Relation och inlärning

Hur tränar vi hästar och vad är egentligen inlärningsmekanismerna?

Tryck-eftergift och bestraffning är de vanligaste metoderna vi använt oss av traditionellt i hästvärlden. I inlärningsteoritermer kallar vi det negativ förstärkning och positiv försvagning. Vi har alltså tagit bort något för att förstärka ett beteende och lagt till något för att försvaga ett annat beteende.

Ofta använder vi argument som “hästar gör så mot varandra, därför är det de sätten de förstår bäst”. Vissa anser att detta är relevant, andra inte med argumentet att vi inte är hästar. Men å andra sidan har vi gemensamt att vi är sociala djur och vi är ofta i en kontext där det är motiverat (åtminstone för hästen) att försöka förstå vad vi är ute efter. Nå väl. Vad gör hästar då? Det beror på kontexten de lever i – mycket konkurrenssituationer kan ofta leda till just negativ förstärkning och positiv försvagning. I kontexter utan så mycket konkurrens och där hästarnas basala behov är tillgodosedda? Där består majoriteten av sociala beteenden av positiv förstärkning! Alltså förenklat; belöningar.

Detta gäller även människor. Människor som inte mår bra har en förmåga att trycka ned varandra istället för att uppmuntra varandra. Så egentligen är det inte så komplicerat.

Förstärkande konsekvenser av beteenden leder till ett sökande mindset. Försvagande konsekvenser av beteenden leder till ett undvikande mindset. Vi vill alltså gärna använda försvagande konsekvenser för farliga saker och förstärkande konsekvenser för utvecklande saker.

So far, so good. Men vad är egentligen förstärkande? Vad är det som gör att beteenden förstärks, rent fysiologiskt i individen? Jo, härliga substanser frisätts i nervsystemet. Dopamin som gör oss sökande och fokuserade, opioider som gör oss glädjefyllda och smärtlindrade, oxytocin som gör oss fyllda av välbehag etc etc. Det vi behöver förstå är inte alla substanser, utan att vår kropp och hästarnas kroppar har förmågan att droga sig själva med härliga grejer. När vi gör något som är välgörande för oss (eller som i alla fall kroppen anser välgörande för oss, vilket inte betyder att det faktiskt är det i denna konstiga värld vi lever i, t ex äta upp alla kakor i kakburken osv), så ser kroppen till att vi förstärker det beteendet, genom att få oss att må bra. Vilka saker vill kroppen förstärka?

Positiv respons från individer som är viktiga för oss

Flockdjurs överlevnadsidé är att leva nära tillsammans med andra för att hjälpas åt att överleva, vi delar på bördan. Att då få positiv respons som t ex glädje eller uppmärksamhet som svar på ett beteende från en annan individ är därför viktigt eftersom det stärker sociala band. Chansen att individen vill vara med mig ökar om individen blir glad av att vara med mig; kroppen frisätter gosigheter så vi fortsätter med såna beteenden, hejja!

Fysisk beröring

Handlar också om att stärka sociala band. Men fysisk beröring är ett vitt begrepp, det måste vara önskad fysisk beröring. Tänk dig själv att det kliar på ryggen, på ett ställe du inte når. Om någon annan kliar dig precis där du vill bli kliad frisätts gosigheter och du känner ett välbehag. Tänk dig nu istället att någon tar på dig när du inte har lust, kanske kliar för löst eller för hårt, då sker det motsatta! Du känner obehag och vill bli av med beröringen. Då blir beröringen plötsligt till positiv försvagning, eller negativ förstärkning för det beteende du gör när du blir av med den oönskade beröringen.

Det tar inte slut där med beröringskomplexiteten. Så här: har du någon gång varit med om att du blivit kliad på ryggen på det där stället som kliar men som du själv inte når, men så slutar individen att klia dig fast det fortfarande kliar? Där har vi ett krux igen, för nu har plötsligt behaglig beröring blivit negativ försvagning; något behagligt tas bort vilket försvagar det beteendet du gjorde innan individen slutade klia.

Det finns ännu en variabel. Fysisk beröring ger ökad proprioception. Med andra ord; fysisk beröring aktiverar nerver som ger oss upplevelsen av att vår hud blir berörd på den kroppsdelen. Det här ger oss mer information om vår egen kropp; kort och gott vi får bättre kroppsuppfattning. Att ha en bra kroppsuppfattning är välgörande på många sätt eftersom det gör att kroppen kan ta bättre beslut i sin miljö och kan därför slippa skada sig i onödan. Beröring av områden med sämre proprioception kan vara obehagligt eftersom det kan upplevas som otydligt och därför läskigt. Men beröring ökar också proprioception som sagt. Bättre uttryckt; områden med sämre proprioception är mer kinkiga för att beröringen måste vara på ett specifikt sätt. Det är komplicerat det här.

Härmning/spegling

Sociala djur härmar varandra, vilket stärker sociala band. Nu bortser jag från den irriterande härmningen och fokuserar mer på den omedvetna härmningen och speglingen. Så när vi blir härmade känner vi oss viktiga och inkluderade; gosigheter frisätts i kroppen! Men så är det så fiffigt att det även frisätts gosigheter för den som härmar! Det är ju en win-win-situation, eftersom den som härmar blir uppskattad vilket stärker sociala band osv osv.

Att ge plats för process

Att ge en annan individ plats för sin process, oavsett om det innebär att stå still i vila, att gäspa, att hoppa omkring, att gå etc, är förstärkande för individen. Det stärker sociala band och uppfyller behovet, den biologiska impulsen, som individen har i det ögonblicket, vilket gynnar en funktionell reglering av nervsystemet. Om nervsystemet har en funktionell reglering ökar det förutsättningarna för att individen ska överleva och dessutom utvecklas för att klara sig ännu bättre i framtiden.

Mat

Att äta mat är såklart väldigt välgörande för kroppen, därför frisätts massa gosigheter när vi äter, eller faktiskt redan vid förväntan av mat.

Fysisk ansträngning

Vid en fysisk ansträngning frisläpps också gosigheter. Varför är det så? Kanske för att det är viktigt att kunna fortsätta röra på sig för att hitta föda. Att röra på kroppen ger också mer information till nervsystemet, vilket ger bättre proprioception, alltså bättre kroppsuppfattning.

Att klara av en utmaning

Att lyckas med en utmaning frisätter gosigheter i kroppen. Det finns många anledningar till varför detta kan vara välgörande för kroppen, det beror på vad utmaningen går ut på (hitta mat, ta sig från en punkt till en annan osv).

De fyra första av sakerna kroppen vill förstärka är beroende av andra individer, även den fjärde – mat – kan ses som beroende av omgivningen, en yttre förstärkning. De två sista – fysisk ansträngning och att klara av en utmaning – är något som vi kan skapa själva, men de är såklart också avhängiga av att det finns en omgivning att anstränga sig i eller utmanas av. Men oavsett om det är en förstärkning som skapas inifrån eller utifrån så har de gemensamt att de frisätter gosigheter i kroppen. Varför är det här viktigt? Det är bra att veta om jag förstärks och därmed motiveras av mat som jag får efter en fysisk ansträngning eller om jag förstärks och motiveras av ansträngningen i sig. Är det främst maten som är viktig så krävs det att jag alltid får mat. Är det den fysiska ansträngningen som är viktig så är ju sannolikheten att jag anstränger mig fysiskt oftare och mer större, eftersom det inte är avhängigt om jag kommer få mat efteråt eller inte.

Tillbaka till hästarna

Hästarna förstärker varandras beteenden med uppmärksamhet, positiv energi, de kliar på varandra eller bara står nära, de härmar varandra, de äter, de rör sig, de ger plats för varandras processer och förhoppningsvis får de klara av utmaningar i livet. Däremot ger de sällan varandra mat (det finns exempel på hästar som gör det, men det är ovanligt). En förklaring till det här kan vara att hästar är utvecklade för att leva i en miljö där det finns stora volymer av relativt näringsfattig föda. Att ge en annan häst mat har därför inte behövts, eftersom alla redan haft mat. Men det betyder inte att förväntan om mat inte är förstärkande för hästen, de behöver ju fortfarande äta!

Vad vi kan vi göra?

Vi använder som sagt mest tryck-eftergift vilket kan vara både negativ förstärkning och positiv förstärkning. Hur tänker jag nu? Jo så här: om trycket är obehagligt och tas bort när hästen utför önskat beteende så är det negativ förstärkning. Om trycket däremot är behagligt eller neutralt kan det vara en positiv beröring för hästen eftersom det ökar hästens kroppsuppfattning (vilket är positivt för kroppen). Men, vid det senare så förstärks inte ett specifikt beteende, utan hästen förstärks snarare i sin förmåga att t ex klara av en utmaning. För negativ förstärkning i det här fallet är vi alltså fokuserade på ett visst beteende, vilket kräver precision i tajming av eftergiften. I det senare fallet finns inte samma fokus på ett visst beteende, därför finns egentligen heller ingen eftergift att tala om, eftersom det inte finns något obehagligt att ta bort. Krav på tajming är därför relativt låg, så länge beröringen inte är i vägen för hästen på något sätt.

Fallgroparna med tryck-eftergift kan vara att det lätt leder till att vi istället för att förstärka beteenden, går in i motstånd. Vi skapar motstånd mellan varandra vilket i sin tur egentligen skapar en utmaning vi inte vill ha: jag måste överleva ett tryck vilket konkurrerar ut all annan slags kommunikation. En slags konstant positiv försvagning. Med andra ord sätter vi våra nervsystem i försvar mot situationen! Vi vill alltid ha nervsystemen på vår sida, allt blir så mycket lättare då.

Där har jag egentligen svarat på varför vi bör ta till positiv försvagning så sällan det bara går. Vi vill inte sätta nervsystemen i försvar, men vi vill samtidigt använda det när det verkligen behövs; för att rädda liv och undvika skada. Att använda ett spörapp (positiv försvagning) för att få hästen att hoppa ett hinder är därför en väldigt dum idé: det sätter hästen i överlevnadsmode, ökar skaderisken enormt eftersom hästen tvingas ta onödiga risker och kanske hästen inte hoppade för att skydda sig från upplevt hot om skada osv. Ett spörapp förstärker inte beteendet att hoppa hinder, det försvagar beteendet att vara intelligent och stanna framför hindret, om det behövs. Vi försvagar helt enkelt ett beteende som skyddar både häst och ryttare.

Det här med godis

Om hästar nu inte ger godis till varandra, då ska väl inte vi heller göra det? Fast å andra sidan var vi inga hästar nä. Men om hästar inte behöver ge varandra godis och ändå kan ha givande relationer och lära sig saker, varför ska vi då ge dem det? Här kommer vi till en fråga jag tycker är intressant.

Hästar är extremt kompetenta när det gäller rörelse, att känna av stress- och energinivåer, känslolägen och kroppsspråk. Människor har en prefrontalcortex som älskar att verbalisera och tänka hit och dit, då och sen. Människans komplexitet och förmåga till så många olika kognitiva funktioner gör att vi liksom inte tränar på rörelse, känslighet för stress, energinivå och känslolägen i nuet lika mycket som hästar gör. Nervsystemet prioriterar alltid. Detta handikapp tänker jag att jag kan kompensera för genom att förenkla kommunikationen mellan mig och hästen, genom att jag använder mat som förstärkare! För att förenkla ännu mer kan jag använda en brygga i form av klicker (förväntan om mat ger stark förstärkning, som jag skrev i början av artikeln) för att min tajming inte ska bli så enormt försenad (bara lite försenad haha). Godis kan helt enkelt fungera som en kompensation för mina tillkortakommanden i min icke-verbala kommunikation.

Riskerna med att använda godis är för hög

Argument till att inte använda godis är ofta att fallgroparna är för stora och många; hästen blir tiggig, hästen blir för närgången, det är opraktiskt osv. Men varför är vi inte lika försiktiga med negativ förstärkning, som så lätt kan leda till konstant positiv försvagning (motstånd)? Det svar jag har hittat på den här frågan är kort och gott: tradition.

Jag tycker att godisproblemen ofta är lättare att lösa än tryck-eftergift-problemen. Godisproblem som närgångenhet och att hästen tigger kan lösas genom att se till att hästen är mätt, att alltid ha en klicker (inget klick betyder inget godis, vilket sänker motivationen till att tigga), att skapa vanor kring hur godis ges, att ge mindre gott godis osv. Att lösa problem med tryck-eftergift gör jag genom att ta bort tryck helt. Jag ser ingen annan väg om hästen (och ryttaren!) endast möter tryck med motstånd. Då är det så väldigt lätt att hamna i den stora tomheten, man gör liksom ingenting istället. Då krävs stor kreativitet, användning av andra mekanismer osv tills hästen och ryttaren blivit tillräckligt stabila att tryck-eftergift går att implementera igen på ett sätt som inte skapar motstånd.

Godis = fusk?

Det argumentet älskar jag. När metoden erkänns som att den fungerar för bra, då är det fusk. Å ja, så kanske det är. Det finns en utmaning i att utvecklas tillsammans genom endast negativ förstärkning, klarar du den är du väldigt skillad och på en väldigt hög nivå. Det finns en tjusning i det, men varför vi ska starta på den nivån när risken är så hög att vi hamnar i motstånd vet jag inte. Just det, tradition.

Klapp och kli funkar också bra!

Läste du under rubriken fysisk beröring? Vi avhandlar klapp och kli som att det är något enkelt, som att det vore enklare än godis. Jag vill hävda det motsatta! För att vi ska kunna använda klapp och kli som positiv förstärkning är det många parametrar som måste stämma. Hästen måste vilja bli kliad på just det stället, i just det ögonblicket. Lyckas du pricka in det så måste du också klia tillräckligt länge för att du inte ska råka försvaga beteenden genom att ta bort något behagligt. Det är en konst! En konst som är intressant att utforska, men jag aktar mig för att säga att det är enklare än godis i alla fall.

Varför pratar vi inte om de andra aspekterna?

Nu har vi ju bara avhandlat tryck-eftergift, godis och kli. Men vi har ju andra förstärkningar också. Att spegla, ge uppmärksamhet, känna glädje, anstränga sig fysiskt, få klara av en utmaning och ge plats för processer! Mina hästar speglar mig och jag dem. Vi ger varandra uppmärksamhet. Vi känner glädje med varandra, vi anstränger oss fysiskt tillsammans och jag låter mina hästar ta tid på sig att lösa utmaningar!(!). Det är sällan jag ser människor som på riktigt ger tid till sina hästar att lösa utmaningar, på det sätt som hästen själv väljer att lösa det på. Antingen är vi där och gör micro-shaping, ger hästen rätt och fel för varje litet steg så det blir precis som vi har tänkt oss. Eller så utgår vi ifrån att hästen ska förstå vad den ska göra och blir besvikna, irriterade och frustrerade när hästen inte förstår. Kanske vågar vi inte ge hästen tid för att vi är rädda att hästen ska känna frustration? Ge hästen ett val att delta och ge plats för processen så märker man att hästen till och med kan motiveras av utmaningen, att frustrationen blir energi till att lösa gåtan och inte energi som ger spänningar och aggressivitet. Att ge plats för process kan vara det svåraste för oss alla. Hästar är fantastiska på att göra det, anledningen till det kan vara att deras förmåga till det inte utkonkurreras av så många andra kognitiva förmågor.

Flow

När vi löser utmaningar tillsammans i grupp med individer som är viktiga för oss, i rörelse – så har vi lättast att hamna i ett stadie som kallas flow. Flow gör oss lugna i aktivitet, ger oss fokus, att vi reglerar alla våra system för nuet. Hur kan hästar springa så nära varandra utan att snubbla? Flow. Flow hypar upp alla gosigheter i nervsystemet och får oss därför att må fantastiskt bra. Det ökar vår prestationsförmåga och lindrar vår smärta. Flow behöver varken godis eller kli. Flow är omöjligt att uppnå med positiv försvagning (bestraffning). Flow är att vara och göra på samma gång.

Vad behöver vi träna på?

Vad är alltså våra utmaningar som människor tillsammans med hästar? Det hästar kan bättre än människor: rörelse, vara i nuet, ge plats åt processer, spegla, ge uppmärksamhet, känna våra autentiska känslor, låta oss själva och våra hästar få lösa utmaningar.

Att använda godis kan vara roligt och ger ofta snabba resultat. Att använda tryck-eftergift är en stor utmaning men kan vara fantastiskt om hästen tycker om det. Men glöm inte att vara du också. Var föredöme för hästen som hästen är föredöme för dig. Hästen speglar din muskeltonus, dina rörelser och känslor. Awareness is basic. Var med din häst här och nu, ge plats för dina egna och hästens processer. Go with the flow. Kanske vill du fundera över vad det är som faktiskt förstärker och motiverar din häst. Vad är mest praktiskt? Behövs mat för att hästen ska upptäcka att fysisk ansträngning är najs? Behövs mat tas bort lite för att inte överskugga effekten av den fysiska ansträngningen? Är målet att hästen ska vilja leka mer i hagen eller är målet att den ska göra ett visst beteende bara när den är med mig?

Om vi ska vara sanningsenliga så är det faktiskt så att vi aldrig bara använder t ex positiv förstärkning eller negativ förstärkning. Eller att vi aldrig använder försvagning. Allt det här händer, hela tiden. För vi är kaos, allihop. Vi är inte linjära system, där ett steg alltid följs av nästa. Allt påverkar allt hela tiden. Utbildningstrappan är superbra, så länge du vet när du behöver göra annorlunda. Att lägga upp en plan är super, så länge du är beredd att ändra dig.

Hoppas vi ses på kursen 21-22 mars 2020, då kommer vi prata mer om inlärning (det här var en liten försmak). Vi kommer framför allt uppleva motorisk inlärning både med och utan häst. Visst var det att vara i upplevelser som vi behövde träna på, eller vad var det nu jag skrev?