Hjärnan som förändras
Intresse för inlärning har funnits länge. Jag har läst kognitionsvetenskap, inlärningsteori hos människa och djur, och jag har alltid strävat efter att hitta en individanpassad undervisning både till mina elever och hästar. För alla är vi olika och lär på olika sätt, det vet vi. Att hitta den rätta formuleringen, att veta när det passar att visa, prata, peta, använda bilder eller vara passiv, det är en konst i sig som jag älskar.
Sedan plugget gjorde mig sjuk för tio år sedan har jag blivit näst intill besatt av att hitta min egen inlärningsstil, hur lär jag mig bäst? Många insikter har infunnit sig, som att jag lär mig bäst utan press, jag lär mig av de som inspirerar, leker och har ett öppet förhållningssätt. Av de som visar intresse för mina frågor, att se, höra, visa, läsa. En mix av allt. För jag har också insett att det ultimata sättet för mig att lära varierar. Över tid och beroende på vad det är jag vill lära mig.
Min hjärna är snabbare än min kropp. Därför har jag också under hösten och vintern investerat i att förbättra min motoriska inlärning, träna mitt nervsystem. Tänk då att få träffa de bästa människorna att få göra det med; öppna, lekfulla, fantastiska människor som ger mig ansvar över min egen inlärning men gärna hejar på. Precis så som jag behöver ha det. Där jag får vara mig själv.
Jag har också insett att inlärning sker, hela tiden. För om du reflekterar över det dagligen, så märker du att du hela tiden anpassar dig till vad du gör och inte gör. Ligger du på soffan blir du bra på det. Det blir trögt att göra något annat. Ligger du aldrig på soffan blir du bra på det, du blir rastlös om du försöker.
Det kan bli jobbigt att acceptera att hjärnan lär sig hela tiden. För är du enspårig så lär du hjärnan att vara enspårig. Min nördighet om inlärning har tvingat mig att vara utanför min komfortzon mycket mer än någonsin tidigare, på gott och ont. Men mest gott. För inlärning kräver att vi gör något nytt och obekvämt, om vi verkligen vill märka av den vill säga. Men på något sätt gör detta att jag lär hjärnan att vara bekväm i att vara dålig. Att träna på att vara utanför komfortzonen har gjort att jag till stor del ändrat min inställning och reaktion till det. Jag möter det med upprymdhet istället för skepsis och osäkerhet. Detta är lögn, osäkerheten sköljer över mig, nästan varje dag. Frustrationen likaså. Men jag har lärt mig att det går över. Då blir jag exalterad istället, för jag nästan känner hur hjärnan ändrar sina substansnivåer, hur olika nätverk får nya kopplingar, hur homunculus förändras.
På föreläsningarna i veckan har vi fått höra om hjärnskador och rehabilitering. Hjärnans plasticitet. Som av en slump kommer denna TED-talk upp i min feed på Facebook: https://www.youtube.com/watch?v=LNHBMFCzznE&app=desktop
Precis det. Wow. Vad du gör, ditt beteende och hur du upplever din omvärld formar din hjärna, livet ut. Den slutar inte att anpassa sig. Tre saker sker i din hjärna beroende av ditt beteende, som ger upphov till inlärning:
- Kemiskt: Substansnivåer anpassas som möjliggör signaler att skickas mellan neuroner, detta ger förutsättning för arbetsminnet/korttidsminnet.
- Strukturer i hjärnan ändras, integrering mellan olika områden förändras och storleken förändras. Detta ger förutsättning till långtidsminnet.
- Funktionen ändras.
Alla dessa tre ger upphov till inlärning, och de sker hela tiden. Ju jobbigare och ju mer frustration under inlärningen, desto mer plasticitet. Det är förvirringen som är grejen. Därför måste jag tillåta frustration hos mig själv, och mina elever. För det är ju där det häftiga sker! Att ändra något kräver övning och är jobbigt. En stor del handlar om att tillåta sig själv att känna sig obekväm. Jag vill inte vara en instruktör vars enda mål är att hålla eleven glad. Däremot vill jag ha en så pass lekfull, trygg och tillåtande stämning att eleven klarar av den nödvändiga förvirringen och frustrationen.
Detta är en utmaning fysioterapeuter möter varje dag, därför är det så viktigt att hitta varje individs innersta motivation och bästa sätt att lära sig. Det är därför generella träningsprogram sällan fungerar. För vi fungerar inte så. Alla är vi olika, alla har vi makten och förmågan att förändra oss själva och vår funktion. Öva, öva, öva på det du vill klara av. Var den personen du vill vara, hur klyschigt det än låter. För du blir bra på det som du övar på. Genetiken bestämmer en del, oförutsedda skador och sjukdomar bestämmer en del. Men du bestämmer också, massor. Grejen är bara att det kräver jobb, jobb som ingen kan göra åt dig.
Du är inte statisk, bygg den hjärna du vill ha!