Sluta lugna mig själv

Jag är uppe i 10 min/gång nu. Det ska vara lätt att genomföra, ibland vill jag hålla på längre. Då tar jag en paus, gör det jag fått direktiv om att göra från mig själv, sen gör jag en session till. För det kan kännas läskigt att ge sig in i. Såklart, jag går ju in för de där obehagliga upplevelserna som jag lärt mig att försöka undvika, dämpa, motarbeta.

Sitter ned. Blundar. Ensam. Letar efter stress. En klump vid solarplexus, spänning i käken, en klump i halsen, smärta i ena skuldran, huvudvärk, halsont, det kan vara allt möjligt. Skiter i vad min andning gör. Försöker inte påverka vad jag hittar. Släpper direktiven, försöker lyssna. Gå in i stressen, stanna kvar. Inte lugna. Känna den fullt ut. Reagera på den, göra det jag själv säger åt mig att jag ska göra.

För stress är inte farligt. Det är inte farligt att uppleva stress, oavsett om det är i form av smärta, illamående, spänning… Den går över. Om jag inte försöker dämpa den. Låt den göra sitt jobb. Lyssna på den. Gör vad den säger åt mig att jag behöver göra.

Jag har väldigt lätt för att bli exalterad, uppslukad av vad jag gör. Komma in i flow. Jag bygger upp energi, den är härlig, omtumlande och jag är en jäkel på att få saker gjorda. Det är en god egenskap, jag är passionerad och brinner för många saker. Kopplar ihop, tänker, grejar, upplever, LÄR MIG. Ibland klappar jag ihop. Självklart försöker jag dämpa stresspåslag, det är ju en logisk reaktion. Något vi kanske också lärt oss, pressa oss igenom, fortsätt prestera och undvik allt som är obehagligt. Det har vi inte tid för, det är jobbigt. Men vad händer om vi inte reagerar på kortisolet, om vi låter det stanna kvar där men inte utagerar? Inte hulkar, inte gråter, inte springer, inte skriker?

Det är det jag undersöker just nu. Fast tvärt om. Vad blir skillnaden om jag inte försöker slappna av, inte försöker ta det lugnt. För min erfarenhet är att det inte hjälper mig. Jag vill inte försöka vara något jag inte är. Jag försöker hitta vad jag är. Vi får se.