Ett citat av mig själv från när jag var liten och skulle lära mig cykla. Alla andra kunde cykla, så då kändes det bara dumt att vara den som inte kunde. Så jag sprang istället (man undrar ju på vilket sätt jag resonerade att det skulle vara lättare än att bara lära sig cykla…).

Vad jag förstått efter lite träning och youtubegluttande på Ido Portal så är tanken att vi ska lära oss flera nya rörelser varje dag. Främst för att det utvecklar våra hjärnor och nervsystem, ett plus i kanten är ju också att vi lär undvika överbelastningsskador. Varför är vi så rädda för att göra saker vi inte kan? Varför är vi så förblindade av tanken på perfektion? Alltså, tro inte att jag inte älskar att vara bra på något, det är riktigt gött! Att försöka utveckla något till perfektion är fantastiskt roligt ibland också. Men varför ser vi inte fascinationen i det nya mer? Varför får vi istället känslan av skam att vi inte kan.

Detta har jag funderat på när det gäller akademiska studier. Många av oss sitter på en föreläsning , läser en bok eller vad vi nu gör för att ta till oss kunskap, och har någon slags förutfattad mening om att vi från början ska förstå vad som sägs eller står i boken. Det är ju befängt. Snacka om stressande, vi tror att vi ska kunna någonting som vi studerar för att lära oss. Vi vill som hoppa över det där förvirrade mellanläget mellan att inte veta alls och förstå exakt, det blir frustration. Varför kan vi inte njuta av detta mellanläge? Det är ju då vi formas, det är ju där det coola händer. Det är i det där mellanläget vi är fria att associera fritt till vad sjutton som helst. Hitta på. När jag går in i gamla vanor reagerar jag på detta mellanläge genom att antingen stänga av; jag kan ju ändå inte. Eller så blir jag jättestressad, skriver 22 sidor av någonting som föreläsaren skrivit tio sidor om. Helt i onödan. Att slappna av i ett förvirrat mellanläge, att våga öppna hjärnan och släppa tankarna fria. Utan att värdera sig själv, hur mycket jag kom ihåg eller inte kom ihåg, om associationen jag gjorde var totalt felaktig eller bara konstig. Ett lärande utan att värdera vore fräckt.

Tanken att vi kan förstå något exakt är också befängd btw. Förr eller senare kastas vi ändå tillbaka till det där mellanläget, det är bara att gilla läget! Om än kanske vi kan nå en något mer avancerad nivå, en nivå av kvalificerade gissningar.

Så jag hoppas att jag har utvecklats något från tiden då jag inte tyckte det var roligt att göra något jag inte kan. Hur mycket jag än försöker, hänger det ständiga värderandet kvar. Men jag har ju ett tag på mig att träna. Å, härliga mellanläge.

 

Jag tänkte jag skulle ha någon slags sida. Så jag kan ventilera lite vad som pågår och sker. Kanske möjligtvis är någon dessutom intresserad.

Första ämnet får vara: Det finns ingenting som att slösa tid. Tid finns bara, vad vi gör med den leder ändå alltid till något annat. Handlingen förs framåt i alla fall, ibland bara känns det inte så. Se där, då var stress borta.

Livet är fullt av medicinska ämnen, lek med hästar, lektioner med fantastiska elever, jobb på fysioterapeutmottagning, jobb på mataffären. Vänner och familj kläms in där också, annars hade jag gått under för länge sen. Igår provade jag också på något nytt, jag fick testa ett pass med Stockholm Movement, ett pass utifrån Ido Portals filosofi. Det var riktigt fräckt! Funktion; styrka, smidighet och balans. Vi går inte och tränar, vi rör oss alltid. Åtminstone borde vi det. Vi följer och leder varandra, alltid. Det finns alltid utvecklingspotential (jag har hur mycket som helst, ju lägre nivå vi börjar på, desto mer utvecklingspotential! Tjoho!). Jag var nästan stum av exaltation efteråt. Det ska bli kul att utforska detta mer, har googlat och youtubat lite, men måste vara lite mer hands on, uppleva IRL, måste träna mer. Så slås jag än en gång hur mycket inspirerande och fantastiska människor det finns som jag träffar och inte har träffat än! Då gör det inget att jag blir görförkyld efteråt.

På tal om fantastiska människor och att bli exalterad. Att sitta på föreläsningar med överläkare och fysioterapeuter från Karolinska sjukhuset; lära sig om neurologi, kirurgi, ortopedi, amputationer och allt var det är. Tänk att vi kan anpassa oss så ohyggligt. Kroppen är en fantastisk grej. Men ibland kan även fantastiska grejer gå fruktansvärt fel. Att få lyssna till någon vars verklighet handlar om att försöka rädda livet på människor med dödliga sjukdomar ger perspektiv. Jag önskar vi kunde uppskatta oss själva lite mer. Kroppen är mer än den ser ut, den är mer än ett skal, mer än ett verktyg, mer än organ, skelett, muskler, senor och ledkapslar. Den är komplex och så sammansvetsad med allt den innehåller; hjärna, inre organ, nervsystem, hjärta, hud. Tankar. Vi har så otroligt mycket makt över oss själva. Vi har ansvar, men inte kontroll.

Jag hoppas verkligen att min röst kommer tillbaka väldigt snart. Imorgon är det föreläsningar om pneumoni och hjärtsjukdomar, det vill jag inte missa! En bra föreläsning är som en drog. Ofta vill jag inte att de ska ta slut, om det inte är efter lunch vill säga. Föreläsningar efter lunch är djävulens påfund. I helgen händer massor av saker, jag vill gärna komma iväg och träffa mina brorsbarn ❤ Dessutom har jag två intressanta lektioner att ge, med en som jag bara har haft en gång tidigare och en helt ny! Det ger alltid lite nervpirr. Jag kommer säkert lära mig massa nytt, som vanligt. Ska kanske smyga in lite Movement där någonstans. Om inte annat vore det trevligt att vara frisk så jag slipper sjukanmäla mig från passet på mataffären! Mest av allt, jag saknar mina hästar!

Men som sagt, tid slösar jag aldrig, inte ens när jag är förkyld. Det blir bara ändringar i planen. Som vi ändå aldrig har kontroll över 🙂