Min tolkning av Motion med Ido

Ido kämpar hårt för att göra Movement “faceless”, ansiktslöst. En generell rörelsekultur, som innehåller Master Keys, principer som sträcker sig över flera discipliner, som gäller för all slags rörelse. Master keys gör dig bättre på det du inte gör(!); ger dig förmågan att lära dig genom generalisering. Inte en kultur som står över andra kulturer (olika sporter, inriktningar, ex yoga med alla dess underkulturer, olika martial arts, dans etc etc). Eller den kultur jag kommer ifrån i sammanhanget, hästkulturen och mer specifikt en ridkultur utanför tävlingsbanorna. Movement som en kultur som inte vill specialisera sig, inte vill vara bäst, utan hålla sig i mitten, i det stora perspektivet. Jag skrattade lite för mig själv, som helt okunnig inom marknadsföring så tänkte jag ändå hur otroligt dålig strategi det är marknadsföringsmässigt att vara ansiktslös! Det är kanske därför folk ser ut som fågelholkar inför konceptet Movement till att börja med. Men jag tycker det är helt briljant. I min lilla värld tycker jag det också känns skönt, då jag ofta blir “beskylld” för att vara alldeles för ansiktslös marknadsföringsmässigt. Ingen fattar vad jag gör, jag måste paketera det bättre. Men tänk om paketen inte passar för innehållet, för att innehållet inte går att tämja (HAHA! 😉 ). Mer ärligt och korrekt handlar det nog mest om att jag suger på marknadsföring. Därför satsar jag istället på att bara vara som jag är, skriva det jag vill skriva. Mycket gör jag och mycket försöker jag att bli bättre på, men jag kan inte försöka bli bättre på allt hela tiden… För att dra tillbaka fokus på Ido och Movement, så lyckas han helt klart alldeles fantastiskt bra med marknadsföring. Så det är nog inte där det ligger, eller så är det just det ansiktslösa som är så tilldragande i en värld av utseendefixering och ytlighet.

Ido har en intressant strategi för att hålla sig i mitten. Han ställer två motsägande teorier/metoder mot varandra, eller två teorier/metoder med två helt olika perspektiv. Sedan går han efter de båda, pendlar fram och tillbaka. På så sätt vet han att han kan hålla sig i mitten, inte falla ut på ett sidospår alltför långt. Detta är en metod med användningsområden som sträcker sig långt utanför Movement. Jag tänker mig att det möjliggör att hela tiden kunna checka av sig själv, undvika att fastna i enkelspåriga tankeloopar och metoder. Säkerställa att se ur olika perspektiv (något vi inte kan få för mycket av även på samhällsnivå), och inte bara det perspektivet som passar mig bäst utifrån den kultur jag kommer ifrån, de normer jag har i mig. Ett sätt att reflektera och tänka före. Exempel: Kollektiv kunskap vs personlig, upplevd kunskap. Pushing vs refining. Principer vs tekniker. Innehåll vs behållare. Kreativitet vs precision, ramar. Bottom up vs top down. Syntes vs innovation. M.m. m.m.

Movement handlar inte om hälsa. Handlar inte om kroppen. Handlar inte om att bli smärtfri, besvärsfri. Det handlar om att utforska rörelse. En intressant tanke att ha med sig under hela workshopen tyckte jag! Särskilt när jag rullade omkring på golvet, med menskramper, PMS, ett nervsystem som inte kopplade rörelsemönstret, blåmärken som växte sig allt större på axlar, armbågar och rygg, en frustration som bara växte. Vad var det som var viktigt i sammanhanget? Smärtan? Frustrationen? Oförmågan att lära sig? Inget av det! Det viktiga var att testa att fortsätta, att utforska rörelsen! Den sessionen avslutades med två minuter konstant improvisation innehållande dessa rörelsemönster (som mitt nervsystem hade extremt svårt för) gånger säkert minst fem sets. Jag ska inte ljuga, det fanns en tanke i mig som sa att detta kommer vara fruktansvärt, gå hem. Improvisera med något som du är sämst på, dessutom med smärta från alla möjliga orsaker, en hormonbalans som är åt helvete och ett f d prestationsorienterat belöningssystem i hjärnan. Men jag lyckades släppa det. Det möjliggjorde att improvisationen istället underlättade för mig. För det lekorienterade belöningssystemet i hjärnan fick ta plats. Det gjorde smärtan obetydlig. Frustrationen obetydlig. Det såg säkert fortfarande fördjävligt ut, klumpigt. Men vänskap tar tid. Jag och golvet måste processa detta lite bara, men att vi lyckades leka tillsammans trots våra motsättningar tyder ändå på att det finns hopp.

Ido pratade om Big frame stretch vs Small frame stretch. Eller mobilitet, eller vad du nu vill kalla det. Big frame är globala, de distala och stora lederna. Small frame är centrum, alltså vår ryggrad. Att fokusera på koordination, kontroll, rörlighet i ryggradslederna ger oss en mer användbar rörlighet. En rörlighet som ger så många fler möjligheter än global rörlighet. En rörlighet som gör att du kan klara dig i en bilolycka utan whiplash. Som gör att du inte behöver uppvärmning, åtminstone inte för rörelse (som de flesta av oss håller på med, självklart kan uppvärmning behövas för ‘top performance’). Cervikalt och lumbalt har vi ofta ganska bra rörlighet, vi rör på huvudet för att använda våra sinnen optimalt, och vi rör på nedre delen av ryggen när vi går, springer osv. Thorakalt är vi ofta stela som statyer. Så vi fokuserade mycket på thorax och jisses vad det kändes. Det är inte ofta jag har känt muskler som brinner just där. Även lederna mellan sternum och revbenen kändes. Övervägande så var det extremt behagligt och frigörande. Det är så mycket som släpper, eller så mycket som hålls inne just här. Vår andning, hjärta, magsäck m.m. Vi gjorde s k body waves, vågrörelser genom hela ryggraden inklusive bäcken och huvud. Efter många minuter av body waves börjar man känna hur kraft transporteras genom ryggraden, hur medvetenheten, proprioceptionen, successivt ökar. En beroendeframkallande känsla, en känsla jag ska öva varje dag. Jag upplevde också hur det även frigjorde resten av kroppen, extremiteterna. Vilket inte är så konstigt. Jag möjliggör ju energi att transporteras utan hinder genom kroppen. Precis som när vi skolar halten med hästarna, känner var blockeringar finns, i vilken led genom hela ryggraden. Detta gör vi när vi rider hela tiden, men det blir så mycket tydligare när resten är stilla. (Om vi tänker utifrån det jag skrivit ovan om centrum och ryggrad, betänk då att vi sitter på hästens bröstkorg när vi rider, vilka enorma implikationer det har, vilken makt det är, vilket ansvar. Pausa där i den tanken!). Vi vill att rörelseenergin ska flöda genom hela hästens kropp. Det är då det känns som ingenting, som svävande genom moln. Oavsett om vi byter böjning, gångart, skola. Just det, övergångar och koordination. Ido hade en högintressant princip om det här med övergångar och koordination:

The glitch mellan ipsilateral position till kontralateral position. Ipsi = samma, kontra = motsatt, lateral = sida. Tänk t ex passgång som ipsilateral och trav som kontralateral. Kontralateral skulle jag även kalla diagonaliserad. När vi går gör vi det predominant (ett av Idos favoritord btw, jag har aldrig hört det ordet så många gånger under en och samma helg!) ur ett kontralateralt mönster. Rörelsemönstret av gång (och skritt, trav galopp…) initieras kontralateralt. Men för att komma till “den andra diagonalen” måste vi gå igenom ett ipsilateralt mönster… Detta måste, som så mycket annat, utföras i den egna kroppen, för att förstås. Så, vad har detta med koordination att göra? Jo, testa att byta mellan ipsilateral till kontralateral! Det är där glitchen, klumpigheten kommer in! Om vi tränar på att byta mellan dessa två, har vi en master key för att förbättra vår koordination. Hur fräckt är inte det?! Som the mother of all transitions. Tränar vi detta kan vi ge oss enormt mycket större förutsättningar för att kunna göra mjuka, självklara övergångar från höger till vänster böjning, öppna till sluta, galopp till skritt etc etc. Denna idé fick verkligen mina tankar att spinna i överljusfart, och upprymdheten att nå oanade höjder.

Vad är smärta? Ido ser smärta som något narrativt. Jag tolkar det som att din hjärna berättar om smärta på det sätt som just din hjärna kan. Det är därför smärta inte är samma sak för mig som det är för dig. Det är erfarenheter, kultur, sammanhang… Nästan alla människor är drabbade eller kommer att drabbas av smärta i ryggen. Tänk er då om vi alla gjorde body waves. Varje dag skölja igenom ryggraden med information, information som alter the story of pain. Jag skulle kunna skriva ned alla smärtmodulerande fysiologiska reaktioner och system, men jag väljer att inte göra det. För det här gav mig ett nytt perspektiv på smärta, ett nästan poetiskt perspektiv på en fysiologisk förklaring som jag pluggat in under två års tid. Jag vill liksom bara stanna i känslan och den nya förståelsen en stund, utan att förstöra den med gamla tankar. Inte för att de gamla tankarna är dåliga, men för att de nya tankarna är så najs. De kommer föras samman förr eller senare ändå.

Symmetri är bullshit.

Granska din kultur. Fokusera på vad du vill bli, inte vad du är. Powerfull words right here! Fastna inte, sprid inte din skit till andra och get busy att bli den du vill vara. Att göra samma rörelser gång på gång, att träna samma sak gång på gång är fördummande. Rörelse borde, precis som andra intelligenser, alterneras, utmanas, läggas till. Läs inte samma bok tusen gånger, läs olika böcker, lär dig något nytt! Precis samma gäller för rörelser. Ibland kan fördjupning behövas, ibland kan vi behöva läsa samma bok igen, för att vårt perspektiv har ändrats. Ibland kan vi behöva upprepa för att öka förståelse, lägga ned en viss mängd tid för att komma in i det. Fail until you fail to fail. Men, gör det inte så länge att du fördummar dig själv!

Att vila är att säga “I don’t need you”. I rest my case för varför vila är världens sämsta rehab, och prehab! Säg istället “I need you” till din kropp (som är du). Men var inte en idiot. Haha. Var medveten om dosering!

En rolig detalj var när Ido sa det som Bent (grundare av Academic art of riding) brukar säga; rörelserna ska vara tysta. Hästens hovar ska inte slå mot underlaget, du ska inte höra en häst som rör sig effektivt och i balans. Detsamma gäller för oss! “The sound is the mark of inefficiancy”.

Ido gjorde en intressant liknelse mellan Movement och språk. Vi behöver lära oss grammatiken, regler, glosor. Men för att kunna förstå och prata ett språk, behöver vi också bara göra och utsätta oss. Vi måste prata och lyssna. Precis detsamma gäller för rörelse. Ibland måste vi lära oss rörelsens glosor och regler, och ibland måste vi bara göra och titta på andra som gör.

Ido pratade mycket om positiv och negativ taxis, hur en organism drar sig till eller ifrån/undviker stimulus. Alltså egentligen, hur vi interagerar med vår omgivning och organismerna i den. Det är denna princip som gör det så tydligt varför jag tycker det vi gör på Movement är exakt samma som det vi gör med hästar. Antingen försöker vi följa eller så försöker vi undvika (vilket också är ett sätt att följa). Eller båda samtidigt (var nära, men nudda inte). Det är intressant att detta är så utmanande för vissa mer än andra, trots att det är en så grundläggande princip av vårt beteende och interaktion med omvärlden. Hur vissa har så svårt att låta omgivningen, en annan individ, leda dem, särskilt i positiv taxis. Hur svårt det kan vara att släppa taget och följa efter, hur lätt det är att ta över och göra själv. Varför har vi så svårt att interagera med vår omgivning? Hästar ställer höga krav på följsamhet, pga deras känslighet och deras enormt snabba reaktionsförmåga. Här utmanas jag enormt, varje dag. Av de praktiska övningarna vi gör inom Movement, är det nog detta jag brinner mest för. När vi interagerar med varandra och därmed testar vårt nervsystems förmåga att agera och reagera till en annan levande organism som är i ständig förändring. Jag blir alldeles till mig i traserna. Jag tänker inte skriva så mycket mer om det, för det är så obvious att mina tankar blir överflödiga. De kan återkomma någon annan gång.

Jag skulle kunna skriva hyllmeter mer, har ju knappt börjat att beskriva de övningar vi gjorde. Men då blir det jättelångt. Dessutom är det bättre att uppleva det själv om du är intresserad, kom till Marcels Movementklasser vetja! För detta är bara ett försök till beskrivning av min egen tolkning, din tolkning är säkert annorlunda än min. Min tolkning är kanske inte alls det som Ido har tänkt sig. Men jag räknar med att vi är så intelligenta allihopa, att vi förstår att detta inte är en objektiv text om vad som skedde på workshopen i helgen med Ido, Odelia och John. Så det skulle vara mycket mer spännande om jag fick höra din tolkning och vi kunde diskutera det. Eller kom och undersök min tolkning tillsammans med mig och hästarna. Interaktionen med hästarna är ett utmärkt område för att utforska movement generellt, men också inom dig som person. Omedelbar respons, negativ och positiv taxis. De svarar på rörelsefrihet med mer rörelsefrihet. De svarar på mer kroppsmedvetenhet mer mer kroppsmedvetenhet. Det är magiskt.

Jag upplevde Ido som trygg. Kunnig och intelligent blandat med medveten, mänsklig, jordnära bullshit. Det är alltid imponerande med någon som är extremt praktisk och samtidigt så akademiskt kunnig. Någon som är insatt i både praktik och teori. Humanistiskt och naturvetenskapligt. Han lämnade mig med känslan av att vara oerhört imponerad, men utan att känna att jag vill bli som honom. Han fick mig att vilja vara som jag vill bli. Det i sig är också sjukt imponerande. Jag är glad att jag har min fysioterapeututbildning i ryggen, både för innehållet i sig, men också för hur den lär mig att tänka “akademiskt” med allt vad det innebär. Visst har den sina brister, men det kan jag fylla på annanstans ifrån.

Jag har nu snuddat lite vid några av de kopplingar och samband jag tycker är självklara mellan Movement och hästvärlden. Ni kan då tänka er att jag blev förvånad när jag frågade Ido hur många hästmänniskor han träffat inom Movement culture och hans svar var 0. Jag har ju redan hållit en femdagarskurs där jag satt samman fysioterapi, movement, akademisk ridkonst, hästvett och frihetsdressyr, där allt smälte samman som det mest naturliga i världen och med deltagare från hästkulturen som var supernöjda. Jag blev själv förvånad hur lätt och friktionsfritt det gick. Förutom förvåning och förundran över Idos svar, fick jag också en road känsla av att tänk att introducera Ido, en person som pratar mycket om olika kulturer och är medveten om området, till den del av hästkulturen där jag håller till. Jag har ingen tanke på att det kommer ske, men jag erkänner att jag roades av tanken! Däremot ser jag fram emot att i framtiden få med mig fler människor från hästkulturen på en Movement workshop, det kommer bli fräckt! En annan sida av myntet är att det blir ganska ensamt att vara den enda som kommer från en hästkultur. Med det sagt har jag ändå turen att omge mig med öppensinnade människor som lyssnar till mitt dravel och som gärna delar med sig av sitt eget <3 Men jag vill höra fler perspektiv, tankar och associationer!

Det är inte det du gör som spelar roll för resultatet, det är perspektivet du har på det du gör. If you wanna be in Movement, be prepared to be weird.

https://instagram.com/p/BVvCqWCDi2g/