerna. I mitt huvud: hur hästen kan sätta ned sina framhovar och hur det påverkar resten av rörelsemönstret. Men såklart också: massa koordinationsträning och ökad medvetenhet om mina händer.

Nu ska jag sova. Imorgon kör vi igen! Tack Movement Stockholm som arrangerar den här workshopen och för att jag har världens bästa plattform att få utvecklas på och tänka nya perspektiv.

 

Det är mycket nu. Project Proprius har satt igång vilket har varit en sådan lyckoträff för mig att det är löjligt. Jag har varit exalterad hela veckan, och så nu Creative Movement Tools! Vill du veta mer om Project Proprius, kolla in https://project-proprius.mn.co/ hemsida: Intrinzen eller instagram: @intrinzen, rekommenderas varmt!! Godnatt så länge!

Sluta lugna mig själv

Jag är uppe i 10 min/gång nu. Det ska vara lätt att genomföra, ibland vill jag hålla på längre. Då tar jag en paus, gör det jag fått direktiv om att göra från mig själv, sen gör jag en session till. För det kan kännas läskigt att ge sig in i. Såklart, jag går ju in för de där obehagliga upplevelserna som jag lärt mig att försöka undvika, dämpa, motarbeta.

Sitter ned. Blundar. Ensam. Letar efter stress. En klump vid solarplexus, spänning i käken, en klump i halsen, smärta i ena skuldran, huvudvärk, halsont, det kan vara allt möjligt. Skiter i vad min andning gör. Försöker inte påverka vad jag hittar. Släpper direktiven, försöker lyssna. Gå in i stressen, stanna kvar. Inte lugna. Känna den fullt ut. Reagera på den, göra det jag själv säger åt mig att jag ska göra.

För stress är inte farligt. Det är inte farligt att uppleva stress, oavsett om det är i form av smärta, illamående, spänning… Den går över. Om jag inte försöker dämpa den. Låt den göra sitt jobb. Lyssna på den. Gör vad den säger åt mig att jag behöver göra.

Jag har väldigt lätt för att bli exalterad, uppslukad av vad jag gör. Komma in i flow. Jag bygger upp energi, den är härlig, omtumlande och jag är en jäkel på att få saker gjorda. Det är en god egenskap, jag är passionerad och brinner för många saker. Kopplar ihop, tänker, grejar, upplever, LÄR MIG. Ibland klappar jag ihop. Självklart försöker jag dämpa stresspåslag, det är ju en logisk reaktion. Något vi kanske också lärt oss, pressa oss igenom, fortsätt prestera och undvik allt som är obehagligt. Det har vi inte tid för, det är jobbigt. Men vad händer om vi inte reagerar på kortisolet, om vi låter det stanna kvar där men inte utagerar? Inte hulkar, inte gråter, inte springer, inte skriker?

Det är det jag undersöker just nu. Fast tvärt om. Vad blir skillnaden om jag inte försöker slappna av, inte försöker ta det lugnt. För min erfarenhet är att det inte hjälper mig. Jag vill inte försöka vara något jag inte är. Jag försöker hitta vad jag är. Vi får se.

2018, vad glad jag är att du är här!

2017 bjöd på stora överraskningar, båda fantastiska och utmanande. När tolvslaget slog och 2018 började, kände jag en lättnad, hopp, förväntan.

Om 134 dagar kan jag kalla mig fysioterapeut. Drygt 19 veckor. Ungefär 4 ½ månader. Innehållet under dessa dagar är C-uppsatsskrivning, Fördjupningspraktik inom neurologi/nervsystemet, s k KUA i två veckor där studenter driver en vårdavdelning tillsammans (läkarstudenter, sjuksköterskestudenter osv), samt fortsättning av kursen där vi gör en portfolio av våra kompetenser och resonerar över fysioterapeutyrket generellt och vad det betyder för oss personligen. Sen är det liksom klart.

Vad händer sen då? Sen ska jag ta det lite lugnt. Umgås med mina hästar. Gå på movementklasser. Hålla kurser. Kanske får jag jobb på en fysioterapeutmottagning. Jag ska gå lite strökurser, åka på helgkurser. Upptäcka nya platser.

Det finns också ett ”projekt” som pågår samtidigt med allt det här. I november förra året fick en utomstående person som jag ser upp till väldigt mycket, men nyss hade träffat, mig att inse en sak om mig själv. Nånting jag har förnekat för mig själv i många år. Det träffade mig som en stor smäll på käften.

En insikt som påverkar hur jag ser på mig själv, som påverkar det jag byggt upp hela min verksamhet kring, som påverkar mina stora intressen och passioner i livet. En insikt som tvingade mig att reflektera, att ta ansvar, att vara ärlig. Som fick mig att förstå vad jag tycker är viktigt i livet. Vad som är värt att jobba för.

Liten ryttare

”Rör dig inte så mycket och sluta rida”.

Mina höftleder har benpålagringar som begränsar min rörlighet och klämmer omkringliggande vävnader när jag rör mig. Detta gör att jag har kronisk inflammation i båda höftleder. Det ger också kompensatoriska slitningar på knän, SI-led och lumbalrygg.

Jag visste på en gång att sluta rida och sluta utforska rörelse inte var ett alternativ för mig. Det är inte heller ett särskilt hälsosamt alternativ. Det är ingen dödsstöt för varken min passion eller min verksamhet. Det är en utvecklingspotential. Begränsningar är bästa grogrunden för kreativitet. En plattform för att utforska.

Jag angriper utmaningen från alla håll jag kan. Dessa strategier passar för mig, resonerande som jag är har jag noga tänkt igenom dem. Och jag är öppen för fler strategier och utforskningsområden. Med hjälp av input från min omgivning, kunskap från andra och mig själv har jag hittills kommit fram till ett antal olika tillvägagångssätt. De kommer modifieras under resans gång, tänkas om och tänkas rätt, tänkas om och tänkas rätt.

Varje dag, flera gånger om dagen, ”smörjer” jag mina höftleder. Jag står på ett ben, håller mig till mittendelen av mitt range of motion (som inte är särskilt stor…) och rör höftleden i alla möjliga riktningar. Länge. Många repetitioner blir det. Detta gör jag för att skapa en så bra miljö för mina höftleder som möjligt, hålla mitt ledbrosk så välmående som möjligt, få cirkulation till läkning osv. Än så länge jobbar jag med myrsteg, rörelserna är väldigt små och kontrollerade. För att säkerställa att rörelsen sker just i höftleden och inte i knä eller lumbalrygg isolerar jag rörelsen; stabiliserar alla andra kroppsdelar så att de är stilla. Min medvetenhet om mina höftleder har ökat markant, jag blir bättre och bättre på att hålla resten av kroppen stilla utan att spänna mig onödigt mycket. Balansen mellan spänning och avslappning, att tillåta rörelse och låta gravitationen sköta en del av jobbet.

Mitt fokus i utforskande av rörelse har, redan innan detta kom upp till ytan, varit min ryggrad. Men nu har det fått en ännu viktigare betydelse. Bålen är otroligt viktig för att avlasta höftlederna, många muskler är det som sammanbinder dem och de är nära till varandra kan man ju lugnt säga. Jag jobbar på att öka min styrkeutveckling, förmåga att stabilisera och transportera rörelse genom hela ryggraden. Alltså även mobilitet, i alla ryggsegment (särskilt de som inte är så rörliga). Men mest handlar det också om att förstå förhållandet mellan mina höftleder och min ryggrad. Öka min medvetenhet hur jag kan använda min bål/ryggrad för att kunna använda mina höftleder på bästa sätt.

Tiden på hästryggen har dragits ned markant. Jag rider bara när både jag och hästen känner ett oerhört sug efter en ridtur. Det finns alltså ingen ”slentrianridning”. Eftersom jag inte har någon inåtrotation i mina höftleder så har jag blivit mycket mer öppen för hur min sits kan utformas på ett så funktionellt sätt som möjligt. Jag har aldrig varit ett fan av att ha en sits som ”ser snygg ut”, funktionalitet har alltid varit det viktigaste. Men nu när jag har större förståelse för hur min rörlighet är och hur mina höftleder vill vara placerade, så har jag blivit mycket mer tillåtande mot mig själv. Insikten om mina sjuka höftleder har på ett sätt befriat mig när jag väl sitter på hästryggen. De korta stunder jag sitter till häst består nu mest av att njuta. På utforskarsidan av ridningen experimenterar jag med vad som händer om jag ändrar muskeltonus i olika delar av bålen och hur jag kan släppa igenom rörelse på bästa och mest skonsamma sätt. Ridningen leder som vanligt till att jag får extra ont i höftlederna, det abducerade läget är det sämsta för dem. Men jag lär mig. Och jag tänker; tänk om några veckor, några månader och några år; då kommer jag kunna enormt mycket om hur vi kan rida på ett så skonsamt sätt som möjligt för våra höftleder. Det kommer vara supervärdefull kunskap, inte bara för mig utan säkert för många andra. Jag är ju inte ensam om att ha problem med höftlederna i ridning…

Lite skämtsamt tänkte jag för mig själv att mina hästar måste vara så sjukt bra utbildade ridhästar, så att jag när jag väl rider bara mjukt kan åka med. Samtidigt är jag ett stort fan av att uppmuntra mina hästar till egna initiativ och vara badass med stora kraftfulla rörelser när helst de vill. Men det är nog ingen motsägelse däremellan.

Tro’t eller ej så hänger det nu även en sadel(!) i mitt skåp. En sadel med midja minskar abduktionen vilket jag tänker är mindre sämst för mina höftleder. Att kunna lägga vikt i stigbyglar är ju också bra om hästen jag sitter på just för dagen råkar vara lite mer stötig. Jag vet inte hur många år jag ridit barbacka nu, hur många år jag tyckt att bara att lägga ett schabrak mellan mig och hästen har varit pesten. Jag vill vara nära, vara ett med min häst. Det tog mig ett tag att processa tanken att behöva tänka om lite grann. Sadeln är mest till GaiJin, då det är till henne den passar bäst. Hon kan dessutom vara väldigt explosiv och badass i sina rörelser, så sadeln kan ha ett syfte bara där, haha! Jag vet inte än hur mycket jag kommer använda den. Jag har använt den lite på Juppe, men han är lite som jag. Pesten. Men vi får se, jag ska fortsätta att utforska saken.

Min kost har lagts om till att vara så anti-inflammatorisk som möjligt. Jag äter inget socker, gluten eller mejeri. Jag äter otroliga mängder grönsaker. Och annan mat såklart. Att sätta restriktioner på min kost var ett otroligt jobbigt steg för mig i början, då jag inte vill sätta restriktioner för mig. Jag älskar mat. Men just det, att jag älskar mat, gjorde faktiskt övergången till min nya kosthållning lättare. Lyckan att laga maträtter jag aldrig tidigare ätit, testa nya ingredienser, så fantastiskt! Än en gång, restriktioner och begränsningar är en fantastisk grogrund till kreativitet och utforskande.

Nu har jag börjat vara med på Movementklasserna igen, efter lång tid av feber och annat dumt. Där får jag verkligen tillfälle att utforska vad mina höftleder klarar av och hur jag kan jobba runt dem. Vilka andra delar av kroppen jag måste utveckla för att kompensera för höfterna. Kanske lär jag mig framför allt att det är okej att vara begränsad. Just nu kan jag inte vara med på all locomotion till exempel. Att inte klara av saker är oerhört känsligt för mig. Nu får jag träna på det, vilket är en otrolig viktig läxa för mig. Tänk, man tror att Movement ”bara”ska handla om rörelse. Men vet ni vad, rörelse är kopplat till allt. Det utvecklar oss som organismer; fysiskt, mentalt, emotionellt, socialt, självkännedom.

Det handlar inte om att kunna göra allt. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Integritet. Utveckling, processen. Intelligens. Ödmjukhet. Tacksamhet. 

Fysioterapeuter brukar skämtsamt säga att det inte finns en enda människa som inte har problem någonstans, de är bara inte tillräckligt väl undersökta. Vi har alla begränsningar, saker som sätter käppar i hjulet för oss. Det hjälper oss att utvecklas. Det tvingar oss att våga fråga om hjälp. Kanske var en anledning att jag sökte till fysioterapeututbildningen, att jag började med Movement, att jag utvecklar mitt företag; att söka och hitta mina begränsningar och lära mig att hantera dem.

Jag definieras inte av mina höftleder, vad de klarar eller inte klarar. Jag definieras av otroligt många saker. Det jag kan välja är hur jag hanterar mina utmaningar. Låta mig fråga om hjälp när jag behöver. Våga ta beslut och ta ansvar för dem. Välja min inställning till utmaningar.

Just nu står jag inför beslutet om jag vill opereras eller ej. Fortsättning följer.

Jag är trött nu, och det är helt okej. Varenda människa blir trött ibland. Men mitt i all trötthet känner jag en försiktig nyfikenhet spira igen. 2018, här kommer jag.

Foton: Cia Davidson.

Rörelseerfarenhet

Ett begrepp som allt mer frekvent återkommit i mina tankar den senaste månaden. Alla har vi erfarenhet av rörelse, att finnas till ger rörelseerfarenhet.

Min vän Linus kom för sin tredje massage idag, vi håller på att reda ut lite problem i skuldrorna. Vi kommer alltid in på så spännande samtal och idag pratade vi bland annat om just detta. Jag tror att det började med ”att lyfta korrekt”. Jag frågade hur mycket vi egentligen ska ”micro manage” våra rörelsemönster. Visst, Linus får specifika övningar att sysselsätta sig med mellan massagetillfällena, men det är ju för att det finns ett problem som funnits under en lång tid. Men jag kunde inte låta bli att ge en mer generell och komplex övning, för att sysselsätta större delar av nervsystemet.

Vi pratade vidare. Nervsystemet är ju väldigt kompetent, borde vi inte kunna lita på att nervsystemet ser till att vi har funktionella rörelsemönster? Det pågår ju ett ständigt feedforward-feedback-system mellan muskler och hjärnan. Du vet som när man lyfter ett juicepaket som man trodde var fullt, men som var tomt. Anticipatoriskt har nervsystemet redan ställt in tyngdpunkt, muskeltonus osv, men så var det inte som hjärnan trodde och juicepaketet åker upp som skjuten ur en raket. Men feedback-systemet sätter in snabbt så att vi anpassar oss efter juicepaketets faktiska vikt. Allt detta sker ju utan att vi tänker på det!

Men tydligen kan vi ju inte lita på att nervsystemet ser till att vi har funktionella rörelsemönster. Då hade vi ju inte fått ont och förslitningsskador! Eller? Kanske skulle vi kunna lita på nervsystemet, om vi hade mer rörelseerfarenhet!! Jag tänker mig så här: rörelseerfarenhet ger ett mer utbildat nervsystemet med fler alternativ –> mer rörelsefrihet. Nervsystemet får ett större rörelsemönsterregister att använda sig av, fler lättåtkomliga nervbanor och därmed fler lättåtkomliga muskler som kan ha olika tonus och möjliggöra ett mer mångfacetterat rörelsemönster.

Så, de flesta som söker hjälp hos fysioterapeuten på grund av problem i rörelsesystemet har antingen gjort samma rörelse alltför många gånger, eller gjort en helt ny rörelse med för hög belastning. Bot/förebyggande mot det borde ju då vara att öka rörelseerfarenheten! Öka din repertoar av möjliga rörelsemönster genom att ständigt lära dig nya rörelsemönster.

Vi vet att det bästa sättet att lära någon att röra sig funktionellt för uppgiften INTE är att instruera och korrigera minsta lilla grej. Det bästa är att fokusera på förutsättningarna, få så bra förutsättningar för rörelsemönstret som möjligt. Vi formas av vår omgivning! Men vi formas också av oss själva och vår inre motivation. Vår inre motivation göds av rörelse; endorfiner. Så en förutsättning för att vi ska kunna lita på vårt nervsystem kan vara att öka vår rörelseerfarenhet. Eftersom vår miljö är väldigt likartad och inte bjuder in till att öka vår rörelserepertoar, så kräver det mer av vår inre motivation. Men vi kan också ändra små saker i miljön som kan göra stor skillnad. Jag köpte till exempel ett par nya skor häromdagen. Jo det är sant! Mina fötter har på bara några dagar fått mer rörelseerfarenhet, de har sköljts över med sensorisk information och fått forma sig hur de vill! Men de stora förändringarna ligger nog i att umgås med andra individer som stimulerar oss och söka upp olika miljöer att röra sig i.

Vi är fantastiska organismer som klarar otroliga belastningar och kan klara sig ur de mest galna obalanser. Vi måste lära oss att lita på oss själva och framför allt: våga prova! Våga göra!

Hur ökar vi då rörelseerfarenhet? Vi utforskar, vi leker. Vi umgås med andra individer som ger oss rörelsegåtor att lösa, som sätter oss i positioner och rörelsemönster vi aldrig skulle valt själva. Som att leka med hästar till exempel.

Kanske är rörelseerfarenhet även det viktigaste vi kan ge hästen, genom att låta dem gå i flock med kompisar att leka med, i en miljö som stimulerar rörelse. Vuxna hästar leker. Vuxna människor leker. Något annat vore idiotiskt och bortkastat. Hur mycket ”micro manage” du din häst? Är du orolig för att hästen inte ska ”röra sig korrekt”? Kanske tänker vi fel när vi tänker att vi vill få hästen att gå i en slags ”form”. Kanske är det bättre att bidra till rörelseerfarenhet! Utbilda nervsystemet genom att utöka repertoaren. Kanske är det den rätta vägen att gå, att ge hästen förutsättningar för att hästen sedan på eget initiativ använder olika (nya) rörelsemönster. Ge hästen rörelsegåtor och uppmuntra initiativ. Glada och stolta hästar ger väldigt bra ridhästar.

Men det är svårt. Och jag är rädd ändå. Tänk om jag måste micro manage, det har jag ju ändå lärt mig under livet att det är så man gör. Men jag försöker möta den rädslan. Jag vill bidra med förutsättningar till att mina hästar känner rörelseglädje, inre motivation och stolthet. Jag tror ändå starkt på att det också gör dem hållbara och hälsosamma. Det är okej att vara rädd, men det är också kul med utmaningar.

Sista tiden har det varit mycket prestation i skolan. Så med hästarna har jag inte gjort någonting faktiskt. Jag går inte så bra ihop med prestation, även om jag försöker. Men min hjärna gillar att ta sina short cuts och lura mig så jag inte hinner med att agera. Men nu är jag äntligen ute på praktik och får leka riktig fysioterapeut med egna patienter. Äntligen får jag träffa riktiga människor! Och lära mig enormt mycket från de färdiga fysioterapeuterna utifrån de patienter jag faktiskt träffar.

Ikväll hade jag det fjärde Rörelsepasset för ryttare. Det är så spännande då vi kan testa grejer med oss själva (leka) och sedan resonera vad som händer om hästen gör samma sak. Vi drabbas ständigt av nya perspektiv från varandra, nya associationer och tankegångar. Dessa pass är som himmelriket för mig, jag får en konkret arena där jag fritt kan koppla samman fysioterapi, movement och hästar. Samtidigt som jag får input från människor som är intresserade av rörelse, samtal och hästar, med olika erfarenheter! Vi testar mentala och fysiska blockeringar, möjligheter och begränsningar. Vi resonerar om hästar och vår relation till hästar. Jag är så oändligt glad att så många hoppade på, att så många vågade kasta sig in i något som de inte visste vad det egentligen var. Och att vi är så många som älskar det lika mycket som jag. ❤

Don’t be needy, be like Buddha

Det är så lätt att fastna. Att göra om våra egna behov till hästens behov. Ingen häst kommer med en manual på köpet. Särskilt inte Sirius. Alla ”mina” hästar ligger mig väldigt varmt och nära om hjärtat. Sirius har en förmåga att borra in sig i hjärtat på mig; alla hans reaktioner får mitt hjärta att explodera av skratt, stolthet, frustration, osäkerhet, kärlek. Sedan den där dagen han kom in i stallet igen har mitt fokus varit att balansera, få balans mentalt och fysiskt (same, same). Men jag har gjort något jag tänkte var hans behov, till mitt behov. Trots att jag hela tiden vetat i magen att det finns mer i det än så. Jag har kört fast i så många strategier och metoder att jag inte kan räkna dem på mina fingrar. Sökandet har gjort att jag lämnat mig själv på vägen. Var inte needy, var som Buddha. Behöv inte att hästen ska göra massa saker hela tiden, att du ska vara där och påverka hästen, korrigera minsta steg. Låt hästen ta ansvar för sina känslor, sina rörelser, sitt beteende. Var grundad, var som Buddha.

Sirius är en fantastisk häst. Han går in i min innersta kärna och nästan tvingar mig att vara den jag är. Han har sina neuroser, sina upptåg och sin ambition.

Vem är det som fått mig att få lite ont i magen, som öppnat den där kistan som jag egentligen redan visste innehållet i, men inte vågat öppna? Monika såklart.

Monika har varit hos mig hela helgen, äntligen!  Som jag har längtat och nu har det faktiskt skett. Min goda vän, min förebild, min instruktör, min flams- och filosofkompanjon. Jag känner mig alltid väldigt stark när jag har Monika omkring mig.

I lördagskväll, med mörkret och det eviga regnet som sällskap, hade jag en fantastisk ridupplevelse tillsammans med Sirius och Monika, och de som trotsade kvällsburret och satt kvar för att titta. Jag var så stolt att jag grät. Vi öppnade dörrar och klev ibland även igenom dem. Hur har Sirius blivit en trygghet för mig när jag sitter på hans rygg? Genom att jag vågade följa min magkänsla mer och mer under de senaste åren. Jag lät dörrar öppnas på glänt, men jag väntade och njöt av varenda steg vi tog tillsammans. Varenda sekund vi kunde stå stilla och andas tillsammans. Vi har inte bråttom någonstans. Och vi njuter av processen, av vägen vi går tillsammans. Vart vi hamnar tillslut har blivit mer och mer ointressant.

Men från marken har mitt fokus legat utanför mig själv under en längre tid och med en annan intensitet. Att hitta tillbaka kommer ta tid och Sirius kommer se till att jag är sann i det jag gör, hela vägen. 

Jupiter var så nöjd att träffa Monika igen. Han tar hand om mig, liksom Sirius, fast på ett annat sätt. Vi hann bara med en lektion, men ändå fick jag med mig fler insikter. Jag har fastnat i att samlingen börjar i mitt bäcken, vilket lett till att jag krummar ihop: huvud och bröstrygg lägger då mer tyngd över Juppes framdel vilket ju är motsatsen till det jag vill åstadkomma. Resterande tid av kursen när jag inte själv var upptagen med häst, satt/stod jag och lekte med spinal waves och isolerade rörelser för att bli mer medveten om min ”samlingssits”. Så gött att få det att leka med! Samtidigt som jag kan använda min mentala sits. Att blanda de två förhållningssätten är så fantastiskt roligt och spännande! Annars ska jag och Juppe fortsätta med övergångar och igen: fastna inte i att korrigera hästens oliksidighet. Mobilisera mera istället! (Allt Monikas prat om rörelse, vad är rörelse?! Vi behöver rörelseerfarenhet för att uppnå bättre balans! Kan ni förstå att jag var en väldigt lycklig själ på teoripassen…)

GaiJin briljerade även hon. Jag fick många verktyg för att komma ifrån överböjningen i halskotorna. Vi ska bara fortsätta leka hon och jag, min lilla dessyrprinsessa! 

Allt som allt så är jag så oerhört stolt över mina hästar och mig själv. Monika var precis den person vi behövde just nu. Hon har den fantastiska förmågan att lämna en stärkt i sig själv, stärkt i att jag kommer klara de utmaningar och efterforskningar som Monika hjälpt mig att se. De där ömma punkterna där man behöver gräva allra mest. Som en tenderpoint, man behöver trycka ett tag för att den ska släppa. 

Nu ska jag fortsätta att lita på min magkänsla, hitta min tjocka Buddha inom mig och leka med mina hästar. 

Dessutom har jag fått massor av ny input till vad vi kan göra på Rörelsepass för ryttare! Den som kommer på söndag får kanske leka med mina nya idéer och utforskningaområden 😉 Det kommer bli mer och mer intressant framöver! 

Förhoppningsvis kommer vi anordna en till kurs med Monika Sanders i sommar. Jag ser fram emot det redan nu! Denna kurs var vi en rejält blandad skara med människor och hästar som alla bidrog med sina egna personligheter, egenskaper och erfarenheter. Det är så givande att hitta gemensamma nämnare samtidigt som vi ser hur vi skiljer oss åt. Vad bättre kan bidra till en givande inlärning?! Trots att vädret var förjävligt var det ändå en fantastiskt lyckad kurs. Tänk då hur fantastiskt det kommer bli i sommar!!