En dag i Kulturhuset
Det pågår en fantastisk festival i Stockholm den här veckan; Stockholm Act. Idag hade jag möjlighet att ta del av den tillsammans med bästa Sofia. Vi var på seminarium och fotoutställningar som handlade om framtiden i koppling till FNs 17 Globala mål som ska ha uppnåtts till 2030: Ingen fattigdom, Ingen hunger, Hälsa och välbefinnande, God utbildning för alla, Jämställdhet, Rent vatten och sanitet, Hållbar energi för alla, Anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, Hållbar industri, innovationer och infrastruktur, Minskad ojämlikhet, Hållbara städer och samhällen, Hållbar konsumtion och produktion, Bekämpa klimatförändringen, Hav och marina resurser, Ekosystem och biologisk mångfald, Fredliga och inkluderande samhällen, Genomförande och globalt partnerskap.
Men det mest intressanta hände inte på seminarium. Det hände när vi stod och tittade på Humans of My World, en fotoutställning som porträtterade de Globala målen med hjälp av olika människor. En man kommer fram till oss och frågar vad vi tycker om de här målen egentligen. Han sågar dem vid fotknölarna.
Där står vi, jag och Sofia, mållösa en stund och lyssnar. Han berättar att han kommer från Somalia. Att FN och Centralbanken borde upplösas. Att de här målen är att börja i fel ände. Varför ska han handla med amerikanska dollar?! Min nyfikenhet svämmar över, här stod jag för en millisekund sedan och i min enfald tänkte att FN är en självklarhet, i min värld var det så. FN har jag lärt mig genom livet är en viktig plattform för fred och samarbete i världen. Ingen skulle väl vilja avskaffa en sådan organisation?
Vi lyssnar och lyssnar. Globaliseringen måste stoppas. Västvärlden försöker kontrollera resten av världen, tar andra länders tillgångar i beslag, och se bara vad de har gjort med Syrien och Irak. Katastrofer! FN är en ursäkt för att försöka kontrollera resten av världen. Det var bättre på 1980-talet, då var vi vänliga mot varandra. Nu växer högerextremismen, och det är (delvis?) FNs och globaliseringens fel. Vi ska tillbaka i tiden. Jag undrar lite trevande om det verkligen är möjligt att gå tillbaka i tiden, stoppa globalisering? Hur skulle det gå till? Jag får inte riktigt svar på hur. Lite mer bestämt undrar jag om han kan formulera vad som egentligen är problemet, komma bort från syndabockarna en stund för att öka min förståelse och få tag på problemet. Jag frågar också hur han ser på Kina, men får endast en nickning till att även Kina är en stor aktör i det globala spelet.
Han har läst Sveriges Rikes Lag och förklarar att den säger precis samma sak som islam. Förutom gällande en punkt: homosexualitet. Annars är det samma lika. Han tittar på svensk nyhetsrapportering, Agenda, Korrespondenterna och förklarar hur enkelspårigt de rapporterar om människor i världen, hur frustrerande det är. Han berättar att han hör vissa invandrare förklara hurdana svenskar är, hur han och andra i hans närhet inte alls håller med om beskrivningen. För svenskar är olika och ens egna erfarenheter gör att vi tolkar människor och företeelser olika. Han berättar hur han stod oförstående inför den svenska undervisningen när han gick i skolan här under 90-talet, när de pratade om slaveriet. Somalia är ett stolt land som inte drabbades av slaveri. Han berättar att de i Somalia var medvetna om vad som hände i Västafrika, men att de inte var drabbade. Att Västvärlden berättar om slaveriet av afrikaner blir missvisande!
Vi ska gå tillbaka till att dela upp världen i länder med tydliga landsgränser. Alla länder ska få behålla sina tillgångar. FN ger ut gratis majs i Somalia, vilket gör att ingen vill köpa majs av bönderna i Somalia. FN förstör hela deras ekonomi.
Jag inser att jag vet alltför lite för att egentligen kunna föra någon slags värdig argumentation, jag har gått i svensk skola och gymnasium och studerar fysioterapi. Men jag är nyfiken, för jag hör vissa saker jag håller med om och andra som jag verkligen inte håller med om. Så jag försöker göra inlägg i samtalet av vad jag vet. Jag vet att jag har svårt att föreställa mig hur det är att komma från ett land som inte räknas till Västvärlden, jag förstår att jag vet väldigt lite om Somalia och andra länder. Jag förstår att Västvärlden sedan Västeuropas kolonialism satte fart på riktigt, har gjort allt för att sätta sitt perspektiv på världen, “det enda rätta” på resten av världen, vilket försvårar min förmåga att förstå någon som inte kommer från Västvärlden. För det jag inte vet om existerar, är också svårt att försöka förstå. Mina tankar är riktade utefter vår postkoloniala värld. Det bästa jag kan göra är att erkänna det och lyssna, lära, läsa. Han lyser upp. Jag förstår att det är ett problem. Jag vet att världen är snedvriden. Han berättar att han var socialdemokrat tills han läste en bok, och blev moderat. Att människor, individer, är föränderliga. Jag håller med.
Jag försöker flika in att det kanske inte är FN och globaliseringen som borde avskaffas, men att de problem han belyser snarare kan lösas genom att använda FN och globaliseringen. Men fick inte riktigt gehör, han verkade trött på denna västerländskt startade organisation. Kanske ville han börja om, starta ett nytt FN. Men att gå tillbaka i tiden ser jag som en omöjlighet, och jag vet också att allt inte var så jäkla toppen på 80-talet heller. Jag försöker akta mig från att förhärliga det som varit. Istället frågade jag om han hade hört talas om en av mina idoler, Hans Rosling. Det hade han inte, men han såg exalterad ut när jag förklarade att han var en statistiker som försökte förklara världen med fakta.
Sofia försöker spetsa till det och fråga vad han känner inför Nordkorea. Vi får egentligen inte något riktigt svar. Men efter någon timme av samtal är vi ense om vissa saker: världen är komplex och vi är olika som individer men också så lika varandra, allihop. Vi har alla som mottagare av information ansvar att inse att världen är mer komplicerad än den smala och riktade information vi mottar just där och då. Att samarbete mellan människor och länder är bra. Att alla ska få göra det de är bra på och kan bidra med.
Jag kan inte citera hela samtalet, det var långt, invecklat, chockerande, glädjande, inspirerande, öppnande, stötande, allt på samma gång. Vi avslutade med ett leende på läpparna och hjärtligt skakande av händer.
Det var lite humoristiskt ändå. Bara någon minut innan vi träffade på denna man, hade jag sagt till Sofia hur svårt jag tycker det är att diskutera viktiga frågor om vi håller med varandra för mycket. Att det är svårt att öppna upp för alternativa lösningar och argumentera. Ibland får man vad man önskar!
Jag älskar sådana här möten. Möta människor som till viss del har åsikter som står helt emot mina egna. Tankegångar som känns helt främmande. Att prata länge och inse att vi ändå håller med varandra om viktiga punkter, men vägen till målen ser olika ut. Jag hade säkert kunnat lägga fram bättre argument, lyssnat bättre, varit mer bildad i ämnet, ställt bättre frågor. Men det är okej. För jag är glad att en främmande människa kom fram och öppnade mina tankegångar för nya vägar och samtidigt ställde mina åsikter i nytt ljus. Han har, precis som alla människor jag träffar, påverkat hur jag kommer läsa framtida texter, lyssna och prata i framtida samtal; uppleva världen.
Jag hoppas att världen är mindre av en sandlåda än mitt cyniska jag inser att den är. Att vi är i en tidsålder av större förståelse än någonsin och att vi gör vårt allra bästa. Att vi ger oss förutsättningar att kunna lämna vårt eget tankesätt för en stund, för att öppna upp till förståelse för ett annat. Att vi fortsätter kämpa mot hunger, minska ojämlikheter och orättvisor och lösa klimatkrisen. Jag tror på samarbete, respekt och öppenhet.
Tack till dig främmande man. Och tack Sofia att du är med mig. Vi insåg att vi tillbringar större delen av tiden tillsammans på Kulturhuset. Tack för att du vill vara kulturtant med mig. Så många intressanta upplevelser vi har tillsammans och givande samtal vi för i de slitna sofforna, tittandes ut över Plattan.