Ett inlägg som kanske kan misstolkas, ge mig lite ont i magen och samtidigt vara helt fantastiskt. Lite känsligt för mig alltså. Men alldeles, alldeles underbart.

Jaha. Jag har ju tre hästar att träna som jag knappt hinner med som det är. Så ska jag göra det här också. Får jag verkligen det? Borde jag verkligen? Är det verkligen rätt sak att göra? Ta det lugnt, skala av, tagga ned. Slappna av.

Funkar inte så. Ju bredare desto bättre. Vill vara glad amatör. Kunna lite av mycket. Min tanke är att jag utvecklar alltid det ena med det andra och tvärt om. Allt händer ihop. Livet uppkommer och existerar inte i fack. Det kommer i form av en fet jävla soppa. Att pyssla ihop det är roligt och utmanande, inte begränsande och nödvändigt ont.

Stockholm Movement. Träning med funktion; styrka, balans, smidighet, medvetenhet i relation till andra människor eller objekt. Framför allt INLÄRNING.

Jag känner ingen skuld. Sitter på tåget på väg hem från stan efter ett pass med Movement och sprudlar av inspiration och nya tankegångar. Varför känner jag inte skuld? För att jag investerar i mig själv. Vilket gör att jag investerar i hästarna. Låter det konstigt? Så här: om jag tillbringade all min ”lediga” tid med hästarna för att jag kände skuld över att jag måste umgås med dem och utvecklas, då skulle jag snarare göra motsatsen. En destruktiv spiral skulle skapas med en salig blandning av stress, dysfunktion, negativa tankegångar, prestationshets. Jag vet, för jag har provat. Flera gånger. Nu har jag i och för sig hästen och mammas hästar i världens bästa Active Stable. Hästarna är inte beroende av mig. De ser mig som en rolig och utmanande krydda i livet. Hur härligt är inte det, blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Jag måste inte träna i pissregn och pissmörker när jag är trött, stel och jävlig och därmed förstöra mer än vi bygger upp. Fan va skönt. Med det sagt betyder inte det att jag inte saknar dem. Jag saknar dem varje dag och blir lika glad varje gång jag vaknar och inser att jag kommer att ha möjlighet att leka med hästarna idag! Det ger ett litet pirr i magen.

Så. Om jag nu investerar i mig själv genom att göra något som jag är så totalt sämst på att det blir helt fantastiskt roligt eftersom inlärningskurvan går spikrakt uppåt (Movement pratar jag alltså om nu), så kommer jag inspirera mig och mina hästar när vi väl umgås. Kvalitet istället för kvantitet. Med hjälp av Movement hittar jag nya rörelsemönster, nya sensationer av min kropp som jag inte haft förut. Med hjälp av hästarna hittar jag nya rörelsemönster, nya sensationer av min kropp som jag inte haft förut. Upprepade jag mig? Ja det gjorde jag visst! Så till ytan sett så vitt skilda saker har så otroligt mycket gemensamt! Som jag nämnt i tidigare blogginlägg är detta något jag blir fruktansvärt taggad och exalterad över. Som mitt livselixir.

Skulle ha väntat och skrivit något slags strukturerat, helhetsperspektiv som detta ämne förtjänar. Men jag blev för taggad. Återkommer väldigt säkert i ämnet. För detta är kopplat till så fantastiskt mycket annat i livet, i mitt och andras. Till fysioterapin i stort och faktiskt även praktiken jag har nu på sjukhus. Till min undervisning på helgerna. Till min massageansats. Det finns så många perspektiv och vinklar, så detta kändes faktiskt rätt tunt. Men måste få det ut.

(Idag fann jag en annan sak som jag inte visste att jag skulle gå igång så mycket på. Röntgenrond på Norrtälje sjukhus. Massa människor i ett mörkt rum som sitter och går igenom röntgenbilder i rasande fart, samtidigt som folk skriker ut vad de tycker och tänker, helt utan förbehåll. Tänk om fler miljöer kunde se ut så. Med respekt, men en respekt som sågs som en sådan självklarhet att det inte var värt att lägga vikt vid. Innehållet stod i fokus. Udda typer var där, ja visst. Men det gjorde det mer färgsprakande. Tror hakan var nere i golvet under hela ronden.)

Jag gosade faktiskt med hästarna idag ute i regnet. Kvalitetstid under några minuter. Mitt hjärta sjöng av glädje att jag har möjlighet att ha dem i mitt liv. Bara sådär. <3