Vad som spelar roll

Praktikperiod inom pediatrik. Träffar barn med alla olika nivåer av motorisk- , intellektuell- och kommunikativ förmåga. Vilka diagnoser de har är egentligen inte intressant. Barn med samma diagnos kan ha helt olika hälsa, självkänsla, funktion, personlighet. Jag har sett barn nästan helt utan motorisk funktion och kontroll. Barn helt utan socialt samspel med sin omvärld. Ändå är jag glad och hoppfull.

För det som spelar roll, är vår inställning. Att möta ett team kring dessa barn, som gör sitt yttersta. Som resonerar, tar hela familjer i beaktande, alla olika perspektiv. Framför allt, ser till barnets möjligheter, försöker följa barnets vilja så långt som möjligt, utan att tappa möjlig utveckling hos barnet. Jag blir så lycklig.

På något sätt kan jag inte låta bli att se mig själv, speglad i dessa barn.

Studier har visat att människor utan motorisk kontroll, generellt skattar bättre välmående i jämförelse med normalpopulationen. Många barn upplever att de mår bättre av att sitta i rullstol än att gå till varje pris. Fundera på det en stund. Vad är viktigt egentligen? Vad gör att någon mår bättre än en annan?

Det viktiga är att ta beslut utifrån kärlek och inte av rädsla. Varför väljer du de beslut du gör i vardagen, i livet? Springer du för att du är rädd att inte se ut på ett visst sätt, att bli sjuk. Eller springer du för att du älskar vinden i håret, blodet som pumpar, luften som strömmar i dina lungor? Väljer du att umgås med din häst på det sätt du gör utifrån rädsla att hästen kommer göra dig illa eller inte kommer tycka om dig om du inte gör så? Eller umgås du med din häst på ett sätt som utgår från kärlek till hästen och det ni har tillsammans?

Jag vill tro att den som väljer att springa av kärlek till sig själv och livet har mindre risk att skada sig. Rädsla i sig är bevisat en risk. T ex är oro för fall hos äldre en stor indikator på att det finns en högre fallrisk!

Självbevarelsedriften ska såklart finnas kvar. Vi behöver inte bli dumdristiga. För om vi gör våra val utifrån kärlek till oss själva och till andra, så kommer självbevarelsedriften och intelligensen på köpet. Rädsla för att hoppa från ett stup är en väldigt funktionell rädsla. En rädsla som kommer ur kärlek till sig själv och till livet. Jag menar den rädsla som inte kommer av kärlek till sig själv eller livet.

Vad vill jag säga med det här egentligen? Livet kan vara åt helvete. Saker kan hända, och sker, som inte borde få ske. Som ingen borde utsättas för. Men jag har sett barn med livslånga, progredierande sjukdomar, med livsglädje. Vissa med full kognitiv förmåga som hamnar i kriser när de inser att deras kroppar blir sämre och sämre. Att de inte är som andra barn. Men som ändå lever, kanske lever mer än de flesta. Jag har sett barn på behandlingsridning som får fartvind i ansiktet, får ett naturligt och avslappnat rörelsemönster, bålstabilitet och mod. Jag har träffat fysioterapeuter, arbetsterapeuter, psykologer, kuratorer, logopeder, som har inspirerat mig och blivit mina förebilder. Jag vill bli mer som de, och mer som barnen jag fått möjligheten att träffa. Göra mina val utifrån kärlek, inte från rädsla. Livet kan vara jävligt nog ändå, rädsla finns så det blir över, det är kärlek vi behöver! Jag försöker så gott jag kan. Mina studier gör jag av kärlek till nyfikenheten, kunskap, resonemang, människan. Hästarna är jag med av kärlek till dem, till mig själv och min stora passion i livet. Movementklasserna går jag på med kärlek till rörelse, utmaningen, leken, mina möjligheter, utvecklingen och nyfikenheten. Undervisning gör jag av kärlek till interaktion, kunskapsdelning, nyfikenheten, utvecklingen. Det är en lång väg kvar, många invanda mönster och rädslor som visar sina fula trynen. Ju mer jag går emot rädslan och inte låter mina val utgå ifrån den, desto mindre rädd blir jag. Och vilka fantastiska individer det ger mig möjligheten att träffa!

Peace! ❤