Andra halvlek

Idag är första dagen på andra halvan av utbildningen. Helt ärligt har jag sett fram emot denna dag med skräckblandad förtjusning.

Sista veckorna på förra terminen bestod av verklighet på sjukhus och inlämningsuppgifter. På något sätt har jag vant mig av korvstoppande föreläsningar. Vetskapen om att jag gillar föreläsningar skuggas ändå av vetskapen av vad det innebär i praktiken; en bubbla av pendlande och inhuman kunskapsinhämtning som avslutas med den där nödvändiga men onda tentan.

Mina farhågor kunde jag slänga i sjön. Medicinska ämnen 2 startade som en rejäl smäll på käften. Smärtfysiologi är åter på schemat, men nu med rehabilitering och fördjupning. Började med patientfall med smärtproblematik som vi har obligatoriskt seminarium på imorgon. Vi ska tänka oss att vi sitter på rond, ge förslag på diagnoser och åtgärder och framför allt motivera dem fysiologiskt, med en biopsykosocial modell förstås (haha). Yes! 😀

Eftermiddagen var om möjligt en ännu hårdare smäll på käften. En professor som kastar ur sig kunskap som en kulspruta. Jag blir eggad till tusen, hjärnan går på högvarv. En slags hatkärlek uppstår till den här typen av föreläsare, de som har så mycket kunskap att dela med sig av, som är så sjukt taggade på att dela med sig av vad de vet, att de måste prata i 1000 km/h. Jag blir hänryckt, inspirerad, men samtidigt, hur fan ska man hänga med?! Tricket är att inte fråga sig den frågan, utan bara hänga på. Som en slags mindfulness-träning. Du måste vara här och nu, annars är du körd, haha! Efteråt känner jag alltid att jag vill gå på föreläsningen igen, hur ofta får man chans att lyssna på någon som är en av de bästa i världen i sitt fält? I det här fallet när det dessutom gäller något som är så otroligt intressant som smärta!

Myalgi och fibromyalgi, vad är det egentligen? Hur behandlar vi det? Visste du förresten att NSAID/analgetika knappt har evidens. Det finns alltså inte vetenskapligt stöd för dessa piller som behandling mot smärta. “Varför är det en så vanlig behandling då?” frågar jag. Kommer fram till att det är en fråga om kultur och tradition. Patienten vill ha ett piller som fixar problemet. Ett piller är lätt att ge. Smärta läker ofta ut av sig själv, har vi då fått piller tänker vi att det är tack vare dem, såklart. (tyvärr får man inte ge ut sockerpiller utan patientens vetskap. Annars hade det ju varit rätt bra att bara använda placebon och slippa biverkningarna, både i kroppen och för världen…)

Vad som däremot har stark evidens(!) är fysisk aktivitet. Den ska vara på rätt dos och framför allt: varierad! Repetitiv och statisk fysisk aktivitet ger upphov till mycket smärtproblematik. Utveckla nervsystemet till att lära nytt, göra olika rörelser, utveckla det inte till att göra samma och känna smärta. Så enkelt är det. Gör saker du är dålig på och skit i perfektionen 😉

En sanning med viss modifikation. Har du fibromyalgi så är det vajsing med kroppens smärtmodulerande system. Kroppen har alltså system som gör oss känsligare och att vi upplever smärta starkare, respektive system som hämmar smärtsignaler och -upplevelser. Dessa system kan gå lite bananas för personer med fibromyalgi. Men fysisk aktivitet ger fortfarande smärthämmande effekter, skillnaden är att individanpassningen måste vara mycket mer noggrann. Minsta överbelastning ger nämligen mer smärta, för en person som redan har en hög grundsmärta. Plus en del andra komplicerande variabler. Men en vilande person med fibromyalgi är å andra sidan mycket mer allvarligt.

Vad är vila egentligen? Är definitionen att ligga på soffan hela dagen? Jag kan inte tänka mig på vilket sätt vila skulle vara bra i så fall. Om vi nu måste prata om vila (för att inte bli negativt stressade I guess) kan vi kanske tala om det som variation istället? Vila de celler som jobbade hårt igår, aktivera de som vilade! Jag förstår inte varför vi ska anpassa kroppen till total vila, med allt vad det innebär för metabolismen, ökad risk för hjärt- kärlsjukdom, ökad smärta etc etc (visste du att fysisk inaktivitet är den absolut största orsaken till förtida död i världen?!). Det gör oss sjuka: total vila och upprepningar.

Vi har anpassat vår miljö för att vi ska röra på oss så lite som möjligt. För att sedan skapa nya sätt att röra på oss, sätt som för många kräver enorm självdisciplin och dessutom kostar pengar. Våra hjärnor och kroppar är så anpassade till vila att vi ser fysisk aktivitet som något ansträngande och jobbigt. Nödvändigt ont. Är inte detta helt skevt?? Du kanske tänker att det är för att hjärnan och kroppen är lata av naturen, vi vill spara så mycket energi som möjligt. Det är absolut sant. Men: om fysisk aktivitet nu ger så otroligt många positiva effekter för vår kroppsliga och mentala hälsa, då borde det ju finnas någon mening med det? Vårt sätt att vara lata har anpassat sig till total jävla vila. Och det dödar oss.

Vad gör barn när de leker? Vad gör djur när de leker? De rör på sig. Det ger belöning, lek innebär rörelse och inlärning. Vår hjärna blir boostad med substanser som ger oss glädjerus. Men det är klart, det gör likes på insta också.

Btw, afferent stimulering, såsom massage, värme, vibration, TENS och akupunktur, har bättre evidens än NSAID/analgetika för att motverka smärta. Om någon är intresserad berättar jag gärna om de fysiologiska verkningsmekanismerna!

Smärta klassificeras i olika kategorier. Nociceptiv smärta, neuropatisk smärta, idiopatisk smärta och psykogen smärta. Fibromyalgi har tidigare fallit under idiopatisk smärta (typ liksom, alltså vi vet inte riktigt, jäkla gnällkärringar….). Men nu har det kommit en ny kategori, nociplastisk smärta! Nociceptorer är alltså de nervreceptorer som skickar signaler till hjärnan som sedan skapar en upplevelse av smärta. Nociplastisk smärta är alltså när “smärtnerverna” förändras, det är störningar i de smärtreglerande systemen. En mycket tilltalande kategori för min hjärna för att förstå iaf! Idiopatisk smärta känns inte så tillfredsställande, som att vi skyller på att smärtan uppstår av sig själv. Jaha, vad är det liksom. Easy way out!

Forskning inom smärta, särskilt inom långvarig smärta, har utvecklats och gått otroligt snabbt framåt de senaste åren. Som vår föreläsare sa idag, “tänk hur långt vi har kommit om 10 år!?”. Det händer otroligt mycket, för som med så många andra sjukdomar som främst drabbar kvinnor så ligger forskningen långt efter. Men den är på gång, och det med besked. Så coolt att leva nu, och förhoppningsvis om 10 år då vi kommit 1000 gånger längre!

Btw, man kan bli bra från fibromyalgi. (Även om det är en progressiv sjukdom som får rACC (främre cingulum) i hjärnan att minska. Men man kan bli bra!)

Visste du förresten att den yrkeskategori som kan mest om smärtfysiologi inom vården är fysioterapeuter? På ett sätt är jag glad för det. De flesta människor söker ju hjälp pga smärta, och det är en otroligt viktig och komplex funktion. Men en annan sida är ju att det innebär att andra yrkeskategorier som jobbar inom vården, inte kan smärtfysiologi lika bra.

Detta var en salig blandning av fakta och dumheter från en exalterad fysioterapeutstudent. Så, jag tror jag valde rätt utbildning ändå. 1,5 år kvar, sen har jag en grundutbildning i fysioterapi. Jag har lärt mig så otroligt mycket redan, men min iver att lära mer växer för varje dag som går. Närmast på schemat är mer om rehabiliteringsmedicin; smärta, stress, utmattningsdepression, allmänmedicin, migration och hälsa, socioekonomiska faktorer och sjuklighet, genusmedicin, neurorehabilitering, psykiatri, pediatrik, geriatrik….. Någonstans där i mitten börjar någon fysioterapikurs också. Det blir bra.

PS. Min bil är fortfarande på verkstan. Känns som hon är kidnappad och att jag kommer tvingas betala en väldigt hög lösensumma för att få hem henne, min lilla kanonkula. Min frihet är starkt begränsad, priset jag får betala för att bo nära mina hästar. A just det, hästar är frihet. Min andra frihet är begränsad. Jag har flera friheter tydligen. DS.