Ready, set, on your hands!

I morse vågade jag för första gången sparka upp och ställa mig på händer mot en vägg. Processen är lång, från att ha känt en enorm skräck för att vara uppochned, till en skräckblandad förtjusning. Nu känner jag hur skräckblandningen börjar utvecklas till enkel och adrenalinpumpande förtjusning!

Detta hade inte gått utan Movement Stockholm; Marcel, Lotta och alla de andra fantastiska människor på klasserna! Mitt deltagande i klasserna har varierat sedan jag började i höstas, pga att livet är som det är och fullt av roliga saker. Jag önskar att jag kunde vara med alla pass i veckan, som jag har möjlighet att vara denna vecka! Så glad för det, även om kroppen gör ont av all träning med Movement, plus all träning med hästarna som jag också råkar ha tid med. Men lyckan är total! Så detta gör också att jag har möjligheten att utforska det gemensamma, kopplingarna, mellan hästarna och Movement mer ingående och kontinuerligt än vanligtvis, men det ska jag skriva om i andra inlägg!

Men varför ska jag stå på händer då? När skulle jag någonsin kunna få användning av det?! Enkelt att svara på! Ponera att jag blir av med mina ben av någon anledning, då kan det vara praktiskt att ha armar och skuldror som jag kan kontrollera, har rörlighet och tål att belastas. Men förhoppningsvis kommer jag inte råka ut för att förlora mina ben. Nyttan ligger mycket närmare än så…

För den som aldrig stått på händer, eller för den delen är en väldigt van handståare, kan jag berätta att ens kroppsmedvetenhet och kroppskontroll blir helt åt helvete så fort du hamnar uppochned. Du har ingen aning om vad som är bak eller fram, vad dina ben, ditt bäcken, din rygg, mage, skuldror eller armar har för sig. Särskilt om du som jag har en hjärna som samtidigt ger illusionen om att jag håller på att dö, som pumpar skräck i kroppen på mig.

Vi är fantastiska på att generalisera, en inlärningsmekanism som påskyndar all slags inlärning. Detta gäller även nervsystemet. Så om jag tränar på kroppskontroll och medvetenhet i handstående, kommer jag även att träna det för när jag är i andra positioner eller rörelser! Jag utmanar hjärnan och nervsystemet att hitta sig själva i en ny position i rummet, vilket kommer utveckla dem att även klara andra saker! I mitt fall sker detta samtidigt som jag försöker övertala mig själv att jag inte kommer dö; samtidigt som jag utsätter mig för s k exponering om man ska prata psykologspråk och beteendeterapi. Här gäller en sak: öva, öva, öva. Utsätta mig om och om igen för att träna kroppskontrollen och kroppsmedvetenheten och samtidigt exponera mig för att bli av med rädslan.

Dessutom belastas kroppens strukturer plötsligt “från fel håll” vid handstående, gravitationen trycker ju plötsligt från andra hållet! Jag är av den uppfattningen att för att kroppen ska hålla och vara glad, behöver den belastas på så många sätt som möjligt, så varierat som möjligt (i rätt dos och med rätt progression, of course). Så om du får möjligheten att göra något du är dålig på för att du inte är van, ta den! Du kommer tacka dig själv, hålla kroppen hel och vara nöjd och stolt över dig själv för att du klarade av att prova på något som du är dålig på, och kanske med massa övning till och med klarade av att utföra!

(Jag är medveten om att det är många utropstecken i det här inlägget. Det är för att jag är så exalterad så jag måste skrika ut allting. Ber om ursäkt för det, du läser det ju såklart precis som du vill, behöver inte alls skrika (!))