Att höra rörelse

Konstnären och ryttaren Lena Oja avslutar sin essäsamling om ridning och ridkonst Allvarets betydelse som konstnärlig förutsättning i en buren situation – essäer om ridning i det utökade fältet med orden;

“Det sägs att det finns de som hör musik i färger. Jag tror att ryttare hör en rörelse, och när människan och hästen lyssnar på samma ton så möts, rör vi oss. Vi rör oss.”

När jag läste orden första gången blev jag så imponerad, inspirerad och förundrad att jag var tvungen att läsa dem många gånger om.

På något vis har vi, en konstnär och en fysioterapeut, kommit till samma slutsats. Vi konkluderar att allvaret har en betydelse, den seriösa leken med livet som insats att sitta till häst. Orkestern av nervimpulser som sprider sig likt en löpeld mellan häst och ryttare. Dessa nervimpulser som i vårt inre bildar toner, det evigt sökande efter att dessa toner ska hamna i samma tonart och harmoniseras med varandra. Vi hamnar i flow och känslan av att vi tillsammans bildat en kentaur.

Dessa toner skapas och formas inte bara av oss, häst och människa, utan också av den omgivning och kontext, de yttre utmaningar och möjligheter som vi möts av, ofta med en slags skräckblandad förtjusning. Detta beskrivs så väldigt bra av Lena i hennes essäer. Vilka dumdristiga äventyr vi kan utsätta oss för och hur det kan skapa en inre resa för oss tillsammans med hästen.

Mitt arbete och mitt sökande går ut på att utbilda vårt musikaliska öra. Göra hörseln mer och mer finkänslig för våra toner, och de toner som skapas utanför oss, hästens toner. Att utöka vår räckvidd av toner, att kunna möta hästens räckvidd som när dem får spela fritt kan vara skrämmande i både kraft, energi, uthållighet och finkänslighet. Att lära oss lyssna och skapa alla dessa toner för att hitta mod att möta hästen i all dess kraftfullhet. Vi skapar hela tiden en orkester med de vi möter, oavsett om vi vill eller inte. Förmågan att stämma sina instrument, att anpassa sig till varandra, kräver träning i lyssnande och utförande.