Rörelseerfarenhet

Ett begrepp som allt mer frekvent återkommit i mina tankar den senaste månaden. Alla har vi erfarenhet av rörelse, att finnas till ger rörelseerfarenhet.

Min vän Linus kom för sin tredje massage idag, vi håller på att reda ut lite problem i skuldrorna. Vi kommer alltid in på så spännande samtal och idag pratade vi bland annat om just detta. Jag tror att det började med “att lyfta korrekt”. Jag frågade hur mycket vi egentligen ska “micro manage” våra rörelsemönster. Visst, Linus får specifika övningar att sysselsätta sig med mellan massagetillfällena, men det är ju för att det finns ett problem som funnits under en lång tid. Men jag kunde inte låta bli att ge en mer generell och komplex övning, för att sysselsätta större delar av nervsystemet.

Vi pratade vidare. Nervsystemet är ju väldigt kompetent, borde vi inte kunna lita på att nervsystemet ser till att vi har funktionella rörelsemönster? Det pågår ju ett ständigt feedforward-feedback-system mellan muskler och hjärnan. Du vet som när man lyfter ett juicepaket som man trodde var fullt, men som var tomt. Anticipatoriskt har nervsystemet redan ställt in tyngdpunkt, muskeltonus osv, men så var det inte som hjärnan trodde och juicepaketet åker upp som skjuten ur en raket. Men feedback-systemet sätter in snabbt så att vi anpassar oss efter juicepaketets faktiska vikt. Allt detta sker ju utan att vi tänker på det!

Men tydligen kan vi ju inte lita på att nervsystemet ser till att vi har funktionella rörelsemönster. Då hade vi ju inte fått ont och förslitningsskador! Eller? Kanske skulle vi kunna lita på nervsystemet, om vi hade mer rörelseerfarenhet!! Jag tänker mig så här: rörelseerfarenhet ger ett mer utbildat nervsystemet med fler alternativ –> mer rörelsefrihet. Nervsystemet får ett större rörelsemönsterregister att använda sig av, fler lättåtkomliga nervbanor och därmed fler lättåtkomliga muskler som kan ha olika tonus och möjliggöra ett mer mångfacetterat rörelsemönster.

Så, de flesta som söker hjälp hos fysioterapeuten på grund av problem i rörelsesystemet har antingen gjort samma rörelse alltför många gånger, eller gjort en helt ny rörelse med för hög belastning. Bot/förebyggande mot det borde ju då vara att öka rörelseerfarenheten! Öka din repertoar av möjliga rörelsemönster genom att ständigt lära dig nya rörelsemönster.

Vi vet att det bästa sättet att lära någon att röra sig funktionellt för uppgiften INTE är att instruera och korrigera minsta lilla grej. Det bästa är att fokusera på förutsättningarna, få så bra förutsättningar för rörelsemönstret som möjligt. Vi formas av vår omgivning! Men vi formas också av oss själva och vår inre motivation. Vår inre motivation göds av rörelse; endorfiner. Så en förutsättning för att vi ska kunna lita på vårt nervsystem kan vara att öka vår rörelseerfarenhet. Eftersom vår miljö är väldigt likartad och inte bjuder in till att öka vår rörelserepertoar, så kräver det mer av vår inre motivation. Men vi kan också ändra små saker i miljön som kan göra stor skillnad. Jag köpte till exempel ett par nya skor häromdagen. Jo det är sant! Mina fötter har på bara några dagar fått mer rörelseerfarenhet, de har sköljts över med sensorisk information och fått forma sig hur de vill! Men de stora förändringarna ligger nog i att umgås med andra individer som stimulerar oss och söka upp olika miljöer att röra sig i.

Vi är fantastiska organismer som klarar otroliga belastningar och kan klara sig ur de mest galna obalanser. Vi måste lära oss att lita på oss själva och framför allt: våga prova! Våga göra!

Hur ökar vi då rörelseerfarenhet? Vi utforskar, vi leker. Vi umgås med andra individer som ger oss rörelsegåtor att lösa, som sätter oss i positioner och rörelsemönster vi aldrig skulle valt själva. Som att leka med hästar till exempel.

Kanske är rörelseerfarenhet även det viktigaste vi kan ge hästen, genom att låta dem gå i flock med kompisar att leka med, i en miljö som stimulerar rörelse. Vuxna hästar leker. Vuxna människor leker. Något annat vore idiotiskt och bortkastat. Hur mycket “micro manage” du din häst? Är du orolig för att hästen inte ska “röra sig korrekt”? Kanske tänker vi fel när vi tänker att vi vill få hästen att gå i en slags “form”. Kanske är det bättre att bidra till rörelseerfarenhet! Utbilda nervsystemet genom att utöka repertoaren. Kanske är det den rätta vägen att gå, att ge hästen förutsättningar för att hästen sedan på eget initiativ använder olika (nya) rörelsemönster. Ge hästen rörelsegåtor och uppmuntra initiativ. Glada och stolta hästar ger väldigt bra ridhästar.

Men det är svårt. Och jag är rädd ändå. Tänk om jag måste micro manage, det har jag ju ändå lärt mig under livet att det är så man gör. Men jag försöker möta den rädslan. Jag vill bidra med förutsättningar till att mina hästar känner rörelseglädje, inre motivation och stolthet. Jag tror ändå starkt på att det också gör dem hållbara och hälsosamma. Det är okej att vara rädd, men det är också kul med utmaningar.

Sista tiden har det varit mycket prestation i skolan. Så med hästarna har jag inte gjort någonting faktiskt. Jag går inte så bra ihop med prestation, även om jag försöker. Men min hjärna gillar att ta sina short cuts och lura mig så jag inte hinner med att agera. Men nu är jag äntligen ute på praktik och får leka riktig fysioterapeut med egna patienter. Äntligen får jag träffa riktiga människor! Och lära mig enormt mycket från de färdiga fysioterapeuterna utifrån de patienter jag faktiskt träffar.

Ikväll hade jag det fjärde Rörelsepasset för ryttare. Det är så spännande då vi kan testa grejer med oss själva (leka) och sedan resonera vad som händer om hästen gör samma sak. Vi drabbas ständigt av nya perspektiv från varandra, nya associationer och tankegångar. Dessa pass är som himmelriket för mig, jag får en konkret arena där jag fritt kan koppla samman fysioterapi, movement och hästar. Samtidigt som jag får input från människor som är intresserade av rörelse, samtal och hästar, med olika erfarenheter! Vi testar mentala och fysiska blockeringar, möjligheter och begränsningar. Vi resonerar om hästar och vår relation till hästar. Jag är så oändligt glad att så många hoppade på, att så många vågade kasta sig in i något som de inte visste vad det egentligen var. Och att vi är så många som älskar det lika mycket som jag. <3