Tänk utanför boxen – att leda en häst

Gai-Jin är den hästen som alltid kommer när jag ropar, alltid vill följa. Jupiter, mycket kan jag säga om honom, men det är sällan han kommer springande när jag ropar. Då vet jag snarare att något antagligen är fel, eller så har jag gjort något exceptionellt fantastiskt. Hans sätt är snarare att glatt säga hej när jag väl har kommit fram (too cool for school). Oftast följer han även glatt med när vi går, men ibland… Ibland kan han tycka att det här med att följa med genom hagen är rätt värdelöst. Särskilt om jag har minsta stress eller för hög energi (Juppe är min tvärtom-spegel, har jag lite energi som när jag är sjuk t ex, då är hans energinivå på max. Är jag supertaggad och energisk så får jag noll ärlig energi. Tack för den utmaningen kära häst <3 ). Jag skulle kunna lägga tryck i grimman och smacka, då kommer han. Men varför? Jo, för att han vet att det betyder att han ska gå med då. Men jag har upptäckt något fiffigare. Han vill nämligen mycket hellre leda än följa (även om du aldrig kan gör det ena utan att göra lite av det andra, om du vill göra det bra vill säga). Så istället för att pocka och greja så kan jag bara fråga om han har lust att leda vägen. Nästan alltid får jag det här resultatet, han tar täten och visar mig vägen till närmaste grind.

Att lägga tryck i grimman och smacka tar oss ut genom i hagen till stallet. Att låta Juppe leda tar oss ut genom hagen till stallet. Skillnaden? Det senare alternativet ger mig en nöjdare, tryggare och mer harmonisk häst, som inte är rädd för att uttrycka vad han tycker och vill.

Hur Sirius är att hämta i hagen skulle jag kunna skriva en hel roman om. <3