Snökristaller

I morse gick jag ut för att hinna leka med hästarna innan plugg och före massagekunderna skulle dyka upp. När jag går till grinden ser jag inte en enda häst. Det brukar alltid vara någon som står och äter vid halmstationen åtminstone, men det var helt jäkla tomt. När jag kommer fram till ligghallen ser jag att halva flocken ligger där och snarkar (inget ovanligt så tog inte ens bild, men det är förbannat sött). Jag får vandra vidare till skogen där jag ser resten av flocken, obekymrat gå omkring och umgås lite lagom i snöyran. Hästväder helt enkelt. Det finns inget annat ställe i Sverige jag hellre skulle vilja ha min häst på än Grindtorps Gård. Hästar som bestämmer över sina egna liv och har allt de behöver. Bättre kan det liksom inte bli!

Sirius var först ut. Jag har inte skrivit så mycket om honom här. Det beror på att jag har svårt att sätta ord, det finns en osäkerhet om jag ens ska försöka sätta ord på oss. Vi har lagt om hela vårt sätt att umgås med varandra. Allt händer ju successivt eftersom vi alltid utvecklas, men jag tog liksom ett ganska drastiskt beslut att vända om. Igen.

Det torra, ointressanta, kan jag beskriva. Vi använder en vanlig grimma och ett grimskaft som enda utrustning. Jag försöker allt vad jag är värd att inte använda negativ förstärkning. Det vi gör är härmning och positiv förstärkning. Sirius älskar att härma och älskar godis. Så enkelt var det haha.

Ibland lyckas vår kommunikation klockrent. Ibland blir det total katastrof, då pratar vi apatisk-katastrof. Fast extrovert. Idag var vår kommunikation klockren. Min magkänsla sa att jag skulle ta av grimman, så jag gjorde det (lekt löst har vi gjort i flera år, men inte i den utvecklingsfas vi är just nu). Vi leker följa John, kvickhet, dressyr och “Serena krälar runt, ligger, sitter och står på knä på Sirius rygg medan Sirius står och är sjukt jäkla nöjd”-leken. Vi har inget mål. Vi är bara nöjda med vad den andra har att erbjuda just idag. Idag visade han att igen, jag måste släppa kontroll helt om vi ska umgås på ett bra sätt. Sirius och Juppe är lika där, de kräver att jag släpper all kontroll för att visa sin magi. Så är väl alla konstnärer egentligen, utan ramar kan de blomstra. Så alla hästar också. Men Sirius och Juppe är så konkreta och icke-förlåtande när det gäller den biten.

Den här videon är från tidigare i höstas. Vi har precis mött en älgko med sin kalv som stod och åt äpplen i en trädgård fem meter ifrån oss. Sirius och älgen stod och tittade på varandra en god stund. Jag filmade inte det, då jag var sjukt jäkla rädd om jag ska vara ärlig. Inte Sirius. För han är modigast i stan. När de pratat klart gick vi bara förbi (bort från flocken och tryggheten). Om ni undrar varför jag har så konstig dialekt så är det för att jag är så fruktansvärt imponerad och rätt skakad av hela grejen.

Efter Sirius tyckte Juppe att det var dags för honom. Vi har bara ridit ut i skogen senaste tiden. Men idag låg snön så tjock på hans rygg, så jag höll mig på marken och vi gick upp till ridbanan. Det är svårt att få energi när jag är på marken med Juppe. Han tycker jag är i vägen, för det är jag. Klumpig. Så senaste 1,5 året har jag mest varit på hans rygg, och annars har jag haft honom lös. För mig är det logiskt att ju mer jag tar bort, desto mindre i vägen kan jag vara. Jag har också nästan bara hållit mig vid sidan av honom, inte framför, om det inte varit för en väldigt kort stund. Idag fick vi ett Heureka-moment. Plötsligt började han trava fast att jag var i ground work-position, gick baklänges framför honom. Vilken lycka! Jäklar vad jag har sprungit baklänges i djupsnö idag! 😀  Det visade sig också, att så fort jag tog fram ett spö, som jag brukar använda som pekpinne, i hans synfält så tappade han energi. Men håller jag händerna bakom ryggen så får jag energi. Det här visste jag också egentligen. Ju mer minimalistisk jag är, ju mer frihet och större ram Juppe får, desto mer ger han mig tillbaka. Problemet är inte att jag inte vet, problemet är att jag inte vågar. Jag måste lita på min magkänsla, på Juppe och på mig själv och inte lyssna när någon säger något som begränsar oss. Det är inte så jävla lätt helt enkelt.

Gai-Jin var sist ut. Hon var en av dem som legat och sovit i ligghallen när jag kom på morgonen. Nu stod hon och åt:

Gårdagen med Gai-Jin bjöd på stor överraskning (i och för sig vanligt förekommande med Gai-Jin, ändå blir jag överraskad…). Hon galopperade vid hand för första gången! Jag blev helt paff, så det blev bara två språng innan jag släppte allt och bara stirrade. Skrattade. Men jisses vilka språng.

Eftersom hon lyckats hålla sig så fin och torr idag så hoppade jag upp och red en stund. Att jag bara kan hoppa upp och rida när det är -10 och världen ser heeeelt annorlunda ut (faktiskt!) än förut, utan att Gai-Jin hoppar upp och ned i protest och av grov kränkning är egentligen helt galet. Uppe på ridbanan tog det bara någon minut så var hon lugn och fin, trots folk som skottade snö. Så många år som hon bara sprungit, slutat tänka och känt sig övergiven. Inte idag. Hon var så nöjd med sig själv att hon på vägen nedför ridbanan gick i samlad trav hela vägen till stallet. Jag kände mig som att jag satt på en stridshäst som visade upp sig för sina undersåtar.

Tyvärr yrde snön så mycket att jag inte kunde filma med min fina actionkamera. Men det som hände idag med hästarna kommer jag inte glömma i första taget!

Förresten. Det enda dåliga med Grindtorps Gårds hästanläggning är det uppvärmda skötselutrymmet. Jag kunde inte ha hästarna där inne, utan att värma upp deras perfekt tempererade päls där snökristallerna låg som glitter 🙂